Svar på tal!
Hej, jag fick en kommentar på inlägget: "smygtitt till min trogna vän"
"Postat av: anonym
Svar: Jag har inget särskilt tips tyvärr. Men när jag skriver så försöker jag tänka på att skriva mycket detaljer, även om jag ofta glömmer det. Jag tar förstås ifrån min fantasi, och sånt som händer irl, men gör om det till något mer häftigt. Sen när jag skriver ned allting flyter allting på. Hoppas detta hjälp dig lite iaf :)
"Postat av: anonym
guud vad bra berättelser du skriver!!!
Jag gillar också att skriva berättelser men dom brukar inte bil så bra:(
Har du några tips?
Svar: Jag har inget särskilt tips tyvärr. Men när jag skriver så försöker jag tänka på att skriva mycket detaljer, även om jag ofta glömmer det. Jag tar förstås ifrån min fantasi, och sånt som händer irl, men gör om det till något mer häftigt. Sen när jag skriver ned allting flyter allting på. Hoppas detta hjälp dig lite iaf :)
Äkta känslor 2
Haluu där :D
Här kommer tvåan i serien Äkta känslor. Som jag lovade er. Jag ska försöka jobba på 3an så snabbt jag kan. Men det kommer ta tid eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska göra berättelsen, men jag vet precis vad den ska handla om, precis som med de andra :)
Äkta känslor 2
Alice kollade på honom ännu en gång i ögonen. Hennes ögon blev rödgråtna.
"Vi kan inte vara med varandra längre", sa hon till en kille som hette Lukas.
"Men... Varför? Vi är menade för varandra!" sa han.
"Du vet att jag redan är ihop med Samuel. Jag och Samuel älskar varandra..." sa hon och kramade om honom.
"Jag önskar bara att det inte vore så. Jag önskar att vi kunde få det vi ville ha", sa han. Alice suckade.
"Jag vill ha ett liv med Samuel och ingen annan. Han har gjort saker för mig som ingen annan kan göra, inte ens du." Lukas suckade.
"Jag vet att du vill ha mig", sa han. "Du kommer att ångra dig när du lämnat mig. Du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig..." upprepade han gång på gång. Lukas kysste henne innan allt övergick i ett häftigt kysskalas. De la sig ner, höll om varandra och ville inte släppa taget.
"Du vill ha mig..."
"Jag vill ha dig..."
Nästa dag vaknade Alice hos Lukas. Hon hade 4 stycken sms och 5 missade samtal från Samuel. Hon ringde genast upp honom.
"Var är du?!" skrek han i luren.
"Ta det lugnt! Jag är hos en kompis bara. Allt är bra. Jag kommer hem ikväll", sa hon.
"Varför ringde du mig inte?" sa han.
"Jag glömde, vi hade så kul..." sa hon.
"Jaja, men jag har en överraskning hemma. Jag hade tänkt att vi skulle äta en romantisk middag ihop."
"Det låter toppen!" sa Alice.
"Okej, vi ses ikväll. Hejdå, sötnos."
"Detsamma." Alice la på. Hon suckade. Lukas kollade på henne.
"Vad är det?" Hon slog honom på käften.
"Det är ditt fel! Du har gjort mig förälskad i dig, trots att du vet att jag är tillsammans med Samuel." skrek hon. "Låt mig vara. Jag vill inte ha något med dig och göra längre." Sedan sprang ut genom dörren. Hon tog bussen in till trollhättan och knackade på Frida. Hennes mamma öppnade.
"Åh, hej, Alice."
"Hej, jag vill bara prata med Frida en snabbis", sa hon och försökte tränga sig fram. Fridas mamma blockade dörren.
"Tyvärr. Hon är med Anders nu. Du får komma..."
"Jag skiter i vilket! Detta är akut!" Fridas mamma gick in i Fridas rum och sa att det var akut.
"Vad är det nu då?" sa hon nästan lite tyket. "Jag är med Anders, du vet, ditt ex."
"Vad är det med dig?" sa Alice.
"Jag kanske bara vill vara i fred mitt ditt ex, som jag fick, som jag snodde", sa hon.
"Men vad fan är det med dig?" sa Alice. Alice gick ut genom dörren och sprang ned. Vad hade hänt med hennes bästa vän? Och varför hade hon gått på hennes fest och möta Lukas och bli kär?
Hon slutade fundera och tog bussen hem till sig, d.v.s. hem till Samuel. När hon var hemma kollade han på henne med oförstående blick.
"Hej, sötnos, vad är det?" frågade han. Hon suckade.
"Inget, jag undrar bara varför Frida beter sig så konstigt nu för tiden." Samuel höll om henne.
"Det går bra", sa han. "Det kommer att ordna sig, jag finns här för dig." Alice tänkte, att hon hade en förälskelse med Lukas fick henne att tänka efter ordentligt. Om Samuel fick reda på det skulla han kanske avsluta deras förhållande! Nej, imorgon skulle hon avsluta hennes förälskelse med Lukas.
Samuel sken upp. "Jag sa ju att vi skulle äta en romantisk middag ju! Kl är ju 7 nu så vi kan ju lika bra börja nu." Alice nickade. Han satte en bindel framför hennes ögon och ledde in henne i ett rum. När han tog bort ögonbindeln såg hon en fint uppdukat bord i deras sovrum. Massor av fin svag belysning syndes. Det var mycket vackert och Alice förstod att han lagt ned mycket tid på detta. Han ledde Alice till stolen och satte sig sedan själv. Han klappade händerna två gånger och en av hans bästisar kom in med mat och dricka. Mycket fina glas och tallrikar. De åt under tystnad och efter en stund så var dom klara. Samuel satte sig på knä framför Alice.
"Jag har väntat länge på det här ögonblicket", sa han. Han väntade några minuter. Alice höll för munnen när Samuel tog fram en ask med en ring i.
"Alice, Alice... Alice, vill du gifta dig med mig?" sa han och ledde sitt finaste leende. Alice bara tittade på honom. Samuel väntade på sitt svar.
Alice tänkte, hon var alldeles för ung. Bara sexton och han sjutton. Visst behövde dem ju inte gifta sig direkt, men ändå. Men till sist utbrast hon:
"Ja! Ja! Ja, Samuel, jag vill gifta mig med dig!" Han lyfte upp Alice och kysste henne en stund. Han satte henne i knät och kollade på henne.
"Du tror väl inte att kvällen är slut än?" sa han och flinade smått.
"Nej", sa hon och skrattade.
Nästa dag ringde det på telefonen kl 5 på morgonen. Samuel svarade.
"Ja hallå?"
"Ja, hej. Jag heter Lukas, jag är stolt tillsammans med Alice, oj och, jag söker henne."
Samuel skrattade. "Är du dum i bollen eller? Jag och Alice är förlovade!" sa han och la på luren.
"Skumma killar det där." sa han och gjorde en förvirrad min. Han gick in till Alice som pratade med någon i mobilen.
"Vem är det?" sa han viskande. Han hörde smått om 'vi kan rymma'.
"En kompis bara", svarade Alice.
"Okej, men jag vill prata med dig sen", sa han och gick.
"Vi kan inte bli tillsammans, jag ska gifta mig med Samuel. Han är min stora kärlek." Hon hörde en suck i mobilen.
"Det sa du om Andreas också. Enligt Frida. Eh, jag menar Lisa..." Alice blev misstänksam.
"Va?"
"Lisa är en som känner, eh... Frida..."
"Jaha..." sa Alice. "Men jag måste gå. Samuel vill prata med mig nu. Och kom ihåg, det är slut." Alice la på. Hon gick in i köket där Samuel var.
"Hej", sa hon.
"Jag undrar bara en sak, det ringde en man alldeles nyligen och sa att han var tillsammans med dig. Han hette tydligen Lukas." Han tog en paus. "Är det sant?" Alice blev röd i ansiktet.
"Nej! Varför tror du det?" ljög hon.
"Han lät rätt seriös", svarade han och ryckte på axlarna.
"Okej, men jag känner inte någon som heter Lukas", ljög Alice. Samuel kollade på henne.
"Du vet att du kan berätta allt för mig, Oavsett vad det handlar om." Alice tänkte, tänk om han kunde förstå att hon blivit kär av misstag och att hon inte skulle träffa honom mer? Nej, tänkte Alice. Han skulle aldrig förstå, han skulle avsluta förhållandet och jag skulle bli singel igen.
Lukas knackade på dörren. Alice öppnade, och som tur var, var inte Samuel hemma.
"Vad gör du här, pucko?" sa hon.
"Hej älskling. Jag tänkte bara komma över lite", sa han och tog av sig skorna.
"Gå härifrån", sa Alice bestämt. Lukas tittade på henne.
"Varför då? Jag vet att du vill ha mig. Mig, mig, mig, och ingen annan."
"Nej!" skrek Alice. "Jag vill ha Samuel! När ska du fatta att jag redan är upptagen?!" Lukas suckade. Han försökte hålla om Alice men hon puttade bort honom.
"Jag vill inte ha dig. Jag vill inte, fattar du, jag vill inte!" sa hon.
"Kom, vi går hem till mig, jag har en överraskning till dig. Den är inte romantisk, jag lovar", sa Lukas. Alice suckade. "Lovar du att låta mig vara efter det?" sa hon. Han nickade.
Alice och Lukas åkte med Lukas bil hem till honom. När hon öppnade dörren så föll det ner rosa och röda hjärtan ner från dörren.
"Du lovade..." sa hon men hon hann inte längre innan det föll ner en skylt där det stod: "Lukas <3 Alice"
Alice kollade på allt, över hela väggarna var det hjärtan och rosor. Lukas kysste henne.
"Låt mig va!" sa hon.
"Du sa att efter detta skulla jag låta dig vara. Men det är inte efter än..." sa Lukas. Han kysste henne en lång stund, tills Alice gick med på det.
"Jag älskar dig", sa han. Men Alice var förhäxad.
"Jag älskar dig också." Lukas lyfte upp henne och gick till soffan. Han la sig ner med Alice.
"Jag kan inte", sa hon. "Jag är tillsammans med Samuel och ingen annan." Lukas kysste henne en gång till. "Jo. Du kan, du ska, du ska va med mig och inte Samuel. Kyss han aldrig igen. Krama han inte, ta inte på honom", mumlade Lukas medan han kysste henne. "Lova mig det."
Alice mumlade tyst. "Jag lovar."
Nästa dag vaknade Alice i Lukas säng igen. Hon kollade sig omkring efter Samuel, men såg honom inte någonstans. Hon fattade ingenting, tills hon såg Lukas.
"Vad gör jag här?" sa hon tyst.
"Vet du inte det?" frågade Lukas förvånat.
"Varför tar du på mig, kramar mig och kysser mig? Mitt hjärta finns hos Samuel och inte dig!" Lukas suckade.
"Du fattar tydligen inte... Du är hos mig och kommer till mig. Du älskar mig och är mer med mig än med Samuel! För att du vill ha mig."
"Nej!" skrek Alice. "Låt mig va och rör mig inte mer!" Hon reste sig upp, stampade med fötterna i golvet och sprang ut till hallen. Hon tog på sig skorna, öppnade dörren, gick ut och smällde igen dörren.
När Alice var hemma mötte hon Samuel i dörröppningen.
"Hej", sa hon och pussade honom på kinden. Hon gick in till sovrummet och satte sig i sängen. Hon grät. Samuel kom in.
"Vad är det som har hänt?" frågade han.
"Jag vill inte prata om det", svarade Alice. Men Samuel gav sig inte.
"Säg nu, du kan berätta allt för mig, och det vet du", sa han.
"Jag vet. Men det är alldeles för komplicerat", sa hon. Samuel suckade och lyfte hennes huvud.
"Vad är det du döljer för mig?" Alice kollade på Samuel med rödgråtna ögon.
"Det är inget", ljög hon. Samuel suckade.
"Jag vet att det är något du döljer för mig!" sa Samuel med lite högre röst.
"Nej", sa Alice. "Jag har inget att dölja för dig." Samuel gick ut ur rummet med klampande steg.
Alice ringde upp Frida.
"Ja hallå?" hördes det i luren.
"Hej Frida, det är Alice."
"Vad vill du?" frågade Frida.
"Jag behöver din hjälp, det har hänt något frukansvärt!" Frida suckade.
"Har du gjort slut med Samuel, eller gjorde han det?" frågade hon nästan lite glatt.
"Va? Nej, det är en annan sak..." svarade Alice. Frida suckade i luren.
"Kan jag komma över?" frågade hon.
"Javisst", svarade Alice. De sa hej då och la på.
Efter en kvart plingade det på dörren. Alice öppnade dörren.
"Hej Frida", sa hon.
"Bor du här än?" frågade Frida.
"Vad har hänt med dig?" frågade Alice. "Du beter dig så konstigt nu för tiden..."
"Ja, jag har väl förändrats..." sa Frida. Alice suckade.
"Men varför hånade du mig sådär om mitt ex?"
"Det var la kul." svarade hon. Alice blängde på henne.
"Va?! Var det kul?" Frida nickade sakta.
"Jaha... Så kul då. Men du kan gå nu. För om du fortsätter såhär kommer du inte ha med mig och göra längre", sa Alice och pekade på dörren. Frida gick som en modell ut genom dörren.
Kul? tänkte Alice. Javisst, så kul va! Alice väntade på Samuel i hallen. Mobilen pep under den tiden.
"Ja hallå?"
"Hej Alice. Jag saknar dig jättemycket! Kan du komma hit?" Lukas röst, tänkte Alice. Inte han igen.
"Fattar du inte att jag är upptagen än?" sa Alice tyket. "Och nej, jag vill inte komma till dig!" En suck hördes i luren.
"Snälla Alice. Jag behöver dig", sa han. Alice la på luren. Nej, hon tänkte inte träffa honom mer.
När Samuel kom hem gav Alice honom en lång kyss.
"Trevligt sätt att komma hem på", sa han. Alice log.
"Kan du inte göra så varje gång?" frågade han. Alice ryckte på axlarna.
"Du får väl se", sa hon. Samuel gick in till sovummet. Alice stod kvar i hallen.
Plötsligt hörde hon hur dörren knackade. "Jag öppnar", skrek Alice till Samuel. Hon öppnade dörren. Lukas sprang fram och kysste henne länge. Alice försökte ta sig loss. Hon förstod. Lukas ville att Samuel skulle se allting. Vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte ta sig loss. Alice hörde steg som sakta skulle komma till hallen. Alice hann inte ta sig loss. Samuel stod vid dörren till hallen och bara kollade.
"Låt mig va!" försökte Alice säga, men det hördes inte.
Samuel såg att Alice försökte ta sig loss. Han sprang fram, slog Lukas i ansiktet och höll om Alice.
"Låt henne va!" skrek han det högsta han kunde.
"Jaså Samuel. Hej i alla fall. Vi har ju inte träffats förut", sa Lukas. "Jag och Alice är faktiskt tillsammans, och igår så sov hon över hos mig, vi hade det jättemysigt... Och ändå sa hon hela tiden 'Samuel, jag vill ha Samuel. Mitt hjärta tillhör Samuel. Jag är upptagen' och bla, bla, bla. Nå Alice, vem vill du ha?"
Samuel bara stirrade på honom. Sedan släppte han taget om Alice och gick till sovrummet igen.
"Din lilla jävel!" skrek Alice. "Fattar du vad du har gjort?! Du har krossat mitt hjärta! Samuel kommer att lämna mig!" Hon sprang in till vardagsrummet, slängde sig i soffan och grät. Lukas kom in.
"Kan du inte se det från den ljusa sidan?" frågade Lukas. "Nu kan vi ju vara tillsammans." Alice skrattade falskt.
"Jaha? Så du tror att vi kommer bli tillsammans? Jag ska allt se till att vi blir tillsammans!" Alice sprang fram och slog det hårdaste slaget i Lukas ansikte. Han ramlade och kröp ihop. Alice sparkade honom. Sedan sprang hon ut mot hallen och tog på sig jacka och skor. Samuel kom ut ur sovrummet.
"Alice, vart ska du?" frågade han.
"Jag vet inte, iväg", sa hon.
"Nej", sa Samuel. Han gick fram och tog hennes hand. "Du måste säga sanningen till mig." Alice började gråta.
"Jag gick på Fridas fest du vet, och då träffade jag Lukas och vi... vi liksom blev förälskade och... Sedan försökte jag hålla mig ifrån och så, men Lukas bara gjorde mig förhäxad hela tiden och..."
Samuel avbröt henne. "Jag fattar. Men varför sa du ingenting?" Alice suckade.
"Jag trodde du skulle avsluta vårt förhållande om du fick reda på det."
"Det skulle jag aldrig göra för en sån småsak", sa Samuel.
"Men jag var ju otrogen mot dig..." sa Alice. Samuel vickade fram och tillbaka på huvudet.
"Tja, kanske det. Men jag hörde hur du skrek på honom i hallen, jag förstår att du tjatat länge på honom. Jag förstår att du inte ville såra mig och så..." Alice avbröt honom.
"Det skulle jag aldrig göra med mening, jag försökte komma ifrån honom men han kom hela tiden ."
Samuel höll om Alice.
"Så det är inte slut?" frågade hon. Samuel skrattade.
"Såklart inte!" Han kysste Alice och gjorde det länge, länge.
Lukas vaknade till slut. Samuel gick fram till honom.
"Jaja, hej du. Men asså, Alice stannar hos mig och ingen annan. Fattar du?" Lukas sken upp.
"Så du tror att du har vunnit? Då har du fel! Du kan ta och tacka snälla lilla Frida för allt detta helvete! Du kommer till slut att få veta, Alice. Men tiden är inte inne ännu."
Alice kollade förvånat på Lukas. "Va? Vad menar du?" frågade hon.
"Som sagt är tiden inte inne än", svarade Lukas och gick ut ur lägenheten. Samuel ryckte på axlarna.
"Jag fattar inte ett dugg om vad den där jäkeln sa. Inte ett skit." Alice kollade på honom med valpögon.
"Tja, men nu är vi ju ensamma så..." Alice log. Samuel lyfte upp henne och gick mot sängen, la sig ner med henne och de började kyssa varandra.
Nästa dag var det fredag.
Och idag så skulle Alice prata med Frida. Hon gjorde sig i ordning och fick skjuts av Samuel till Frida.
Alice knackade på dörren. Frida öppnade. Bakom henne stod Anders.
"Hej Alice", sa båda två.
"Hej Frida", Alice drog på i:et. Anders förstod och gick iväg.
"Vad är det?" frågade Frida tyket.
"Igår, så kom så kallad Lukas till mig och försökte göra så att Samuel såg när vi kysstes. Och han lyckades." Plötsligt blev Fridas läppar bredare.
"Och hur gick det?" frågade hon.
"Det gick utmärkt, jag och Samuel är fortfarande ett par", sa Alice glatt. Fridas leende sänktes ned igen.
"Och Lukas sa någonting om dig, har du något med detta att göra?" Frida skakade på huvudet.
"Jag lägger mig inte i ditt privatliv. Eller om hur det ska gå."
"Jag menar allvar! Du fattar inte, jag måste få veta sanningen."
"Och det har du ju!" fräste Frida.
"Jag tror dig inte. Dom senaste veckorna har du uppträtt dig helt annorlunda! Det är nästan som om du är en annan person", sa Alice och kollade konstigt på henne. "Har du färgat håret? Det har jag inte tänkt på förut."
Frida nickade. "Ja, jag har färgat håret mörktbrunt."
"Du sa ju förra månaden att du hatade den färgen..."
Frida avbröt henne. "Man kan väl ångra sig!" Alice ryckte på axlarna.
"Tja, du hade väldigt bra anledningar och så..."
"Skiter jag i", sa Frida tyket.
Plötsligt fick Alice syn på ett födelsemärke under Fridas öga, som aldrig suttit där förut. Alice kollade runt på Frida. Alice fick syn på tre andra födelsemärken Frida aldrig haft förut. Alice blev förvirrad.
"Var är Frida?" frågade hon fort.
"Va? Du tittar på henne!" sa "Frida" tyket. Men Alice kände igen de där födelsemärkerna. Det var Malin, Fridas tvillingsyster. Det var nästan löljligt hur lika dem faktiskt var.
"Du är inte Frida!" utbrast hon.
"Jo. Vem skulle jag annars va?" svarade Malin.
"Nej, det är du inte!" sa Alice. "Var är Frida?"
"Du kanske listat ut vem jag är. Men du kommer aldrig få reda på vart Frida är!" Malin skrattade falskt.
Alice sprang ut ur dörren.
Hon tog bussen hem.
"Samuel!" skrek hon. "SAMUEL!" Samuel kom ut ur dörren till sovrummet.
"Malin, Fridas tvillingsyster, låtsas vara Frida!" sa hon flämtande. Samuel blev lite förvirrad och skakade lite på huvudet.
"Va? Är du säker?" frågade han.
"Ja, hon nästan erkände det", svarade Alice.
"Jaha... Men det är ju hemskt!" sa Samuel. "Men var är den riktiga Frida då?"
Alice ryckte på axlarna. "Hon vill inte berätta det för mig. Fast det är ju uppenbart." Samuel nickade.
"Ja, hon vill ju inte att någon ska förstöra hennes planer", sa Samuel.
"Men jag måste i alla fall hitta Frida!" sa Alice. "Kan du inte hjälpa mig?" Samuel nickade.
"Jovisst!" Men dom hade ett stort problem, dom hade inte en aning om var de skulle leta.
Alice och Samuel åkte hem till Malin. När dom stötte på henne tog Samuel fram en kniv, tryckte ner Malin i marken och höll kniven mot halsen.
"Nu berättar du vart Frida är!" skrek han högt. Malin kröp ihop bakom kniven.
"Låt mig va!" kved hon tyst. Samuel tryckte kniven längre mot Malins hals.
"Nu berättar du för det första varför du låtsades vara Frida och var Frida är!" skrek han.
"Hon är inlåst hos en kompis!" skrek hon. Samuel tog bort kniven.
"Och varför låtsades du vara Frida?" frågade Samuel lungt, men inte vänligt.
"Det vill du inte veta, och särskilt inte Alice", svarade Malin. Samuel tog kniven närmare.
"Okej, okej! Jag berättar." Samuel tog bort kniven igen.
"Det var för dig! Okej? Jag ville ha DIG, Samuel. Mitt enda sätt att få dig var att låtsas vara Frida, det var hon jag kunde vara. Så jag träffade Lukas, som var singel och ledsen och kände att han inte hade någon vid sin sida. Så då kom vi överens att vi kunde starta ett party, jag sa att han skulle stöta på Alice, och försöka med henne. Och han lyckades, så planerna gick som smord! Jag trodde att om Alice var otrogen mot dig så skulle ni avsluta erat förhållande. Och så kunde jag stöta på dig."
Samuel skakade lite på huvudet. "Så det var för mig?" frågade han. Malin nickade.
"Okej, men det är dags att du börjar vara dig själv, och släpper Frida fri. Din stora kärlek kommer tids nog, men det är inte jag." Malin förstod men suckade.
"Jag ska."
Nästa dag var Frida fri från "fängelset". Alice och Frida kramade om varandra.
"Jag har saknat dig! Jag fattar inte att jag trodde att Malin var du", sa Alice.
"Äsch, vi är ju tvillingsystrar, och vi är ju lika varandra. Så jag kan fatta att du inte tänkte på det." svarade Frida. Alice nickade.
"Ja, det var kanske inte så konstigt. Nu kan jag leva lugnt igen. Utan att oroa mig för... Vänta lite nu! Hur blir det med Lukas?" frågade Alice.
"Han kommer att bli förkrossad." Frida nickade.
"Ja, det är synd. Kanske kan Lukas och Malin bli ett par?" skojade hon. Alice skrattade.
"Ja, det skulle ju knappast hända."
Alice och Samuel planerade inför deras bröllop. "Nej!" sa Samuel. "Vi kan inte bli man och hustru på ett långt tag. Vi är ju så unga." Alice nickade.
"Ja, det är vi. Men sålänge kan vi nog ha mycket, mycket kul", sa Alice och la armarna om Samuel. Samuel gav henne en lång kyss. Alice gav en lång kyss tillbaka som svar på uppskattning. Alice försökte ta bort armarna från Samuel, men han tog tag i dom igen.
"Varför tänker du ens tanken att släppa mig? Just nu är det en viktig order att hålla om mig, en lång, lång, lång stund."
"Aj, aj, kapten!" skrattade Alice och började kyssa Samuel. De gick långsamt fram till soffan och la sig ner. De kysste varandra en lång, lång stund.
Nästa morgon hörde Alice en god nyhet.
"Hej Alice. Jag har goda nyheter! Jag ska flytta ihop med Anders!" sa Frida i telefonluren.
"Gud vad roligt att höra!" svarade Alice. "Ni kommer säkert få det lika bra som Samuel och jag."
"Vet du vad?" frågade Frida och fnissade.
"Nej", svarade Alice.
"Jag såg Lukas och syrran i parken igår, och dom kysstes!" utbrast Frida.
"Va?" Fast Alice blev ändå lite ledsen. Frida hörde hennes suckning.
"Vad är det?" frågade hon.
"Alltså, jag har liksom fortfarande känslor för Lukas. Men jag har det bra som jag har det", svarade Alice lugnt.
"Kan vi träffas?" frågade Frida.
"Jag kan inte", svarade Alice. "Jag har redan lite inplanerat."
"Samuel?" utbrast Frida.
"Hallå eller! Det är exakt ett år sen jag och Samuel blev tillsammans", sa Alice. Frida skrattade.
"Jaha, det visste jag inte. Grattis då." De sa hejdå och la på.
Alice tog bussen in till stan och försökte hitta en fin present. Hon kollade in på allt möjligt.
Till slut hittade hon tre t-shirtar, som var dyra och jättefina och två par jeans av högsta kvalité.
När hon kom hem var Samuel vid dörrhålet. Han drog kassarna ur Alices grepp och rotade.
"Nej!" skrek hon förskräckt och ryckte åt sig dom. "Det är faktiskt hemligt!" Hon gick in i sitt rum och slog in varorna.
"Sådär ja!" sa hon lättat. Hon la dom under sängen. Efteråt såg hon en lapp som låg på sängen. Hon läste.
"Hej älskling. Detta är en ledtråd! Den ska leda dig till din 'överraskning'! Om du vill hitta nästa ledtråd så försök förstå detta: Jag älskar dig!" Alice tänkte. Kanske var det vid hjärttavlorna nästa var? Hon kollade där och där fanns det en lapp till.
"Bravo gumman! Detta är ledtråd två. Försök förstå detta om du vill hitta nästa: Du tycker visst inte om mig längre..." Alice tänkte på vad hon tyckt om men inte tycker om längre. Brödrosten, hon hatade den verkligen! Den var så dålig, i början var den ju minsann älskvärd! Hon gick till brödrosten. Där satt det en lapp till.
"Bra! Du fattade. För att hitta nästa, förstå min tredje ledtråd: Om du gillar mig, kom till mig!" Alice tänkte. Någonting som lockar mig, tänkte hon. Datorn! Hon sprang till vardagsrummet. Där låg en lapp på datorn.
"Du har kommit till sista ledtråden, men för att komma till 'överraskningen' så måste du fatta min sista: Bäst att vara om man röker ..." ...Om man röker? tänkte Alice. Just det! Balkongen. Hon sprang dit och där stod det två askar. Hon öppnade dom. I den ena asken var det ett halsband av guld, och i den andra en ring av guld. Det var en lapp där också.
"Du hittade din överraskning! Jag älskar dig älskling." Hon tog på sig smyckena och sprang till Samuel och kramade om honom.
"Tack så mycket!" sa hon. Samuel höll om henne.
"Det var så lite så. Du är jättevacker." Hon kysste honom ett långt tack. Efter det hämtade hon sina presenter.
"Här!" sa hon.
Han öppnade paket snabbt som blixten. Han sneglade på sina presenter.
"Är det meningen att jag ska ha på dom nu?" frågade han.
"Ja, du ska ha på dig dom nu!" svarade Alice.
"Helt säkert?"
"Ja." Han prövade dom. Alice tyckte han var jättesöt i kläderna.
"Du är jättesöt", sa hon.
"Inte lika fin som du, min älskling." Han kysste henne och höll om henne ännu hårdare. Dom började kyssa varandra och kunde knappt stå stilla.
"Jag älskar dig", sa Samuel.
"Jag älskar dig också", svarade Alice.
Nästa dag skulle Alice och Frida träffas.
Alice började göra sig i ordning. Efteråt så kysste hon Samuel och sprang ivrigt iväg till busshållplatsen. Bussen kom och hon kom till Frida efter en kvart.
Hon plingade. Frida öppnade dörren.
"Hej", sa Alice och kramade om Frida.
"Hej."
"När ska du flytta ihop med Anders?" frågade Alice.
"Nästa vecka. Vi håller på att flytta allt till han nu."
Alice nickade. "Okej."
Den dagen hjälpte Alice Frida med att flytta alla saker till Anders. Dom hann halvlångt.
"Sådär ja!" Frida klappade händerna av småglädje. "Hjälper du mig imorgon också?"
Alice nickade. "Javisst. Jag har inget för mig imorgon." Alice kramade om Frida.
"Vi ses imorgon!" sa hon och gick.
När Alice var hemma var Samuel såklart där. "Hej", sa dom båda samtidigt. Alice såg att Samuel väntade på sin långkyss.
"Jaha..." sa hon och gav han den. När Alice försökte ta sig loss så höll Samuel fast henne vid hans mun. "Nej", mumlade han och kysste henne ännu längre. Alice gick med på det såklart. Dom kysste varandra en lång, lång stund innan Alice släppte.
"Jag måste sova nu. Det är sent och jag är trött." Samuel nickade och gick efter henne till sovrummet. Alice bytte om till nattlinne och Samuel tog av sig allt förutom kalsonger. Alice somnade efter sju minuter.
Nästa dag åkte Alice till Frida igen och hjälpte till med flytten. Idag hann dom klart med allt. Alice bestämde sig för att sova över hos Frida idag. När allt var färdigt bäddade dom en säng och satte på en film. När filmen var slut så pratade dom om det som hade hänt.
"Jag fattar inte det här", sa Frida. "Hur kunde syrran vilja ha en hon inte känner?"
Alice ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Kärlek vid första ögonkastet. Men nu har hon ju i alla fall Lukas."
Frida nickade. "Ja, tur att du och Samuel fortfarande är ett par!"
Alice nickade. "Ja. Tack och lov!" Plötsligt kom Alice på. "Vet du om att jag och Samuel ska gifta oss?" utbrast hon.
"Nej. Vad kul, Alice. Men är du inte lite ung än?" frågade Frida. "Jo, men det kommer inte bli av än. Det blir nog om några år framåt så att vi blir lite äldre", svarade Alice.
"Okej. Men jag är lite trött nu... Ska vi sova nu eller?" frågade Frida. Alice nickade och drog täcket över sig. Nu var allt bra igen, hon hade Samuel, hon hade Frida och hon skulle gifta sig!
Författare: Cecilia Kristiansson
Här kommer tvåan i serien Äkta känslor. Som jag lovade er. Jag ska försöka jobba på 3an så snabbt jag kan. Men det kommer ta tid eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska göra berättelsen, men jag vet precis vad den ska handla om, precis som med de andra :)
Äkta känslor 2
Alice kollade på honom ännu en gång i ögonen. Hennes ögon blev rödgråtna.
"Vi kan inte vara med varandra längre", sa hon till en kille som hette Lukas.
"Men... Varför? Vi är menade för varandra!" sa han.
"Du vet att jag redan är ihop med Samuel. Jag och Samuel älskar varandra..." sa hon och kramade om honom.
"Jag önskar bara att det inte vore så. Jag önskar att vi kunde få det vi ville ha", sa han. Alice suckade.
"Jag vill ha ett liv med Samuel och ingen annan. Han har gjort saker för mig som ingen annan kan göra, inte ens du." Lukas suckade.
"Jag vet att du vill ha mig", sa han. "Du kommer att ångra dig när du lämnat mig. Du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig..." upprepade han gång på gång. Lukas kysste henne innan allt övergick i ett häftigt kysskalas. De la sig ner, höll om varandra och ville inte släppa taget.
"Du vill ha mig..."
"Jag vill ha dig..."
Nästa dag vaknade Alice hos Lukas. Hon hade 4 stycken sms och 5 missade samtal från Samuel. Hon ringde genast upp honom.
"Var är du?!" skrek han i luren.
"Ta det lugnt! Jag är hos en kompis bara. Allt är bra. Jag kommer hem ikväll", sa hon.
"Varför ringde du mig inte?" sa han.
"Jag glömde, vi hade så kul..." sa hon.
"Jaja, men jag har en överraskning hemma. Jag hade tänkt att vi skulle äta en romantisk middag ihop."
"Det låter toppen!" sa Alice.
"Okej, vi ses ikväll. Hejdå, sötnos."
"Detsamma." Alice la på. Hon suckade. Lukas kollade på henne.
"Vad är det?" Hon slog honom på käften.
"Det är ditt fel! Du har gjort mig förälskad i dig, trots att du vet att jag är tillsammans med Samuel." skrek hon. "Låt mig vara. Jag vill inte ha något med dig och göra längre." Sedan sprang ut genom dörren. Hon tog bussen in till trollhättan och knackade på Frida. Hennes mamma öppnade.
"Åh, hej, Alice."
"Hej, jag vill bara prata med Frida en snabbis", sa hon och försökte tränga sig fram. Fridas mamma blockade dörren.
"Tyvärr. Hon är med Anders nu. Du får komma..."
"Jag skiter i vilket! Detta är akut!" Fridas mamma gick in i Fridas rum och sa att det var akut.
"Vad är det nu då?" sa hon nästan lite tyket. "Jag är med Anders, du vet, ditt ex."
"Vad är det med dig?" sa Alice.
"Jag kanske bara vill vara i fred mitt ditt ex, som jag fick, som jag snodde", sa hon.
"Men vad fan är det med dig?" sa Alice. Alice gick ut genom dörren och sprang ned. Vad hade hänt med hennes bästa vän? Och varför hade hon gått på hennes fest och möta Lukas och bli kär?
Hon slutade fundera och tog bussen hem till sig, d.v.s. hem till Samuel. När hon var hemma kollade han på henne med oförstående blick.
"Hej, sötnos, vad är det?" frågade han. Hon suckade.
"Inget, jag undrar bara varför Frida beter sig så konstigt nu för tiden." Samuel höll om henne.
"Det går bra", sa han. "Det kommer att ordna sig, jag finns här för dig." Alice tänkte, att hon hade en förälskelse med Lukas fick henne att tänka efter ordentligt. Om Samuel fick reda på det skulla han kanske avsluta deras förhållande! Nej, imorgon skulle hon avsluta hennes förälskelse med Lukas.
Samuel sken upp. "Jag sa ju att vi skulle äta en romantisk middag ju! Kl är ju 7 nu så vi kan ju lika bra börja nu." Alice nickade. Han satte en bindel framför hennes ögon och ledde in henne i ett rum. När han tog bort ögonbindeln såg hon en fint uppdukat bord i deras sovrum. Massor av fin svag belysning syndes. Det var mycket vackert och Alice förstod att han lagt ned mycket tid på detta. Han ledde Alice till stolen och satte sig sedan själv. Han klappade händerna två gånger och en av hans bästisar kom in med mat och dricka. Mycket fina glas och tallrikar. De åt under tystnad och efter en stund så var dom klara. Samuel satte sig på knä framför Alice.
"Jag har väntat länge på det här ögonblicket", sa han. Han väntade några minuter. Alice höll för munnen när Samuel tog fram en ask med en ring i.
"Alice, Alice... Alice, vill du gifta dig med mig?" sa han och ledde sitt finaste leende. Alice bara tittade på honom. Samuel väntade på sitt svar.
Alice tänkte, hon var alldeles för ung. Bara sexton och han sjutton. Visst behövde dem ju inte gifta sig direkt, men ändå. Men till sist utbrast hon:
"Ja! Ja! Ja, Samuel, jag vill gifta mig med dig!" Han lyfte upp Alice och kysste henne en stund. Han satte henne i knät och kollade på henne.
"Du tror väl inte att kvällen är slut än?" sa han och flinade smått.
"Nej", sa hon och skrattade.
Nästa dag ringde det på telefonen kl 5 på morgonen. Samuel svarade.
"Ja hallå?"
"Ja, hej. Jag heter Lukas, jag är stolt tillsammans med Alice, oj och, jag söker henne."
Samuel skrattade. "Är du dum i bollen eller? Jag och Alice är förlovade!" sa han och la på luren.
"Skumma killar det där." sa han och gjorde en förvirrad min. Han gick in till Alice som pratade med någon i mobilen.
"Vem är det?" sa han viskande. Han hörde smått om 'vi kan rymma'.
"En kompis bara", svarade Alice.
"Okej, men jag vill prata med dig sen", sa han och gick.
"Vi kan inte bli tillsammans, jag ska gifta mig med Samuel. Han är min stora kärlek." Hon hörde en suck i mobilen.
"Det sa du om Andreas också. Enligt Frida. Eh, jag menar Lisa..." Alice blev misstänksam.
"Va?"
"Lisa är en som känner, eh... Frida..."
"Jaha..." sa Alice. "Men jag måste gå. Samuel vill prata med mig nu. Och kom ihåg, det är slut." Alice la på. Hon gick in i köket där Samuel var.
"Hej", sa hon.
"Jag undrar bara en sak, det ringde en man alldeles nyligen och sa att han var tillsammans med dig. Han hette tydligen Lukas." Han tog en paus. "Är det sant?" Alice blev röd i ansiktet.
"Nej! Varför tror du det?" ljög hon.
"Han lät rätt seriös", svarade han och ryckte på axlarna.
"Okej, men jag känner inte någon som heter Lukas", ljög Alice. Samuel kollade på henne.
"Du vet att du kan berätta allt för mig, Oavsett vad det handlar om." Alice tänkte, tänk om han kunde förstå att hon blivit kär av misstag och att hon inte skulle träffa honom mer? Nej, tänkte Alice. Han skulle aldrig förstå, han skulle avsluta förhållandet och jag skulle bli singel igen.
Lukas knackade på dörren. Alice öppnade, och som tur var, var inte Samuel hemma.
"Vad gör du här, pucko?" sa hon.
"Hej älskling. Jag tänkte bara komma över lite", sa han och tog av sig skorna.
"Gå härifrån", sa Alice bestämt. Lukas tittade på henne.
"Varför då? Jag vet att du vill ha mig. Mig, mig, mig, och ingen annan."
"Nej!" skrek Alice. "Jag vill ha Samuel! När ska du fatta att jag redan är upptagen?!" Lukas suckade. Han försökte hålla om Alice men hon puttade bort honom.
"Jag vill inte ha dig. Jag vill inte, fattar du, jag vill inte!" sa hon.
"Kom, vi går hem till mig, jag har en överraskning till dig. Den är inte romantisk, jag lovar", sa Lukas. Alice suckade. "Lovar du att låta mig vara efter det?" sa hon. Han nickade.
Alice och Lukas åkte med Lukas bil hem till honom. När hon öppnade dörren så föll det ner rosa och röda hjärtan ner från dörren.
"Du lovade..." sa hon men hon hann inte längre innan det föll ner en skylt där det stod: "Lukas <3 Alice"
Alice kollade på allt, över hela väggarna var det hjärtan och rosor. Lukas kysste henne.
"Låt mig va!" sa hon.
"Du sa att efter detta skulla jag låta dig vara. Men det är inte efter än..." sa Lukas. Han kysste henne en lång stund, tills Alice gick med på det.
"Jag älskar dig", sa han. Men Alice var förhäxad.
"Jag älskar dig också." Lukas lyfte upp henne och gick till soffan. Han la sig ner med Alice.
"Jag kan inte", sa hon. "Jag är tillsammans med Samuel och ingen annan." Lukas kysste henne en gång till. "Jo. Du kan, du ska, du ska va med mig och inte Samuel. Kyss han aldrig igen. Krama han inte, ta inte på honom", mumlade Lukas medan han kysste henne. "Lova mig det."
Alice mumlade tyst. "Jag lovar."
Nästa dag vaknade Alice i Lukas säng igen. Hon kollade sig omkring efter Samuel, men såg honom inte någonstans. Hon fattade ingenting, tills hon såg Lukas.
"Vad gör jag här?" sa hon tyst.
"Vet du inte det?" frågade Lukas förvånat.
"Varför tar du på mig, kramar mig och kysser mig? Mitt hjärta finns hos Samuel och inte dig!" Lukas suckade.
"Du fattar tydligen inte... Du är hos mig och kommer till mig. Du älskar mig och är mer med mig än med Samuel! För att du vill ha mig."
"Nej!" skrek Alice. "Låt mig va och rör mig inte mer!" Hon reste sig upp, stampade med fötterna i golvet och sprang ut till hallen. Hon tog på sig skorna, öppnade dörren, gick ut och smällde igen dörren.
När Alice var hemma mötte hon Samuel i dörröppningen.
"Hej", sa hon och pussade honom på kinden. Hon gick in till sovrummet och satte sig i sängen. Hon grät. Samuel kom in.
"Vad är det som har hänt?" frågade han.
"Jag vill inte prata om det", svarade Alice. Men Samuel gav sig inte.
"Säg nu, du kan berätta allt för mig, och det vet du", sa han.
"Jag vet. Men det är alldeles för komplicerat", sa hon. Samuel suckade och lyfte hennes huvud.
"Vad är det du döljer för mig?" Alice kollade på Samuel med rödgråtna ögon.
"Det är inget", ljög hon. Samuel suckade.
"Jag vet att det är något du döljer för mig!" sa Samuel med lite högre röst.
"Nej", sa Alice. "Jag har inget att dölja för dig." Samuel gick ut ur rummet med klampande steg.
Alice ringde upp Frida.
"Ja hallå?" hördes det i luren.
"Hej Frida, det är Alice."
"Vad vill du?" frågade Frida.
"Jag behöver din hjälp, det har hänt något frukansvärt!" Frida suckade.
"Har du gjort slut med Samuel, eller gjorde han det?" frågade hon nästan lite glatt.
"Va? Nej, det är en annan sak..." svarade Alice. Frida suckade i luren.
"Kan jag komma över?" frågade hon.
"Javisst", svarade Alice. De sa hej då och la på.
Efter en kvart plingade det på dörren. Alice öppnade dörren.
"Hej Frida", sa hon.
"Bor du här än?" frågade Frida.
"Vad har hänt med dig?" frågade Alice. "Du beter dig så konstigt nu för tiden..."
"Ja, jag har väl förändrats..." sa Frida. Alice suckade.
"Men varför hånade du mig sådär om mitt ex?"
"Det var la kul." svarade hon. Alice blängde på henne.
"Va?! Var det kul?" Frida nickade sakta.
"Jaha... Så kul då. Men du kan gå nu. För om du fortsätter såhär kommer du inte ha med mig och göra längre", sa Alice och pekade på dörren. Frida gick som en modell ut genom dörren.
Kul? tänkte Alice. Javisst, så kul va! Alice väntade på Samuel i hallen. Mobilen pep under den tiden.
"Ja hallå?"
"Hej Alice. Jag saknar dig jättemycket! Kan du komma hit?" Lukas röst, tänkte Alice. Inte han igen.
"Fattar du inte att jag är upptagen än?" sa Alice tyket. "Och nej, jag vill inte komma till dig!" En suck hördes i luren.
"Snälla Alice. Jag behöver dig", sa han. Alice la på luren. Nej, hon tänkte inte träffa honom mer.
När Samuel kom hem gav Alice honom en lång kyss.
"Trevligt sätt att komma hem på", sa han. Alice log.
"Kan du inte göra så varje gång?" frågade han. Alice ryckte på axlarna.
"Du får väl se", sa hon. Samuel gick in till sovummet. Alice stod kvar i hallen.
Plötsligt hörde hon hur dörren knackade. "Jag öppnar", skrek Alice till Samuel. Hon öppnade dörren. Lukas sprang fram och kysste henne länge. Alice försökte ta sig loss. Hon förstod. Lukas ville att Samuel skulle se allting. Vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte ta sig loss. Alice hörde steg som sakta skulle komma till hallen. Alice hann inte ta sig loss. Samuel stod vid dörren till hallen och bara kollade.
"Låt mig va!" försökte Alice säga, men det hördes inte.
Samuel såg att Alice försökte ta sig loss. Han sprang fram, slog Lukas i ansiktet och höll om Alice.
"Låt henne va!" skrek han det högsta han kunde.
"Jaså Samuel. Hej i alla fall. Vi har ju inte träffats förut", sa Lukas. "Jag och Alice är faktiskt tillsammans, och igår så sov hon över hos mig, vi hade det jättemysigt... Och ändå sa hon hela tiden 'Samuel, jag vill ha Samuel. Mitt hjärta tillhör Samuel. Jag är upptagen' och bla, bla, bla. Nå Alice, vem vill du ha?"
Samuel bara stirrade på honom. Sedan släppte han taget om Alice och gick till sovrummet igen.
"Din lilla jävel!" skrek Alice. "Fattar du vad du har gjort?! Du har krossat mitt hjärta! Samuel kommer att lämna mig!" Hon sprang in till vardagsrummet, slängde sig i soffan och grät. Lukas kom in.
"Kan du inte se det från den ljusa sidan?" frågade Lukas. "Nu kan vi ju vara tillsammans." Alice skrattade falskt.
"Jaha? Så du tror att vi kommer bli tillsammans? Jag ska allt se till att vi blir tillsammans!" Alice sprang fram och slog det hårdaste slaget i Lukas ansikte. Han ramlade och kröp ihop. Alice sparkade honom. Sedan sprang hon ut mot hallen och tog på sig jacka och skor. Samuel kom ut ur sovrummet.
"Alice, vart ska du?" frågade han.
"Jag vet inte, iväg", sa hon.
"Nej", sa Samuel. Han gick fram och tog hennes hand. "Du måste säga sanningen till mig." Alice började gråta.
"Jag gick på Fridas fest du vet, och då träffade jag Lukas och vi... vi liksom blev förälskade och... Sedan försökte jag hålla mig ifrån och så, men Lukas bara gjorde mig förhäxad hela tiden och..."
Samuel avbröt henne. "Jag fattar. Men varför sa du ingenting?" Alice suckade.
"Jag trodde du skulle avsluta vårt förhållande om du fick reda på det."
"Det skulle jag aldrig göra för en sån småsak", sa Samuel.
"Men jag var ju otrogen mot dig..." sa Alice. Samuel vickade fram och tillbaka på huvudet.
"Tja, kanske det. Men jag hörde hur du skrek på honom i hallen, jag förstår att du tjatat länge på honom. Jag förstår att du inte ville såra mig och så..." Alice avbröt honom.
"Det skulle jag aldrig göra med mening, jag försökte komma ifrån honom men han kom hela tiden ."
Samuel höll om Alice.
"Så det är inte slut?" frågade hon. Samuel skrattade.
"Såklart inte!" Han kysste Alice och gjorde det länge, länge.
Lukas vaknade till slut. Samuel gick fram till honom.
"Jaja, hej du. Men asså, Alice stannar hos mig och ingen annan. Fattar du?" Lukas sken upp.
"Så du tror att du har vunnit? Då har du fel! Du kan ta och tacka snälla lilla Frida för allt detta helvete! Du kommer till slut att få veta, Alice. Men tiden är inte inne ännu."
Alice kollade förvånat på Lukas. "Va? Vad menar du?" frågade hon.
"Som sagt är tiden inte inne än", svarade Lukas och gick ut ur lägenheten. Samuel ryckte på axlarna.
"Jag fattar inte ett dugg om vad den där jäkeln sa. Inte ett skit." Alice kollade på honom med valpögon.
"Tja, men nu är vi ju ensamma så..." Alice log. Samuel lyfte upp henne och gick mot sängen, la sig ner med henne och de började kyssa varandra.
Nästa dag var det fredag.
Och idag så skulle Alice prata med Frida. Hon gjorde sig i ordning och fick skjuts av Samuel till Frida.
Alice knackade på dörren. Frida öppnade. Bakom henne stod Anders.
"Hej Alice", sa båda två.
"Hej Frida", Alice drog på i:et. Anders förstod och gick iväg.
"Vad är det?" frågade Frida tyket.
"Igår, så kom så kallad Lukas till mig och försökte göra så att Samuel såg när vi kysstes. Och han lyckades." Plötsligt blev Fridas läppar bredare.
"Och hur gick det?" frågade hon.
"Det gick utmärkt, jag och Samuel är fortfarande ett par", sa Alice glatt. Fridas leende sänktes ned igen.
"Och Lukas sa någonting om dig, har du något med detta att göra?" Frida skakade på huvudet.
"Jag lägger mig inte i ditt privatliv. Eller om hur det ska gå."
"Jag menar allvar! Du fattar inte, jag måste få veta sanningen."
"Och det har du ju!" fräste Frida.
"Jag tror dig inte. Dom senaste veckorna har du uppträtt dig helt annorlunda! Det är nästan som om du är en annan person", sa Alice och kollade konstigt på henne. "Har du färgat håret? Det har jag inte tänkt på förut."
Frida nickade. "Ja, jag har färgat håret mörktbrunt."
"Du sa ju förra månaden att du hatade den färgen..."
Frida avbröt henne. "Man kan väl ångra sig!" Alice ryckte på axlarna.
"Tja, du hade väldigt bra anledningar och så..."
"Skiter jag i", sa Frida tyket.
Plötsligt fick Alice syn på ett födelsemärke under Fridas öga, som aldrig suttit där förut. Alice kollade runt på Frida. Alice fick syn på tre andra födelsemärken Frida aldrig haft förut. Alice blev förvirrad.
"Var är Frida?" frågade hon fort.
"Va? Du tittar på henne!" sa "Frida" tyket. Men Alice kände igen de där födelsemärkerna. Det var Malin, Fridas tvillingsyster. Det var nästan löljligt hur lika dem faktiskt var.
"Du är inte Frida!" utbrast hon.
"Jo. Vem skulle jag annars va?" svarade Malin.
"Nej, det är du inte!" sa Alice. "Var är Frida?"
"Du kanske listat ut vem jag är. Men du kommer aldrig få reda på vart Frida är!" Malin skrattade falskt.
Alice sprang ut ur dörren.
Hon tog bussen hem.
"Samuel!" skrek hon. "SAMUEL!" Samuel kom ut ur dörren till sovrummet.
"Malin, Fridas tvillingsyster, låtsas vara Frida!" sa hon flämtande. Samuel blev lite förvirrad och skakade lite på huvudet.
"Va? Är du säker?" frågade han.
"Ja, hon nästan erkände det", svarade Alice.
"Jaha... Men det är ju hemskt!" sa Samuel. "Men var är den riktiga Frida då?"
Alice ryckte på axlarna. "Hon vill inte berätta det för mig. Fast det är ju uppenbart." Samuel nickade.
"Ja, hon vill ju inte att någon ska förstöra hennes planer", sa Samuel.
"Men jag måste i alla fall hitta Frida!" sa Alice. "Kan du inte hjälpa mig?" Samuel nickade.
"Jovisst!" Men dom hade ett stort problem, dom hade inte en aning om var de skulle leta.
Alice och Samuel åkte hem till Malin. När dom stötte på henne tog Samuel fram en kniv, tryckte ner Malin i marken och höll kniven mot halsen.
"Nu berättar du vart Frida är!" skrek han högt. Malin kröp ihop bakom kniven.
"Låt mig va!" kved hon tyst. Samuel tryckte kniven längre mot Malins hals.
"Nu berättar du för det första varför du låtsades vara Frida och var Frida är!" skrek han.
"Hon är inlåst hos en kompis!" skrek hon. Samuel tog bort kniven.
"Och varför låtsades du vara Frida?" frågade Samuel lungt, men inte vänligt.
"Det vill du inte veta, och särskilt inte Alice", svarade Malin. Samuel tog kniven närmare.
"Okej, okej! Jag berättar." Samuel tog bort kniven igen.
"Det var för dig! Okej? Jag ville ha DIG, Samuel. Mitt enda sätt att få dig var att låtsas vara Frida, det var hon jag kunde vara. Så jag träffade Lukas, som var singel och ledsen och kände att han inte hade någon vid sin sida. Så då kom vi överens att vi kunde starta ett party, jag sa att han skulle stöta på Alice, och försöka med henne. Och han lyckades, så planerna gick som smord! Jag trodde att om Alice var otrogen mot dig så skulle ni avsluta erat förhållande. Och så kunde jag stöta på dig."
Samuel skakade lite på huvudet. "Så det var för mig?" frågade han. Malin nickade.
"Okej, men det är dags att du börjar vara dig själv, och släpper Frida fri. Din stora kärlek kommer tids nog, men det är inte jag." Malin förstod men suckade.
"Jag ska."
Nästa dag var Frida fri från "fängelset". Alice och Frida kramade om varandra.
"Jag har saknat dig! Jag fattar inte att jag trodde att Malin var du", sa Alice.
"Äsch, vi är ju tvillingsystrar, och vi är ju lika varandra. Så jag kan fatta att du inte tänkte på det." svarade Frida. Alice nickade.
"Ja, det var kanske inte så konstigt. Nu kan jag leva lugnt igen. Utan att oroa mig för... Vänta lite nu! Hur blir det med Lukas?" frågade Alice.
"Han kommer att bli förkrossad." Frida nickade.
"Ja, det är synd. Kanske kan Lukas och Malin bli ett par?" skojade hon. Alice skrattade.
"Ja, det skulle ju knappast hända."
Alice och Samuel planerade inför deras bröllop. "Nej!" sa Samuel. "Vi kan inte bli man och hustru på ett långt tag. Vi är ju så unga." Alice nickade.
"Ja, det är vi. Men sålänge kan vi nog ha mycket, mycket kul", sa Alice och la armarna om Samuel. Samuel gav henne en lång kyss. Alice gav en lång kyss tillbaka som svar på uppskattning. Alice försökte ta bort armarna från Samuel, men han tog tag i dom igen.
"Varför tänker du ens tanken att släppa mig? Just nu är det en viktig order att hålla om mig, en lång, lång, lång stund."
"Aj, aj, kapten!" skrattade Alice och började kyssa Samuel. De gick långsamt fram till soffan och la sig ner. De kysste varandra en lång, lång stund.
Nästa morgon hörde Alice en god nyhet.
"Hej Alice. Jag har goda nyheter! Jag ska flytta ihop med Anders!" sa Frida i telefonluren.
"Gud vad roligt att höra!" svarade Alice. "Ni kommer säkert få det lika bra som Samuel och jag."
"Vet du vad?" frågade Frida och fnissade.
"Nej", svarade Alice.
"Jag såg Lukas och syrran i parken igår, och dom kysstes!" utbrast Frida.
"Va?" Fast Alice blev ändå lite ledsen. Frida hörde hennes suckning.
"Vad är det?" frågade hon.
"Alltså, jag har liksom fortfarande känslor för Lukas. Men jag har det bra som jag har det", svarade Alice lugnt.
"Kan vi träffas?" frågade Frida.
"Jag kan inte", svarade Alice. "Jag har redan lite inplanerat."
"Samuel?" utbrast Frida.
"Hallå eller! Det är exakt ett år sen jag och Samuel blev tillsammans", sa Alice. Frida skrattade.
"Jaha, det visste jag inte. Grattis då." De sa hejdå och la på.
Alice tog bussen in till stan och försökte hitta en fin present. Hon kollade in på allt möjligt.
Till slut hittade hon tre t-shirtar, som var dyra och jättefina och två par jeans av högsta kvalité.
När hon kom hem var Samuel vid dörrhålet. Han drog kassarna ur Alices grepp och rotade.
"Nej!" skrek hon förskräckt och ryckte åt sig dom. "Det är faktiskt hemligt!" Hon gick in i sitt rum och slog in varorna.
"Sådär ja!" sa hon lättat. Hon la dom under sängen. Efteråt såg hon en lapp som låg på sängen. Hon läste.
"Hej älskling. Detta är en ledtråd! Den ska leda dig till din 'överraskning'! Om du vill hitta nästa ledtråd så försök förstå detta: Jag älskar dig!" Alice tänkte. Kanske var det vid hjärttavlorna nästa var? Hon kollade där och där fanns det en lapp till.
"Bravo gumman! Detta är ledtråd två. Försök förstå detta om du vill hitta nästa: Du tycker visst inte om mig längre..." Alice tänkte på vad hon tyckt om men inte tycker om längre. Brödrosten, hon hatade den verkligen! Den var så dålig, i början var den ju minsann älskvärd! Hon gick till brödrosten. Där satt det en lapp till.
"Bra! Du fattade. För att hitta nästa, förstå min tredje ledtråd: Om du gillar mig, kom till mig!" Alice tänkte. Någonting som lockar mig, tänkte hon. Datorn! Hon sprang till vardagsrummet. Där låg en lapp på datorn.
"Du har kommit till sista ledtråden, men för att komma till 'överraskningen' så måste du fatta min sista: Bäst att vara om man röker ..." ...Om man röker? tänkte Alice. Just det! Balkongen. Hon sprang dit och där stod det två askar. Hon öppnade dom. I den ena asken var det ett halsband av guld, och i den andra en ring av guld. Det var en lapp där också.
"Du hittade din överraskning! Jag älskar dig älskling." Hon tog på sig smyckena och sprang till Samuel och kramade om honom.
"Tack så mycket!" sa hon. Samuel höll om henne.
"Det var så lite så. Du är jättevacker." Hon kysste honom ett långt tack. Efter det hämtade hon sina presenter.
"Här!" sa hon.
Han öppnade paket snabbt som blixten. Han sneglade på sina presenter.
"Är det meningen att jag ska ha på dom nu?" frågade han.
"Ja, du ska ha på dig dom nu!" svarade Alice.
"Helt säkert?"
"Ja." Han prövade dom. Alice tyckte han var jättesöt i kläderna.
"Du är jättesöt", sa hon.
"Inte lika fin som du, min älskling." Han kysste henne och höll om henne ännu hårdare. Dom började kyssa varandra och kunde knappt stå stilla.
"Jag älskar dig", sa Samuel.
"Jag älskar dig också", svarade Alice.
Nästa dag skulle Alice och Frida träffas.
Alice började göra sig i ordning. Efteråt så kysste hon Samuel och sprang ivrigt iväg till busshållplatsen. Bussen kom och hon kom till Frida efter en kvart.
Hon plingade. Frida öppnade dörren.
"Hej", sa Alice och kramade om Frida.
"Hej."
"När ska du flytta ihop med Anders?" frågade Alice.
"Nästa vecka. Vi håller på att flytta allt till han nu."
Alice nickade. "Okej."
Den dagen hjälpte Alice Frida med att flytta alla saker till Anders. Dom hann halvlångt.
"Sådär ja!" Frida klappade händerna av småglädje. "Hjälper du mig imorgon också?"
Alice nickade. "Javisst. Jag har inget för mig imorgon." Alice kramade om Frida.
"Vi ses imorgon!" sa hon och gick.
När Alice var hemma var Samuel såklart där. "Hej", sa dom båda samtidigt. Alice såg att Samuel väntade på sin långkyss.
"Jaha..." sa hon och gav han den. När Alice försökte ta sig loss så höll Samuel fast henne vid hans mun. "Nej", mumlade han och kysste henne ännu längre. Alice gick med på det såklart. Dom kysste varandra en lång, lång stund innan Alice släppte.
"Jag måste sova nu. Det är sent och jag är trött." Samuel nickade och gick efter henne till sovrummet. Alice bytte om till nattlinne och Samuel tog av sig allt förutom kalsonger. Alice somnade efter sju minuter.
Nästa dag åkte Alice till Frida igen och hjälpte till med flytten. Idag hann dom klart med allt. Alice bestämde sig för att sova över hos Frida idag. När allt var färdigt bäddade dom en säng och satte på en film. När filmen var slut så pratade dom om det som hade hänt.
"Jag fattar inte det här", sa Frida. "Hur kunde syrran vilja ha en hon inte känner?"
Alice ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Kärlek vid första ögonkastet. Men nu har hon ju i alla fall Lukas."
Frida nickade. "Ja, tur att du och Samuel fortfarande är ett par!"
Alice nickade. "Ja. Tack och lov!" Plötsligt kom Alice på. "Vet du om att jag och Samuel ska gifta oss?" utbrast hon.
"Nej. Vad kul, Alice. Men är du inte lite ung än?" frågade Frida. "Jo, men det kommer inte bli av än. Det blir nog om några år framåt så att vi blir lite äldre", svarade Alice.
"Okej. Men jag är lite trött nu... Ska vi sova nu eller?" frågade Frida. Alice nickade och drog täcket över sig. Nu var allt bra igen, hon hade Samuel, hon hade Frida och hon skulle gifta sig!
Författare: Cecilia Kristiansson
Äkta känslor
Hej där ;)
Jag har inte skrivit något på länge, men spela roll. Jag har ju redan förvarnat er om detta :) Jag har iaf lovat er att ni ska få läsa äkta känslor serien. Eftersom denna skrevs för lite mer än ett år sen vill jag bara förvarna er att det kan vara lite fort och sådär - men jag har försökt bättra den lite och rättat felen. Så nu kan ni väl bara läsa alla läsfreak (som jag!!) där ute :D
Det här är första delen ur serien, andra kommer när jag rättat den (håller på med det just nu). Trean är ännu inte klar, men ska försöka orka att skriva på den.
Äkta känslor
"Varför?" Alice kollade på Anders som aldrig förr.
"För att det är slut, gå! Jag klarar inte av att se dig!" Men Alice gick inte. Anders fick gå själv och kvar stod Alice med röda ögon. Efter tre sekunder kom ösregnet. Alice T-shirt blev alldeles blöt. Men hon stod kvar. Trots att myra kröp upp på hennes ben, hon får väldigt mycket panik bara hon ser en myra, så blev hon inte rädd. Men hon kände sig helt matt, hon kunde nästan inte stå. Hon hade just blivit av med hennes stora kärlek. Den var plötsligt borta. Hur kunde detta hända? Alice satte sig på en bänk och frös. Hade han känslor för en annan? tänkte Alice. Var jag inte duglig längre?
Hon slutade att fundera och gick långsamt hemåt. Grejen var att hon inte kunde gå hem, hon bodde i Göteborg och hon var i Trollhättan där Anders bodde. Som tur var, hade hon en kompis i Trollhättan som hon säkert skulle kunna sova hos, och det var inte en vanlig kompis, utan hennes närmaste kompis. Hon ringde upp henne på mobilen.
"Hej Frida", sa hon stönande. Frida hörde att något var på tok.
"Hej Alice, vad har hänt?"
"En hemsk sak! Kan jag sova hos dig, jag är i Trollhättan, nära din lägenhet."
"Visst, jag finns här för dig!"
De la på och Alice tog en snabb buss till Frida. Alice gick en trappa upp och plingade på ringklockan. Det dröjde inte länge förrän Frida var i dörrhålet. Hon såg de rödgråtna ögonen. De kramade om varandra och gick sedan upp till Fridas rum. Mamma trodde att hon sov hos Anders, men hon visste inte att det plötsligt var slut på en grå trottoar! De satte sig i sängen.
"Nå, Alice. Vad har hänt?"
Meningen brast ut i gråt. "Anders gjorde slut!" Frida grät med henne.
"Varför?", grät hon.
"Jag vet inte, vi bara kysstes och så helt plötsligt sa han att han hade något att säga. Han sa bara: Det är slut, Alice. Jag frågade varför men han sa att han inte tålde att se mig!" Meningen var svår att förstå men Frida förstod den lika bra som om hon hade hört den helt normalt. De grät. Även om inte Frida varit med kände hon alla Alice smärtor och lidande. De grät tills de inte orkade mer.
Då kom Fridas mamma in. "Vad har hänt?" sa hon förskräckt. Men det dröjde inte länge innan telefonen ringde och hennes mamma stack ut igen. Nu var det dags att bädda en säng åt Alice. De tog fram lakan, madrass, kudde och påslakan. När bädden var klar började det roliga. Egentligen borde dom bara gråta, men de hade jämt så kul när de sovde över hos varandra. Efter tre minuter satte de igång och plockade fram läsk och chips. De satte på en film och njöt. Anders hade dom glömt bort, men det skulle komma tillbaka. När filmen var slut började hemlisarna. Det pratade om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag kom det fram.
"Hur går det med dig och Anders då?"
Fridas minne kom tillbaka när hon såg tåren som gled ner över Alices kind. "Förlåt Alice! Jag menade inte..." Alice skakade på huvudet.
"Det gör ingenting, det är inte ditt fel, vi hade så kul att vi glömde bort..." Frida nickade.
"Mm. Men du måste glömma honom, Alice! Det kommer inte hjälpa att gråta hela livet för det. Du måste gå vidare, det gjorde jag när min kille gjorde slut av ingen anledning." Alice nickade sorgset, men tänk om han ångrade sig och ville ha tillbaka henne? Då kanske hon hade en ny och... Då kan hon ju inte gå tillbaka och såra den andra och... Nej, detta funkar inte, hon måste ta reda på det, hon klarar inte mer, hon hade äkta känslor för den där Anders! Hon måste ta reda på varför han gjorde slut.
"Jag tänker ta reda på varför", sa Alice.
"Ge upp, Alice. Inse bara, det är slut..." Alice såg en min i Fridas ansikte hon aldrig sett förut, vad betydde den?
Nästa dag vaknade Alice tidigt. Nästan klockan 6. Hon hatade den konstiga min Frida gjorde när dem pratade om Anders, så hon skulle ta bussen till Göteborg idag, utan att Frida märkte nått. Hon tog sakta och tyst på sig kläderna och tog sin väska. Hon gick mot hallen och tog på sig skor och jacka. Hon öppnade dörren och gick ut. När hon kommit mot sista trappsteget hörde hon hur någon öppnade en dörr. Hon gick sakta upp och spionerade. Frida kollade sig omkring och gick sedan snabbt in när hon plötsligt hade sett Alice, men Alice märkte inte att hon sett henne. Mycket konstigt, tänkte Alice och gick ner för andra gången. När hon kommit ner och gått ut kollade hon upp mot balkongen, där satt Frida. Alice gömde sig snabbt. Alice trodde hon grät, men hon hade fel. Hon satt och ledde glatt faktiskt, men det visste hon inte. Efter några minuter gick hon in igen och kusten var klar. Hon sprang nedåt gatan och letade snabbt upp en buss till Göteborg. Hon satte på mp3-spelaren och lyssnade lugnt.
Efter en timmes åkande vaknade hon med ett ryck. Hon var inte i Göteborg. Hon gick fram till busschaufören och frågade om Göteborg var här.
"Ledsen tjejen, vi var där för en trekvart sen."
"Kan du inte köra mig dit?" frågade hon.
"Jag slutar för idag nu..." sa busschaufören. Hon suckade och steg av. Hon satte sig på en bänk och väntade på att en buss som skulle till Göteborg skulle komma. Men det kom ingen alls. Nu var klockan två och fortfarande ingen till Göteborg. Till slut började hon gråta.
Jag skulle aldrig lämnat Frida, tänkte hon. Jag kommer aldrig komma hem!
Alice visste att vid den här tiden skulle hon vart hemma. Hennes mobil var helt död och hon visste inte vart hon kunde låna en telefon. Men hon gav inte upp. Hon letade upp en person och undrade vart hon kunde låna en telefon. Hon gick dit och frågade om en telefon. Det kostade 10 kronor att betala. Det hade hon inte. "Jag vill bara komma hem, min mobil är död och jag hittar ingen buss till Göteborg!" sa Alice besviket.
"På vilken gata bor du exakt?" frågade en man. Hon sa adressen och han sa en buss som skulle gå dit. Han bad om hennes mobil och telefonnummer och hon gav honom det också.
Hon tog bussen till Göteborg och tog sedan spårvagn till hennes gata. När hon kommit in till lägenheten märkte hon att ingen var hemma. Men ändå var dörren upplåst. Varför då? Hon funderade och slutfunderingen var att hon trodde att mamma glömt att låsa bara.
När hon gick inte igen hörde hon något. Det var en röst som sjöng. Det kom från duschen. Hon kände mycket väl igen rösten, men det var ingen som stod henne nära som Frida, mamma och pappa sådär.
Plötsligt stannade vattnet. Alice gömde sig under en säng. Förskräckt såg hon hur mannen vid telefon stället gick ut med bara handduken. Han la sig i Alices föräldrars säng och slängde iväg handduken. Han såg ut att vänta på någon. Alices fick ett sms efter tre sekunder, och det hördes.
Det stod: "kommer du snart?" Hon blev jättestressad. Mannen som låg i sängen stod upp nu. Han kollade under sängen, det värsta som kunnat hända. Han drog ut Alices under sängen. Han slängde henne i sängen och gick efter henne. Hon försökte komma därifrån. Men mannen blockade dörren. Hon sprang runt, runt i rummet och såg upp för den nakna mannen. När han fick fast henne drog han ner byxorna på henne, men hon kom undan. Hon öppnade dörren och låste den. Hon tog snabbt på sig ett par jeans och sprang ut.
Hon fick flera sms utav mannen. Dolt nummer. Hon sprang iväg. Hon undrade vart mamma var. Hennes mobil hade fått lite energi. Hon ringde till Frida. "Ja hallå?" Hon andades ut. "Du måste hjälpa mig! Jag är förföljd! Jag vet inte var min mamma är och den är någon man som föjler efter mig!" Tårarna kom. "Jag ber mamma komma och hämta dig med en gång!" sa Frida fort som blixten. Alices sa vart hon var och Frida sa att hon skulle stanna där.
Efter en trekvart ungefär kom Fridas mamma och hämtade henne. Hon var i säkerhet nu.
Nu satt Alice vid Fridas köksbord. Hon grät och Frida tröstade henne mycket bra. Det var just då hon hörde något från garderoben. Men hon struntade i det och bara fortsatte att gråta och gråta. Alice var otröstlig. Hon var så ledsen som någon människa kunde vara, hon hade nästan blivit våldtagen bara för att hon gett en man hon inte kände hennes adress och telefonnummer. Mest grät hon för sin mamma, tänk om hon gick hem och blev våldtagen av mannen? Hon hade försökt att ringa henne, men ingen signal hade ens gått fram till hennes mamma. Alice reste sig från stolen.
"Vi kan inte gråta och sitta här hela kvällen, jag måste nog sova..." Klockan var egentligen bara 5 men det räckte, Alice behövde sömn och lugn och ro, om hon skulle kunna komma över det som hänt.
Alice la sig ner i bädden, men föll inte i sömn, i stället tänkte hon på mannen hela tiden.
Efter någon timme kom Fridas mamma in. "Jo, jag fick inte tag i din mamma men... Jag ringde polisen. Dom hade inte direkt glädjande nyheter för dig, Alice..." Alice väntade på svaret, hon trodde att mamma hade blivit våldtagen.
"Din mamma, d...d...i...i...n mamma, ä...ä...r...r, död." Alice satt helt stilla och förblev stilla resten av natten.
Nästa morgon satt Alice i samma ställning, men till skillnad från igår, var hennes ögon helt spräckta av gråt. Frida sov än, klockan var åtta nu. Frida brukade gå upp klockan tio. Hon fick ett sms. Men hon kollade inte på det, hon märkte det inte ens, trots den höga tonen.
Frida vaknade. "Hur är det med dig, Alice? frågade hon Alice. Alice sa inte ett knyst. Frida satte sig bredvid Alice och höll om henne hårt.
"Det kommer att gå bra, Alice. Jag lovar, både med mannen och trots att din mamma är död. Livet måste gå vidare. Oavsett vad man har mist, så kan man inte få tillbaka det. Och det är inget värdigt liv att bara gråta och sörja. Och sitta still för den delen." Alice gav till sig ett tyst "jag vet", men oavsett om det var tyst, så hörde Frida.
"Men jag vet bara inte... h...ur."
"Det enda man behöver göra är att sörja någon gång då och då, den första månaden. Sedan måste man faktiskt försöka gå vidare här i livet. Jag vet att du gått igenom mycket, och jag sörjer verkligen med dig! Men mannen är fast. Din mamma är död och Anders gjorde slut."Just då fick Frida den där minen igen.
"Varför får du jämt den där minen när vi pratar om Anders? Döljer du något för mig?" frågade Alice. Frida blev röd om kinderna. Alice blev misstänksam.
"Du döljer något! Vad är det du döljer för mig, Frida?" Frida tittade bort.
"Frida, jag är din bästa vän, du kan berätta vad som helst för mig!" Frida kollade in i Alice ögon.
"Det är komplicerat, och jag vill inte såra dig, Alice! Det är därför jag inte vågar säga det till dig."
"Men Frida! Oavsett om du sårar mig, så gör det inget, för jag har sårat dig också. Många gånger."
"Detta är annorlunda. Okej, jag ska säga det. Men jag vet att du kommer att mista mig som bästa vän. För då hade inte du velat vara med mig. Jag kommer såra dig. Jag vill inte, detta är ingen vanlig sak."
"Säg!"
"Jag och Anders är ett par." Alice föll ihop på marken och reste sig inte upp.
"Alice, du kan få tillbaka honom, om du vill."
"Varför? Varför har du inte sagt nått? Du kunde ha sagt till mig att du hade känslor för Anders!" Alice började gråta. Sedan började Frida gråta.
"Varför har båda känslor för Anders? Och varför stötte jag på honom när jag visste att du och Anders var ett par? Jag hatar mig själv, Alice!"
En timme senare började Alice fundera vart Alice skulle hamna nu när mamma var död, för hennes pappa hade gått bort för länge sedan. Men hon visste inte, kanske hade hon en fadder? Hon orkade inte fundera mer. Hon gick istället och åt en liten frukost som knappt gjorde nått. Sen la hon sig i sängen och bara låg där, och tänkte på hennes mamma.
Efter några timmar försökte Fridas mamma få upp henne. Men hon lyckades inte direkt.
"Jag har hört att det kommer en fest ikväll. Den heter Årets Fest till och med! Det blir väl kul att kanske få tänka på lite annat?"
Alice funderade en stund. "Okej, jag går väl..." Fridas mammas leende blev brett.
"Det var kul att höra, men sup inte bara..."
"Jag lovar."
Nu var klockan 7, klockan halv 9 började discot. De gjorde sig i ordning. De sminkade sig, valde kläder samt tog några kort. Alice kände sig mycket bättre.
Snart drog sig klockan mot kvart över 8, så de tog bussen in eftersom Fridas mamma inte hade tid. När de var framme vid festen gick de in genom en dörr som var större än båda två tillsammans. När de var inne så såg dom en hel del människor, några söp, några dansade och några bara satt ner och slappade. När de kom dit reste sig några killar upp och gick emot dom.
"Ska vi dansa?" frågade en Frida. Hon kollade på Alice. Alice nickade.
"Kan vi dansa?" sa den andra till Alice.
"Nej." sa Alice vänligt. Killen suckade och satte sig. Alice satte sig bredvid en annan kille som kollade på henne. Han bjöd henne på ett glas Wodka.
"Nja, jag har lovat att inte dricka..." sa Alice tveksamt.
"Men ett glad kan väl inte skada? Jag heter Samuel förresten."
"Nja, vet inte... Jag heter Alice. Hur gammal är du?" frågade hon och började omedvetet dricka glaset med Wodka.
"Jag är 16 år gammal." svarade han och fyllde på Alice glas, och hans eget. Alice drack. "Du då?" frågade han Alice.
"Åh! Jag är 15 och ett halft..." Samuel fyllde glaset en tredje gång. Samt sitt eget. De drack.
"Vill du ha öl?" frågade en kille intill. Alice nickade och sträckte fram glaset. Killen fyllde glaset och Alice drack upp glaset på 5 sekunder.
"Mer." Killen fyllde på. Alice drack. De fortsatte och dricka. Frida kom fram.
"Vad har ni gjort!?" skrek hon. "Hon får inte lov att dricka just nu!" Killarna skrattade. Alice kände sig yr. Väldigt yr. Plötsligt började en Samuel komma närmare. Han kysste henne. Han fortsatte, tills det övergick till ett hångelkalas.
Nästa morgon kände Alice en helt okänd lukt. Hon kände inte igen lakanen, inte kudden och inte täcket. Hon kände inte igen rummet heller. Hon hade inte på sig något nattlinne och inga trosor. Hon var naken.
Hon vände sig om. Där låg en annan kille. Hon tyckte hon kände igen honom, men det var ingen hon kände väl. Alice funderade. Nu visste hon, det var Samuel från festern igår. Men vad gjorde hon här?
Plötsligt slog Samuel upp sina ögon.
"Hej, god morgon!" sa han.
"Vad gör jag här?" frågade Alice.
"Kommer du inte ihåg?" Samuel kollade på henne med allvarlig blick. Hon hade varit med om det här förut, när hon vart på en fest. Hon hade blivit full och hade legat med Samuel omedvetet. Hon gick genast upp ur sängen och klädde på sig. Samuel gick emot henne.
"Låt mig va!" sa hon tyket. Men Samuel gick ändå närmare henne.
"Jag ska härifrån, nu."
"Nej, snälla! Stanna en liten stund till." Samuel kollade på henne med valpögon.
"Nej."
Samuel började gråta. "Jag trodde det hände något igår." Alice suckade.
"Jag var full. Jag kunde inte hjälpa det. Nu går jag." Alice gick ut ifrån rummet och tog på sig sina skor.
Samuel gick efter henne.
"Har du en pojkvän?" frågade han.
"Nej, hurså?"
Samuel ryckte på axlarna. "Jag bara undrade." Alice öppnade dörren. Samuel tog hennes hand.
"Lämna mig inte!" Alice kollade konstigt på honom. Hon ryckte ur handen ur hans grepp. Precis innan hon hann gå tog han en lapp med hennes mobilnummer på ur hennes jeans.
Alice tog bussen till Frida. Nu behövde hon hennes stöd. När hon var framme vid dörren slog hon upp den. Hon gick in till Fridas rum. Och där låg hon och Anders och kysstes. Alice blev förstelnad.
Efter ett par minuter märkte Anders att Alice stod och kollade. Han puttade på Frida, hon kollade på honom. Han pekade smått på Alice.
"Oj... Eh, hej Alice..." Frida kollade på Alice. Alice började gråta.
"Förlåt Alice!" Fridas ögon blev röda.
"Det är inte du och Anders jag gråter för!" grät Alice.
"Vad har hänt?" frågade Frida.
"Jag vill prata med dig i enrum." sa Alice och kollade på Anders. Han gick ut.
"Vad har hänt?" frågade Frida.
"Jag låg med honom!" sa hon gråtande. Frida kramade om henne.
"Du var full, det var inte ditt fel. Det var hans fel!" Frida kollade in i Alice ögon. Hon nickade.
"Mm, det är det", sa hon snyftande. Frida tog in Anders in i rummet igen. Anders kollade på Alice.
"Du..." sa han.
"Strunt samma... Det spelar ingen roll, jag duger tydligen inte bara för dig", sa hon och började gråta.
"Såklart att du duger!" sa Anders. "Men jag vet inte, jag fick liksom bara känslor för Frida..."
"Du dejtade henne bakom min rygg!" skrek Alice argt.
Anders skämdes. "Jag menade inte att såra dig", sa han.
"Men det gjorde du!" skrek Alice och gick ut ur rummet. Hon satte sig i vardagsrummet och satte på teven.
Anders kom ut efter en liten stund. "Alice."
"Gå."
"Du, jag tycker verkligen om dig, men det kommer liksom någonting emellan.
"GÅ!" skrek hon.
En minut senare fick hon ett sms. Det stod ett nummer hon inte kände igen.
"Hej Alice. Jag var också full. Men jag kände något den kvällen! Jag ville liksom inte gå så fort. Jag vill pröva. Snälla! Ge mig en chans att bevisa att jag menar det jag säger!" Alice gissade på att det var Samuel.
"Vem var det ifrån?" frågade Anders.
"Det kan du ta och skita i", sa hon tyket. Han gick. Alice svarade tillbaka.
"Du ska få din chans. Ring mig." Efter någon minut pep mobilen och Alice svarade.
"Hej Alice!" hördes det i luren.
"Hej Samuel."
"Jag menar det jag säger, Alice. Jag kände något i mitt hjärta, något som var obeskrivligt!" sa han. "Kan vi inte mötas, jag lovar att inte göra några förhastade saker..."
"Visst, jag ger dig en chans, men bara en." Hon och Samuel bestämde en plats. De skulle mötas på en pizzeria klockan 6.
När klockan var 5 började hon sminka sig och välja kläder. När klockan var halv 6 så gick hon in på bilddagboken och la upp bilderna som Alice och Frida tog igår.
Nu var klockan kvart i 6, så hon tog bussen in till pizzerian.
Samuel satt vid ett bord, klädd i en fin kostym och på bordet fanns det två pizzor. Hon satte sig ner.
"Hej", sa hon.
"Hej, Alice. Jag menar verkligen det jag skrev och sa förut..." Alice trodde honom. När hon kollade på honom så såg hon hur söt Samuel var, det hade hon inte tänkt på förut. Hon och Samuel började äta. De åt under tystnad. När pizzorna var slut så reste de sig upp och kollade på varandra. Samuel gick fram och betalade. Sedan gick de ut och satte sig på en bänk.
"Jag måste nog gå..." sa Alice och tänkte på Frida.
"Okej." Alice pussade Samuel och gick sedan iväg till busshållplatsen.
När Alice var hos Frida igen så mötte hon hennes mamma.
"Hej, Alice. Hur är det?" frågade hon. "Super." Fridas mamma kollade på henne.
"Var har du varit?" frågade hon. "Iväg", sa Alice och gick mot Fridas rum.
"Vänta!" sa Fridas mamma. Alice vände sig om. "Anders är fortfarande här, jag tror att Frida och Anders vill vara ifred..." sa hon.
"Visst, jag sätter på en film då..." sa Alice. "Har vi chips eller popcorn?"
"Vi har båda."
Alice tog en chipspåse och satte på en film.
Nästa morgon hade Alice fått tre stycken sms från Samuel. Alice la till honom i sin kontaktlista. Hon kollade på dom.
"Längtar efter dig, sötnos. Kvällen var fantastisk!" Alice rodnade lite.
"Ska vi ses idag?" Hon svarade direkt. "Såklart vi kan! Ring mig klockan 3."
Hon kollade på det sista sms:et.
"Kan du svara?" Oj då, hon hade visst sovit till klockan tolv idag. Hon kollade när sms:en var skickade. Det senaste var skickat klockan 10:03. Hon gäspade och gick upp. Hon tog på sig kläder och gick till köket. Hon tog fram flingor och mjölk. Hon hällde i allt i en röra och började äta. När hon var klar visade sig Frida. Bredvid henne stod Anders i kalsonger och t-shirt. Hon kollade på dom.
"Anders sovde över här... Var det okej?" sa Frida oroligt.
"Jadå", svarade Alice lugnt. Frida andades ut. Hon satte sig bredvid Alice.
"Jag är ledsen om du störs av att han är här, men jag kan skicka iväg honom om du vill..." Alice avbröt henne.
"Det är okej, Frida. Jag har inte ont av att se honom längre." Frida blev misstänksam.
"Var nånstans var du igår?" frågade hon.
"Det vill jag inte prata om när Anders är här", svarade Alice. De gick in till Fridas rum.
"Nå, var någonstans var du igår?"
"På en dejt", sa Alice snabbt.
"Va?" sa Frida förvånat.
"Hallå! Du fattar väl att jag vill gå vidare. Du tog Anders från mig. Får jag lov att gå vidare eller?" frågade Alice.
"Ja... Men redan?" sa Frida.
"Jag struntar i när du vill att jag ska börja. Jag har redan börjat, Frida."
Frida nickade. De gick ut igen.
"Jag och Anders skulle vilja mysa..." sa Frida blygt.
"Men Frida! Sluta. Du får göra vad du vill. Jag är bara här för att min mamma är död, inte för att vara med dig egentligen", sa Alice suckande.
"Jaja, okej..." sa Frida och gick in på sitt rum med Anders.
Nu var klockan 3. Mobilen pep.
"Ja hallå?" Alice svarade.
"Jo, hej. Det är Samuel..." Oj! Alice hade nästan glömt att hon hade bett Samuel ringa klockan 3.
"Hej Samuel. Kul att du ringer! Kan vi kanske mötas klockan 4?" frågade Alice.
"Javisst! Det kan vi. Var ska vi mötas?"
"Vi kan mötas vid pizzerian och se vad vi kan hitta på!" sa Alice glatt. Det godkände Samuel. De sa hejdå och la på. Alice började sminka sig och välja kläder. Resultatet blev en blå kort klänning med vita leggings och svarta pumasockor. När hon var klar var klockan kvart i fyra. Hon knackade på Fridas dörr. Hon hörde ett svagt "kom in". Hon öppnade dörren och sa att hon skulle iväg. Hon blinkade till Frida. Hon stängde dörren och gick ut genom dörren.
När hon var framme vid pizzerian mötte hon Samuel. Han tittade vänligt på henne.
"Hej", sa Alice blygt.
"Hej, sötnos. Vad fin du är!" sa han trevligt.
"Tack. Du också", sa Alice och ledde ett brett, men sött leende. De tog varandra arm i arm och bara gick. De hittade ett ställe med en fontän med bänkar runt. De satte sig. De bara satt tills Samuel började prata.
"Du Alice, du är verkligen söt."
Hon rodnade. "Du också..." sa Alice tyst. Han pussade henne på kinden. Hennes kinder blev röda. Det såg Samuel.
"Vill du komma hem till mig sen?" frågade han.
"Jag vet inte." Hon pausade. "Men okej. Visst." Samuel ledde sitt oslagbara leende. Hon kysste honom.
"Förlåt." sa hon och suckade.
"Det gör inget, Alice. Ingenting alls", sa han och kysste henne tillbaka. Dom kysste varandra en stund.
Klockan var nu 5. Alice la händerna om hans axlar. Samuel la händerna om hennes. Snart frågade Samuel om de skulle gå till honom, och då var klockan halv 6. Hon svarade ja. De gick hand i hand till hans lägenhet.
När de var framme satte de sig i soffan. Alice gav honom en mjuk kyss. Men det slutade med att det blev ett häftigare kysskalas. Ingen av dom tröttnade, de bara satt där. Nu var klockan 7. De hyrde en film och åt chips. Det var en riktig myskväll. Som tur var, hade Samuel flyttat hemifrån sen ett år tillbaka. Då kunde ingen störa dom. Myskvällen slutade aldrig, för Alice stannade hos Samuel hela kvällen.
Nästa morgon vaknade Alice med ett ryck. Hon kände igen den här kudden, det här täcket och det här lakanet. Just då kom hon ihåg att hon sovit hos Samuel. Men till skillnad från förra gången, hade hon trosor och tröja. Samuels ögon slogs upp.
"God morgon Alice. Vad kul att vakna upp med dig!" sa han vänligt. Alice fnissade.
"Hehe, ja." Hon kollade på honom. Han kysste henne god morgon. Hon kysste honom tillbaka. De gick närmare varandra och började kyssa varandra. De låg tätt intill varandra. Alice kände sig trygg hos honom.
"Jag borde ringa Frida", sa hon och suckade.
"Varför då?"
"Hon vet inte vart jag är..." sa Alice och tog mobilen och slog numret. Samuel nickade förstående. "Frida här", hördes det i luren.
"Hej Frida, det är jag", sa Alice.
"Tack och lov att du ringer! Jag har varit så orolig. Kommer du hem snart?" frågade Frida.
"Någon gång ikväll är troligt", svarade Alice.
"Okej. Återigen tack och lov att du ringde. Ha det så kul nu. Hejdå, puss."
"Puss." Alice la på. Sedan kollade hon på Samuel med änglaögon.
"Jag älskar dig", sa han och det hördes inga tvivel. Alice blev glad över hans ord. Men än kunde hon inte säga samma sak.
"Älskar du mig?" frågade han. Alice kollade in i hans ögon. Han förstod. Han suckade och vände sig om. Alice tog tag i honom.
"Du, det kommer. Men jag tycker mycket om dig." Samuel vände sig om igen.
"Men varför kan du inte älska mig? Vi har haft det så himla bra nu ju!" En tår föll från Alices kind.
"Jag är ledsen, men det kommer, sötnos. Det är helt enkelt inte dags." Samuel suckade och drog sig upp ur den varma sängen och tog på sig kläder. Alice gjorde samma sak. Men hon hade känslor för Samuel, hon kände något speciellt mellan dom.
"Men du är speciell för mig och jag har känslor!" sa Alice och kramade om Samuel.
"Men du älskar mig inte", sa Samuel och kysste henne. "Varför? Duger jag inte?"
"Du är en av dom bästa personerna jag känner, du duger mer än nån annan kille. Jag har känslor men dom är inte riktigt väckta än." Samuel suckade, men han var glad på samma gång.
"Då får vi väl ta och väcka de där jäkla känslorna då", sa Samuel och började kyssa Alice.
Alice och Samuel låg i sängen i underkläder. Alice kände det nu, Samuel hade väckt hennes känslor. Hon kände sig redo för ett förhållande, hon älskar honom. Men hon säger inget, hon vill ge det lite tid, även om hon är redo. Hon visste ju inte hur det låg till med Samuel.
"Är du redo att inleda ett förhållande?" frågade hon utan att knappt veta det.
"Ja, jag är redo. Är du?" Alice blev röd.
"Ja." Samuel log.
"Jag fick fram känslorna tillslut. Ska vi försöka?" frågade han. Alice nickade och kysste honom. Samuel började kyssa henne häftigt, nu var han lycklig.
Kvällen kom till sig, Alice och Samuel hade haft det mysigt. Men nu skulle hon dra sig hem till Frida igen.
"Hejdå", sa Alice och kysste Samuel en sista gång innan hon gick till busshållplatsen. När bussen hade kommit satte hon sig långt bak och lyssnade på musik. Det kändes knappt som några minuter hem till Frida, men det tog en kvart. När hon öppnat dörren kom Frida farande.
"Gud vad orolig jag blev! Varför kom du inte hem igår, varför ringde du inte? Varför..."
"Ta det lugnt! Det är okej. Jag var hos Samuel, hela natten."
"Okej, hur går det mer erat dejtande?"
"Vi är tillsammans nu." svarade Alice. Frida tappade hakan.
"Va? Hur länge har ni dejtat egentligen?" frågade hon förvånat.
"Inte länge, men jag känner att jag är redo, och han är också redo. Jag vet att det kommer plötsligt, men det är såhär nu." Frida accepterade hennes beslut.
"Visst, men om han sårar dig så kom inte till mig och sök tröst, nu är det du som får hålla tag i det." Alice nickade. "Jag lovar." Frida trodde henne. Alice kramade om henne hårt. Frida tog fram sin mobil och de tog några egobilder. Alice gjorde samma sak.
Efter en stund pep det från Alice mobil.
"Ja hallå?"
"Hej Alice, det är jag, Samuel", hördes det i luren.
"Åh, hej. Hur är det?" sa Alice.
"Jo, bättre än någonsin. Du då, sötnos?" svarade han.
"Okej, vad bra. Samma här du", sa hon glatt.
"Kan vi ses imorgon? Jag tänkte att du kunde komma till mig klockan 10 eller något." Alice kollade på Frida.
"Kan jag?"
"Ja, det är klart. Du är inte här för att vara med mig, bara för att din mamma är död." Alice ledde ett glatt leende.
"Jodå, det går allt. Jag kanske kan komma vid 11, för jag hinner inte göra mig i ordning annars..."
Samuel skrattade. "Det behöver du inte! Du kanske bara kan kamma håret och klä på dig ett par kläder. Och ta med dig smink och en finklänning."
"Varför då?" frågade Alice nyfiket.
"Jag hade tänkt att vi skulle gå på ett alkoholfritt disco", sa Samuel i luren. Alice skrattade. De sa hejdå och la på.
"Jag kommer nog inte hem på några dagar", sa Alice till Frida. "Okej, vi tar några bilder bara!" sa Frida och log glatt. Alice nickade och de tog mer bilder än väntat.
Nästa dag när Alice vaknade var klockan nio.
Hon tog på sig kläder och tog lite mascara på sig. Sedan tog hon kammen och kammade sig långsamt. Hon åt en snabb frukost och gick sedan till busshållplatsen.
När bussen kom åkte hon till en affär och köpte en glass. Hon sparade den tills hon kommit till Samuel. När hon var där kramade han om henne och kysste henne.
"Jag tänkte att vi kunde dela på en glass." Samuel nickade. Han hämtade två skedar.
"Det behövs bara en", sa Alice och skrattade. Samuel tog en sked glass och tog lite i mun, resten gav han till Alice. "Mums", sa Alice och flinade. Alice tog in glassen i munnen och puttade in lite i Samuels mun. När han tuggat klart så sa han:
"Jag vill inte ha glassen längre." Alice kollade på honom. Han började kyssa henne. De la sig i soffan, de bara låg där.
Efter några timmar så började klockan dra sig mot 6. Alice bytte om till sin blå klänning medans Samuel kollade på, han var redan klar.
"Vad kollar du på?" sa Alice och skrattade. Hon slog armarna om honom och kysste han. Han kysste henne tillbaka. Alice drog sig ur greppet och började sminka sig. När hon var klar så gick de till busshållplatsen. Bussen kom och de satte sig långt fram och höll om varandra. När de var framme där discot skulle hålla gick de in genom portarna, och hade den bästa kvällen någonsin, med varandra.
Författare: Cecilia Kristiansson.
Jag har inte skrivit något på länge, men spela roll. Jag har ju redan förvarnat er om detta :) Jag har iaf lovat er att ni ska få läsa äkta känslor serien. Eftersom denna skrevs för lite mer än ett år sen vill jag bara förvarna er att det kan vara lite fort och sådär - men jag har försökt bättra den lite och rättat felen. Så nu kan ni väl bara läsa alla läsfreak (som jag!!) där ute :D
Det här är första delen ur serien, andra kommer när jag rättat den (håller på med det just nu). Trean är ännu inte klar, men ska försöka orka att skriva på den.
Äkta känslor
"Varför?" Alice kollade på Anders som aldrig förr.
"För att det är slut, gå! Jag klarar inte av att se dig!" Men Alice gick inte. Anders fick gå själv och kvar stod Alice med röda ögon. Efter tre sekunder kom ösregnet. Alice T-shirt blev alldeles blöt. Men hon stod kvar. Trots att myra kröp upp på hennes ben, hon får väldigt mycket panik bara hon ser en myra, så blev hon inte rädd. Men hon kände sig helt matt, hon kunde nästan inte stå. Hon hade just blivit av med hennes stora kärlek. Den var plötsligt borta. Hur kunde detta hända? Alice satte sig på en bänk och frös. Hade han känslor för en annan? tänkte Alice. Var jag inte duglig längre?
Hon slutade att fundera och gick långsamt hemåt. Grejen var att hon inte kunde gå hem, hon bodde i Göteborg och hon var i Trollhättan där Anders bodde. Som tur var, hade hon en kompis i Trollhättan som hon säkert skulle kunna sova hos, och det var inte en vanlig kompis, utan hennes närmaste kompis. Hon ringde upp henne på mobilen.
"Hej Frida", sa hon stönande. Frida hörde att något var på tok.
"Hej Alice, vad har hänt?"
"En hemsk sak! Kan jag sova hos dig, jag är i Trollhättan, nära din lägenhet."
"Visst, jag finns här för dig!"
De la på och Alice tog en snabb buss till Frida. Alice gick en trappa upp och plingade på ringklockan. Det dröjde inte länge förrän Frida var i dörrhålet. Hon såg de rödgråtna ögonen. De kramade om varandra och gick sedan upp till Fridas rum. Mamma trodde att hon sov hos Anders, men hon visste inte att det plötsligt var slut på en grå trottoar! De satte sig i sängen.
"Nå, Alice. Vad har hänt?"
Meningen brast ut i gråt. "Anders gjorde slut!" Frida grät med henne.
"Varför?", grät hon.
"Jag vet inte, vi bara kysstes och så helt plötsligt sa han att han hade något att säga. Han sa bara: Det är slut, Alice. Jag frågade varför men han sa att han inte tålde att se mig!" Meningen var svår att förstå men Frida förstod den lika bra som om hon hade hört den helt normalt. De grät. Även om inte Frida varit med kände hon alla Alice smärtor och lidande. De grät tills de inte orkade mer.
Då kom Fridas mamma in. "Vad har hänt?" sa hon förskräckt. Men det dröjde inte länge innan telefonen ringde och hennes mamma stack ut igen. Nu var det dags att bädda en säng åt Alice. De tog fram lakan, madrass, kudde och påslakan. När bädden var klar började det roliga. Egentligen borde dom bara gråta, men de hade jämt så kul när de sovde över hos varandra. Efter tre minuter satte de igång och plockade fram läsk och chips. De satte på en film och njöt. Anders hade dom glömt bort, men det skulle komma tillbaka. När filmen var slut började hemlisarna. Det pratade om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag kom det fram.
"Hur går det med dig och Anders då?"
Fridas minne kom tillbaka när hon såg tåren som gled ner över Alices kind. "Förlåt Alice! Jag menade inte..." Alice skakade på huvudet.
"Det gör ingenting, det är inte ditt fel, vi hade så kul att vi glömde bort..." Frida nickade.
"Mm. Men du måste glömma honom, Alice! Det kommer inte hjälpa att gråta hela livet för det. Du måste gå vidare, det gjorde jag när min kille gjorde slut av ingen anledning." Alice nickade sorgset, men tänk om han ångrade sig och ville ha tillbaka henne? Då kanske hon hade en ny och... Då kan hon ju inte gå tillbaka och såra den andra och... Nej, detta funkar inte, hon måste ta reda på det, hon klarar inte mer, hon hade äkta känslor för den där Anders! Hon måste ta reda på varför han gjorde slut.
"Jag tänker ta reda på varför", sa Alice.
"Ge upp, Alice. Inse bara, det är slut..." Alice såg en min i Fridas ansikte hon aldrig sett förut, vad betydde den?
Nästa dag vaknade Alice tidigt. Nästan klockan 6. Hon hatade den konstiga min Frida gjorde när dem pratade om Anders, så hon skulle ta bussen till Göteborg idag, utan att Frida märkte nått. Hon tog sakta och tyst på sig kläderna och tog sin väska. Hon gick mot hallen och tog på sig skor och jacka. Hon öppnade dörren och gick ut. När hon kommit mot sista trappsteget hörde hon hur någon öppnade en dörr. Hon gick sakta upp och spionerade. Frida kollade sig omkring och gick sedan snabbt in när hon plötsligt hade sett Alice, men Alice märkte inte att hon sett henne. Mycket konstigt, tänkte Alice och gick ner för andra gången. När hon kommit ner och gått ut kollade hon upp mot balkongen, där satt Frida. Alice gömde sig snabbt. Alice trodde hon grät, men hon hade fel. Hon satt och ledde glatt faktiskt, men det visste hon inte. Efter några minuter gick hon in igen och kusten var klar. Hon sprang nedåt gatan och letade snabbt upp en buss till Göteborg. Hon satte på mp3-spelaren och lyssnade lugnt.
Efter en timmes åkande vaknade hon med ett ryck. Hon var inte i Göteborg. Hon gick fram till busschaufören och frågade om Göteborg var här.
"Ledsen tjejen, vi var där för en trekvart sen."
"Kan du inte köra mig dit?" frågade hon.
"Jag slutar för idag nu..." sa busschaufören. Hon suckade och steg av. Hon satte sig på en bänk och väntade på att en buss som skulle till Göteborg skulle komma. Men det kom ingen alls. Nu var klockan två och fortfarande ingen till Göteborg. Till slut började hon gråta.
Jag skulle aldrig lämnat Frida, tänkte hon. Jag kommer aldrig komma hem!
Alice visste att vid den här tiden skulle hon vart hemma. Hennes mobil var helt död och hon visste inte vart hon kunde låna en telefon. Men hon gav inte upp. Hon letade upp en person och undrade vart hon kunde låna en telefon. Hon gick dit och frågade om en telefon. Det kostade 10 kronor att betala. Det hade hon inte. "Jag vill bara komma hem, min mobil är död och jag hittar ingen buss till Göteborg!" sa Alice besviket.
"På vilken gata bor du exakt?" frågade en man. Hon sa adressen och han sa en buss som skulle gå dit. Han bad om hennes mobil och telefonnummer och hon gav honom det också.
Hon tog bussen till Göteborg och tog sedan spårvagn till hennes gata. När hon kommit in till lägenheten märkte hon att ingen var hemma. Men ändå var dörren upplåst. Varför då? Hon funderade och slutfunderingen var att hon trodde att mamma glömt att låsa bara.
När hon gick inte igen hörde hon något. Det var en röst som sjöng. Det kom från duschen. Hon kände mycket väl igen rösten, men det var ingen som stod henne nära som Frida, mamma och pappa sådär.
Plötsligt stannade vattnet. Alice gömde sig under en säng. Förskräckt såg hon hur mannen vid telefon stället gick ut med bara handduken. Han la sig i Alices föräldrars säng och slängde iväg handduken. Han såg ut att vänta på någon. Alices fick ett sms efter tre sekunder, och det hördes.
Det stod: "kommer du snart?" Hon blev jättestressad. Mannen som låg i sängen stod upp nu. Han kollade under sängen, det värsta som kunnat hända. Han drog ut Alices under sängen. Han slängde henne i sängen och gick efter henne. Hon försökte komma därifrån. Men mannen blockade dörren. Hon sprang runt, runt i rummet och såg upp för den nakna mannen. När han fick fast henne drog han ner byxorna på henne, men hon kom undan. Hon öppnade dörren och låste den. Hon tog snabbt på sig ett par jeans och sprang ut.
Hon fick flera sms utav mannen. Dolt nummer. Hon sprang iväg. Hon undrade vart mamma var. Hennes mobil hade fått lite energi. Hon ringde till Frida. "Ja hallå?" Hon andades ut. "Du måste hjälpa mig! Jag är förföljd! Jag vet inte var min mamma är och den är någon man som föjler efter mig!" Tårarna kom. "Jag ber mamma komma och hämta dig med en gång!" sa Frida fort som blixten. Alices sa vart hon var och Frida sa att hon skulle stanna där.
Efter en trekvart ungefär kom Fridas mamma och hämtade henne. Hon var i säkerhet nu.
Nu satt Alice vid Fridas köksbord. Hon grät och Frida tröstade henne mycket bra. Det var just då hon hörde något från garderoben. Men hon struntade i det och bara fortsatte att gråta och gråta. Alice var otröstlig. Hon var så ledsen som någon människa kunde vara, hon hade nästan blivit våldtagen bara för att hon gett en man hon inte kände hennes adress och telefonnummer. Mest grät hon för sin mamma, tänk om hon gick hem och blev våldtagen av mannen? Hon hade försökt att ringa henne, men ingen signal hade ens gått fram till hennes mamma. Alice reste sig från stolen.
"Vi kan inte gråta och sitta här hela kvällen, jag måste nog sova..." Klockan var egentligen bara 5 men det räckte, Alice behövde sömn och lugn och ro, om hon skulle kunna komma över det som hänt.
Alice la sig ner i bädden, men föll inte i sömn, i stället tänkte hon på mannen hela tiden.
Efter någon timme kom Fridas mamma in. "Jo, jag fick inte tag i din mamma men... Jag ringde polisen. Dom hade inte direkt glädjande nyheter för dig, Alice..." Alice väntade på svaret, hon trodde att mamma hade blivit våldtagen.
"Din mamma, d...d...i...i...n mamma, ä...ä...r...r, död." Alice satt helt stilla och förblev stilla resten av natten.
Nästa morgon satt Alice i samma ställning, men till skillnad från igår, var hennes ögon helt spräckta av gråt. Frida sov än, klockan var åtta nu. Frida brukade gå upp klockan tio. Hon fick ett sms. Men hon kollade inte på det, hon märkte det inte ens, trots den höga tonen.
Frida vaknade. "Hur är det med dig, Alice? frågade hon Alice. Alice sa inte ett knyst. Frida satte sig bredvid Alice och höll om henne hårt.
"Det kommer att gå bra, Alice. Jag lovar, både med mannen och trots att din mamma är död. Livet måste gå vidare. Oavsett vad man har mist, så kan man inte få tillbaka det. Och det är inget värdigt liv att bara gråta och sörja. Och sitta still för den delen." Alice gav till sig ett tyst "jag vet", men oavsett om det var tyst, så hörde Frida.
"Men jag vet bara inte... h...ur."
"Det enda man behöver göra är att sörja någon gång då och då, den första månaden. Sedan måste man faktiskt försöka gå vidare här i livet. Jag vet att du gått igenom mycket, och jag sörjer verkligen med dig! Men mannen är fast. Din mamma är död och Anders gjorde slut."Just då fick Frida den där minen igen.
"Varför får du jämt den där minen när vi pratar om Anders? Döljer du något för mig?" frågade Alice. Frida blev röd om kinderna. Alice blev misstänksam.
"Du döljer något! Vad är det du döljer för mig, Frida?" Frida tittade bort.
"Frida, jag är din bästa vän, du kan berätta vad som helst för mig!" Frida kollade in i Alice ögon.
"Det är komplicerat, och jag vill inte såra dig, Alice! Det är därför jag inte vågar säga det till dig."
"Men Frida! Oavsett om du sårar mig, så gör det inget, för jag har sårat dig också. Många gånger."
"Detta är annorlunda. Okej, jag ska säga det. Men jag vet att du kommer att mista mig som bästa vän. För då hade inte du velat vara med mig. Jag kommer såra dig. Jag vill inte, detta är ingen vanlig sak."
"Säg!"
"Jag och Anders är ett par." Alice föll ihop på marken och reste sig inte upp.
"Alice, du kan få tillbaka honom, om du vill."
"Varför? Varför har du inte sagt nått? Du kunde ha sagt till mig att du hade känslor för Anders!" Alice började gråta. Sedan började Frida gråta.
"Varför har båda känslor för Anders? Och varför stötte jag på honom när jag visste att du och Anders var ett par? Jag hatar mig själv, Alice!"
En timme senare började Alice fundera vart Alice skulle hamna nu när mamma var död, för hennes pappa hade gått bort för länge sedan. Men hon visste inte, kanske hade hon en fadder? Hon orkade inte fundera mer. Hon gick istället och åt en liten frukost som knappt gjorde nått. Sen la hon sig i sängen och bara låg där, och tänkte på hennes mamma.
Efter några timmar försökte Fridas mamma få upp henne. Men hon lyckades inte direkt.
"Jag har hört att det kommer en fest ikväll. Den heter Årets Fest till och med! Det blir väl kul att kanske få tänka på lite annat?"
Alice funderade en stund. "Okej, jag går väl..." Fridas mammas leende blev brett.
"Det var kul att höra, men sup inte bara..."
"Jag lovar."
Nu var klockan 7, klockan halv 9 började discot. De gjorde sig i ordning. De sminkade sig, valde kläder samt tog några kort. Alice kände sig mycket bättre.
Snart drog sig klockan mot kvart över 8, så de tog bussen in eftersom Fridas mamma inte hade tid. När de var framme vid festen gick de in genom en dörr som var större än båda två tillsammans. När de var inne så såg dom en hel del människor, några söp, några dansade och några bara satt ner och slappade. När de kom dit reste sig några killar upp och gick emot dom.
"Ska vi dansa?" frågade en Frida. Hon kollade på Alice. Alice nickade.
"Kan vi dansa?" sa den andra till Alice.
"Nej." sa Alice vänligt. Killen suckade och satte sig. Alice satte sig bredvid en annan kille som kollade på henne. Han bjöd henne på ett glas Wodka.
"Nja, jag har lovat att inte dricka..." sa Alice tveksamt.
"Men ett glad kan väl inte skada? Jag heter Samuel förresten."
"Nja, vet inte... Jag heter Alice. Hur gammal är du?" frågade hon och började omedvetet dricka glaset med Wodka.
"Jag är 16 år gammal." svarade han och fyllde på Alice glas, och hans eget. Alice drack. "Du då?" frågade han Alice.
"Åh! Jag är 15 och ett halft..." Samuel fyllde glaset en tredje gång. Samt sitt eget. De drack.
"Vill du ha öl?" frågade en kille intill. Alice nickade och sträckte fram glaset. Killen fyllde glaset och Alice drack upp glaset på 5 sekunder.
"Mer." Killen fyllde på. Alice drack. De fortsatte och dricka. Frida kom fram.
"Vad har ni gjort!?" skrek hon. "Hon får inte lov att dricka just nu!" Killarna skrattade. Alice kände sig yr. Väldigt yr. Plötsligt började en Samuel komma närmare. Han kysste henne. Han fortsatte, tills det övergick till ett hångelkalas.
Nästa morgon kände Alice en helt okänd lukt. Hon kände inte igen lakanen, inte kudden och inte täcket. Hon kände inte igen rummet heller. Hon hade inte på sig något nattlinne och inga trosor. Hon var naken.
Hon vände sig om. Där låg en annan kille. Hon tyckte hon kände igen honom, men det var ingen hon kände väl. Alice funderade. Nu visste hon, det var Samuel från festern igår. Men vad gjorde hon här?
Plötsligt slog Samuel upp sina ögon.
"Hej, god morgon!" sa han.
"Vad gör jag här?" frågade Alice.
"Kommer du inte ihåg?" Samuel kollade på henne med allvarlig blick. Hon hade varit med om det här förut, när hon vart på en fest. Hon hade blivit full och hade legat med Samuel omedvetet. Hon gick genast upp ur sängen och klädde på sig. Samuel gick emot henne.
"Låt mig va!" sa hon tyket. Men Samuel gick ändå närmare henne.
"Jag ska härifrån, nu."
"Nej, snälla! Stanna en liten stund till." Samuel kollade på henne med valpögon.
"Nej."
Samuel började gråta. "Jag trodde det hände något igår." Alice suckade.
"Jag var full. Jag kunde inte hjälpa det. Nu går jag." Alice gick ut ifrån rummet och tog på sig sina skor.
Samuel gick efter henne.
"Har du en pojkvän?" frågade han.
"Nej, hurså?"
Samuel ryckte på axlarna. "Jag bara undrade." Alice öppnade dörren. Samuel tog hennes hand.
"Lämna mig inte!" Alice kollade konstigt på honom. Hon ryckte ur handen ur hans grepp. Precis innan hon hann gå tog han en lapp med hennes mobilnummer på ur hennes jeans.
Alice tog bussen till Frida. Nu behövde hon hennes stöd. När hon var framme vid dörren slog hon upp den. Hon gick in till Fridas rum. Och där låg hon och Anders och kysstes. Alice blev förstelnad.
Efter ett par minuter märkte Anders att Alice stod och kollade. Han puttade på Frida, hon kollade på honom. Han pekade smått på Alice.
"Oj... Eh, hej Alice..." Frida kollade på Alice. Alice började gråta.
"Förlåt Alice!" Fridas ögon blev röda.
"Det är inte du och Anders jag gråter för!" grät Alice.
"Vad har hänt?" frågade Frida.
"Jag vill prata med dig i enrum." sa Alice och kollade på Anders. Han gick ut.
"Vad har hänt?" frågade Frida.
"Jag låg med honom!" sa hon gråtande. Frida kramade om henne.
"Du var full, det var inte ditt fel. Det var hans fel!" Frida kollade in i Alice ögon. Hon nickade.
"Mm, det är det", sa hon snyftande. Frida tog in Anders in i rummet igen. Anders kollade på Alice.
"Du..." sa han.
"Strunt samma... Det spelar ingen roll, jag duger tydligen inte bara för dig", sa hon och började gråta.
"Såklart att du duger!" sa Anders. "Men jag vet inte, jag fick liksom bara känslor för Frida..."
"Du dejtade henne bakom min rygg!" skrek Alice argt.
Anders skämdes. "Jag menade inte att såra dig", sa han.
"Men det gjorde du!" skrek Alice och gick ut ur rummet. Hon satte sig i vardagsrummet och satte på teven.
Anders kom ut efter en liten stund. "Alice."
"Gå."
"Du, jag tycker verkligen om dig, men det kommer liksom någonting emellan.
"GÅ!" skrek hon.
En minut senare fick hon ett sms. Det stod ett nummer hon inte kände igen.
"Hej Alice. Jag var också full. Men jag kände något den kvällen! Jag ville liksom inte gå så fort. Jag vill pröva. Snälla! Ge mig en chans att bevisa att jag menar det jag säger!" Alice gissade på att det var Samuel.
"Vem var det ifrån?" frågade Anders.
"Det kan du ta och skita i", sa hon tyket. Han gick. Alice svarade tillbaka.
"Du ska få din chans. Ring mig." Efter någon minut pep mobilen och Alice svarade.
"Hej Alice!" hördes det i luren.
"Hej Samuel."
"Jag menar det jag säger, Alice. Jag kände något i mitt hjärta, något som var obeskrivligt!" sa han. "Kan vi inte mötas, jag lovar att inte göra några förhastade saker..."
"Visst, jag ger dig en chans, men bara en." Hon och Samuel bestämde en plats. De skulle mötas på en pizzeria klockan 6.
När klockan var 5 började hon sminka sig och välja kläder. När klockan var halv 6 så gick hon in på bilddagboken och la upp bilderna som Alice och Frida tog igår.
Nu var klockan kvart i 6, så hon tog bussen in till pizzerian.
Samuel satt vid ett bord, klädd i en fin kostym och på bordet fanns det två pizzor. Hon satte sig ner.
"Hej", sa hon.
"Hej, Alice. Jag menar verkligen det jag skrev och sa förut..." Alice trodde honom. När hon kollade på honom så såg hon hur söt Samuel var, det hade hon inte tänkt på förut. Hon och Samuel började äta. De åt under tystnad. När pizzorna var slut så reste de sig upp och kollade på varandra. Samuel gick fram och betalade. Sedan gick de ut och satte sig på en bänk.
"Jag måste nog gå..." sa Alice och tänkte på Frida.
"Okej." Alice pussade Samuel och gick sedan iväg till busshållplatsen.
När Alice var hos Frida igen så mötte hon hennes mamma.
"Hej, Alice. Hur är det?" frågade hon. "Super." Fridas mamma kollade på henne.
"Var har du varit?" frågade hon. "Iväg", sa Alice och gick mot Fridas rum.
"Vänta!" sa Fridas mamma. Alice vände sig om. "Anders är fortfarande här, jag tror att Frida och Anders vill vara ifred..." sa hon.
"Visst, jag sätter på en film då..." sa Alice. "Har vi chips eller popcorn?"
"Vi har båda."
Alice tog en chipspåse och satte på en film.
Nästa morgon hade Alice fått tre stycken sms från Samuel. Alice la till honom i sin kontaktlista. Hon kollade på dom.
"Längtar efter dig, sötnos. Kvällen var fantastisk!" Alice rodnade lite.
"Ska vi ses idag?" Hon svarade direkt. "Såklart vi kan! Ring mig klockan 3."
Hon kollade på det sista sms:et.
"Kan du svara?" Oj då, hon hade visst sovit till klockan tolv idag. Hon kollade när sms:en var skickade. Det senaste var skickat klockan 10:03. Hon gäspade och gick upp. Hon tog på sig kläder och gick till köket. Hon tog fram flingor och mjölk. Hon hällde i allt i en röra och började äta. När hon var klar visade sig Frida. Bredvid henne stod Anders i kalsonger och t-shirt. Hon kollade på dom.
"Anders sovde över här... Var det okej?" sa Frida oroligt.
"Jadå", svarade Alice lugnt. Frida andades ut. Hon satte sig bredvid Alice.
"Jag är ledsen om du störs av att han är här, men jag kan skicka iväg honom om du vill..." Alice avbröt henne.
"Det är okej, Frida. Jag har inte ont av att se honom längre." Frida blev misstänksam.
"Var nånstans var du igår?" frågade hon.
"Det vill jag inte prata om när Anders är här", svarade Alice. De gick in till Fridas rum.
"Nå, var någonstans var du igår?"
"På en dejt", sa Alice snabbt.
"Va?" sa Frida förvånat.
"Hallå! Du fattar väl att jag vill gå vidare. Du tog Anders från mig. Får jag lov att gå vidare eller?" frågade Alice.
"Ja... Men redan?" sa Frida.
"Jag struntar i när du vill att jag ska börja. Jag har redan börjat, Frida."
Frida nickade. De gick ut igen.
"Jag och Anders skulle vilja mysa..." sa Frida blygt.
"Men Frida! Sluta. Du får göra vad du vill. Jag är bara här för att min mamma är död, inte för att vara med dig egentligen", sa Alice suckande.
"Jaja, okej..." sa Frida och gick in på sitt rum med Anders.
Nu var klockan 3. Mobilen pep.
"Ja hallå?" Alice svarade.
"Jo, hej. Det är Samuel..." Oj! Alice hade nästan glömt att hon hade bett Samuel ringa klockan 3.
"Hej Samuel. Kul att du ringer! Kan vi kanske mötas klockan 4?" frågade Alice.
"Javisst! Det kan vi. Var ska vi mötas?"
"Vi kan mötas vid pizzerian och se vad vi kan hitta på!" sa Alice glatt. Det godkände Samuel. De sa hejdå och la på. Alice började sminka sig och välja kläder. Resultatet blev en blå kort klänning med vita leggings och svarta pumasockor. När hon var klar var klockan kvart i fyra. Hon knackade på Fridas dörr. Hon hörde ett svagt "kom in". Hon öppnade dörren och sa att hon skulle iväg. Hon blinkade till Frida. Hon stängde dörren och gick ut genom dörren.
När hon var framme vid pizzerian mötte hon Samuel. Han tittade vänligt på henne.
"Hej", sa Alice blygt.
"Hej, sötnos. Vad fin du är!" sa han trevligt.
"Tack. Du också", sa Alice och ledde ett brett, men sött leende. De tog varandra arm i arm och bara gick. De hittade ett ställe med en fontän med bänkar runt. De satte sig. De bara satt tills Samuel började prata.
"Du Alice, du är verkligen söt."
Hon rodnade. "Du också..." sa Alice tyst. Han pussade henne på kinden. Hennes kinder blev röda. Det såg Samuel.
"Vill du komma hem till mig sen?" frågade han.
"Jag vet inte." Hon pausade. "Men okej. Visst." Samuel ledde sitt oslagbara leende. Hon kysste honom.
"Förlåt." sa hon och suckade.
"Det gör inget, Alice. Ingenting alls", sa han och kysste henne tillbaka. Dom kysste varandra en stund.
Klockan var nu 5. Alice la händerna om hans axlar. Samuel la händerna om hennes. Snart frågade Samuel om de skulle gå till honom, och då var klockan halv 6. Hon svarade ja. De gick hand i hand till hans lägenhet.
När de var framme satte de sig i soffan. Alice gav honom en mjuk kyss. Men det slutade med att det blev ett häftigare kysskalas. Ingen av dom tröttnade, de bara satt där. Nu var klockan 7. De hyrde en film och åt chips. Det var en riktig myskväll. Som tur var, hade Samuel flyttat hemifrån sen ett år tillbaka. Då kunde ingen störa dom. Myskvällen slutade aldrig, för Alice stannade hos Samuel hela kvällen.
Nästa morgon vaknade Alice med ett ryck. Hon kände igen den här kudden, det här täcket och det här lakanet. Just då kom hon ihåg att hon sovit hos Samuel. Men till skillnad från förra gången, hade hon trosor och tröja. Samuels ögon slogs upp.
"God morgon Alice. Vad kul att vakna upp med dig!" sa han vänligt. Alice fnissade.
"Hehe, ja." Hon kollade på honom. Han kysste henne god morgon. Hon kysste honom tillbaka. De gick närmare varandra och började kyssa varandra. De låg tätt intill varandra. Alice kände sig trygg hos honom.
"Jag borde ringa Frida", sa hon och suckade.
"Varför då?"
"Hon vet inte vart jag är..." sa Alice och tog mobilen och slog numret. Samuel nickade förstående. "Frida här", hördes det i luren.
"Hej Frida, det är jag", sa Alice.
"Tack och lov att du ringer! Jag har varit så orolig. Kommer du hem snart?" frågade Frida.
"Någon gång ikväll är troligt", svarade Alice.
"Okej. Återigen tack och lov att du ringde. Ha det så kul nu. Hejdå, puss."
"Puss." Alice la på. Sedan kollade hon på Samuel med änglaögon.
"Jag älskar dig", sa han och det hördes inga tvivel. Alice blev glad över hans ord. Men än kunde hon inte säga samma sak.
"Älskar du mig?" frågade han. Alice kollade in i hans ögon. Han förstod. Han suckade och vände sig om. Alice tog tag i honom.
"Du, det kommer. Men jag tycker mycket om dig." Samuel vände sig om igen.
"Men varför kan du inte älska mig? Vi har haft det så himla bra nu ju!" En tår föll från Alices kind.
"Jag är ledsen, men det kommer, sötnos. Det är helt enkelt inte dags." Samuel suckade och drog sig upp ur den varma sängen och tog på sig kläder. Alice gjorde samma sak. Men hon hade känslor för Samuel, hon kände något speciellt mellan dom.
"Men du är speciell för mig och jag har känslor!" sa Alice och kramade om Samuel.
"Men du älskar mig inte", sa Samuel och kysste henne. "Varför? Duger jag inte?"
"Du är en av dom bästa personerna jag känner, du duger mer än nån annan kille. Jag har känslor men dom är inte riktigt väckta än." Samuel suckade, men han var glad på samma gång.
"Då får vi väl ta och väcka de där jäkla känslorna då", sa Samuel och började kyssa Alice.
Alice och Samuel låg i sängen i underkläder. Alice kände det nu, Samuel hade väckt hennes känslor. Hon kände sig redo för ett förhållande, hon älskar honom. Men hon säger inget, hon vill ge det lite tid, även om hon är redo. Hon visste ju inte hur det låg till med Samuel.
"Är du redo att inleda ett förhållande?" frågade hon utan att knappt veta det.
"Ja, jag är redo. Är du?" Alice blev röd.
"Ja." Samuel log.
"Jag fick fram känslorna tillslut. Ska vi försöka?" frågade han. Alice nickade och kysste honom. Samuel började kyssa henne häftigt, nu var han lycklig.
Kvällen kom till sig, Alice och Samuel hade haft det mysigt. Men nu skulle hon dra sig hem till Frida igen.
"Hejdå", sa Alice och kysste Samuel en sista gång innan hon gick till busshållplatsen. När bussen hade kommit satte hon sig långt bak och lyssnade på musik. Det kändes knappt som några minuter hem till Frida, men det tog en kvart. När hon öppnat dörren kom Frida farande.
"Gud vad orolig jag blev! Varför kom du inte hem igår, varför ringde du inte? Varför..."
"Ta det lugnt! Det är okej. Jag var hos Samuel, hela natten."
"Okej, hur går det mer erat dejtande?"
"Vi är tillsammans nu." svarade Alice. Frida tappade hakan.
"Va? Hur länge har ni dejtat egentligen?" frågade hon förvånat.
"Inte länge, men jag känner att jag är redo, och han är också redo. Jag vet att det kommer plötsligt, men det är såhär nu." Frida accepterade hennes beslut.
"Visst, men om han sårar dig så kom inte till mig och sök tröst, nu är det du som får hålla tag i det." Alice nickade. "Jag lovar." Frida trodde henne. Alice kramade om henne hårt. Frida tog fram sin mobil och de tog några egobilder. Alice gjorde samma sak.
Efter en stund pep det från Alice mobil.
"Ja hallå?"
"Hej Alice, det är jag, Samuel", hördes det i luren.
"Åh, hej. Hur är det?" sa Alice.
"Jo, bättre än någonsin. Du då, sötnos?" svarade han.
"Okej, vad bra. Samma här du", sa hon glatt.
"Kan vi ses imorgon? Jag tänkte att du kunde komma till mig klockan 10 eller något." Alice kollade på Frida.
"Kan jag?"
"Ja, det är klart. Du är inte här för att vara med mig, bara för att din mamma är död." Alice ledde ett glatt leende.
"Jodå, det går allt. Jag kanske kan komma vid 11, för jag hinner inte göra mig i ordning annars..."
Samuel skrattade. "Det behöver du inte! Du kanske bara kan kamma håret och klä på dig ett par kläder. Och ta med dig smink och en finklänning."
"Varför då?" frågade Alice nyfiket.
"Jag hade tänkt att vi skulle gå på ett alkoholfritt disco", sa Samuel i luren. Alice skrattade. De sa hejdå och la på.
"Jag kommer nog inte hem på några dagar", sa Alice till Frida. "Okej, vi tar några bilder bara!" sa Frida och log glatt. Alice nickade och de tog mer bilder än väntat.
Nästa dag när Alice vaknade var klockan nio.
Hon tog på sig kläder och tog lite mascara på sig. Sedan tog hon kammen och kammade sig långsamt. Hon åt en snabb frukost och gick sedan till busshållplatsen.
När bussen kom åkte hon till en affär och köpte en glass. Hon sparade den tills hon kommit till Samuel. När hon var där kramade han om henne och kysste henne.
"Jag tänkte att vi kunde dela på en glass." Samuel nickade. Han hämtade två skedar.
"Det behövs bara en", sa Alice och skrattade. Samuel tog en sked glass och tog lite i mun, resten gav han till Alice. "Mums", sa Alice och flinade. Alice tog in glassen i munnen och puttade in lite i Samuels mun. När han tuggat klart så sa han:
"Jag vill inte ha glassen längre." Alice kollade på honom. Han började kyssa henne. De la sig i soffan, de bara låg där.
Efter några timmar så började klockan dra sig mot 6. Alice bytte om till sin blå klänning medans Samuel kollade på, han var redan klar.
"Vad kollar du på?" sa Alice och skrattade. Hon slog armarna om honom och kysste han. Han kysste henne tillbaka. Alice drog sig ur greppet och började sminka sig. När hon var klar så gick de till busshållplatsen. Bussen kom och de satte sig långt fram och höll om varandra. När de var framme där discot skulle hålla gick de in genom portarna, och hade den bästa kvällen någonsin, med varandra.
Författare: Cecilia Kristiansson.
Sista titten på "omöjlig kärlek"
Hallo :)
Detta är den sista titten på Omöjlig kärlek. Jag tänker nog satsa på den, då nästan allt jag kommer på hamnar i den här berättelsen. + att den här kommer bli ganska lång... Men synd för er som tycker om den :) Kommentera gärna, och även skicka mejl om ni har lust; [email protected] (Jag är social)
Här kommer den: (Om ni vill läsa det som hänt innan gå tillbaks till det tidigare inlägget)
Min hand började blöda kraftigt. Blodet sipprade ned och det bildades ett stort sår i handflatan. Jag skrek av smärta, men alla var så upptagna av spelet så att de inte hörde mig. Och tyvärr så var jag så bedövad av smärtan att jag knappt fick fram något högt skrik. Varför såg de mig inte?
Blodet bara fortsatte att rinna nedför handen. Jag försökte hålla inne blodet i handen, men det var meningslöst. Jag försökte hitta något att stoppa blodet med, men vi var ju mitt i en skolgård och spelade brännboll! Varför hörde de mig inte, varför såg de mig inte?
Plötsligt grep någon tag i mig, och man kunde ta miste på vem det var; Oscar.
Han grep tag min hand och kollade på mig. "Var är stenen?"
"Va?" grät jag.
"Stenen som ser ut som en kaffeböna!" sa Oscar panikslaget.
"Hur vet du om den?" frågade jag och började bli misstänksam.
"Bara säg var den är!" skrek han.
"Den är i min sko", svarade jag med skuren röst.
Oscar grep tag i min fot och ryckte loss mina tennisskor, tog ur 'kaffebönan' och och krossade den med en större, grå sten.
I samma sekund som Oscar slitet av skon med stenen så slutade såret blöda. Det växte igen och det fanns inte längre något kvar av såret... Jag undrade var det hade kommit ifrån.
Jag och Oscar kollade på varandra. "Vad fan var det där?" frågade jag förbryllat. "Och hur kunde du veta om stenen?"
"Det spelar ingen roll, du är okej nu."
"Inte spelar någon roll? Du skojar väl? Det är inte ofta en kille vet att man har hittat en sten och tydligen vet att stenen gör så att man börjar blöda vet du."
Oscar suckade. "Snälla, Ella..."
"Det är jag som ska be", avbröt jag.
Oscar reste sig upp ur sin hukade ställning och det gjorde jag med.
"Du ska ingenstans utan förklaring! Detta är din sista chans."
"Det finns ju ingenting att förklara."
"Där sumpade du den." Jag stampade gråtande tillbaka till mitt skåp igen, jag hade fått nog av brännboll för idag.
Jag låg ned och grät i min säng.
Varför började min hand blöda när jag la i den där stenen i min sko? Och varför slutade det blöda och växte igen när Oscar tog ur stenen ur min sko? Hur kunde han ens veta om stenen? Ibland undrade jag hur mycket han egentligen visste. Och varför ville han inte säga hur? Sanningen kunde inte vara så illa, det kunde den inte.
Jag gillade verkligen Oscar, han var min hjälte och min enda trygghet. Och den enda som visste sanningen om hur jag kände för Exander, ingen utom honom visste om det faktiskt... Men han undanhöll så mycket för mig, jag visste inte var det kunde vara för något som han dolde för mig.
Efter mina funderingar somnade jag med kläderna på.
"Varför vaknar hon inte?"
Jag hade råkat koncentrera mig på mammas röst i sömnen, så jag vaknade. Jag satte mig upp i sängen och bara stirrade. Mina ögon var röda av gråt. Det enda jag kunde tänka på var Oscar.
Mamma öppnade dörren till mitt rum. "Vad har hänt, älskling?"
"Jag tänkte bara på en sak som hände igår", svarade jag.
"Något med Exander?" frågade hon.
"Nej", svarade jag och la mitt ansikte i mina händer.
Mamma satte sig på min sängkant och la armarna om mig. "Vad var det för något som hände igår då?"
"Jag vill inte prata om det." Min röst skar sig.
Mamma suckade och gick ut ifrån mitt rum.
Mamma betedde sig så konstigt nuförtiden, jag förstod verkligen inte varför. Men jag var verkligen tvungen att ta reda på det.
Jag koncentrarade mig på mammas röst, och hon pratade i telefon igen.
"Jag kan inte fortsätta försöka, hon vägrar lyssna", sa mamma.
"Du ska ha klart för dig, att om du ger upp så kommer jag inte låta din dotter leva." Det var Exanders ord.
"Men varför?"
"Jag måste hålla mig sysselsatt, och din dotter är en bra en. Så då måste jag ha ett äkta hot så att jag får som jag vill. Men nu måste du få henne att umgås mer med mig."
"Men du kan inte göra henne odödlig!" Min mammas röst skar sig.
"Jag gör precis vad jag vill med henne", svarade Exander.
Efter det ville jag inte höra mer, det var alldeles för smärtsamt.
Vad menade min mamma med odödligheten? Och med att Exander skulle döda mig om jag inte var med honom? Vad allting skulle vara komplicerat!
Jag började storgråta igen, fast mycket mer än igår. Jag slängde mig över mobilen och ringde upp Oscar.
"Ja?"
"Snälla, Oscar", grät jag. "Snälla, kom hit. Jag vill inte vara ensam. Snälla, jag måste prata med dig." Jag försökte hindra mig från att gråta, men det var väl omöjligt.
"Ella, vad har hänt?"Oscar var uppenbarligen förvånad över mitt vädjande.
"Jag kan inte ta det över telefon. Snälla, kom bara hit. Jag bryr mig inte om mamma."
"Jag kommer", svarade han och sedan la vi på.
Jag förberedde mig för väntetiden, eftersom vi inte direkt bodde grannar, jag och Oscar. Jag
gick in i badrummet och tvättade mitt ansikte. Men mina tårar bara fortsatte att rinna.
"Sluta lipa!" skrek jag till mig själv om och om igen.
Jag hörde hur det knackade på dörren. Så jag sprang ned till dörren, men kunde verkligen Oscar vara här redan?
Jag öppnade dörren, men där stod inte Oscar. Utan Exander.
"Hej, gumman."
"Gå härifrån, ditt monster", skrek jag åt honom eftersom jag inte längre kunde kontrollera mina känslor.
"Vadå monster?" Exander försökte se förbryllad ut.
"Håll käften och stick härifrån, nu!"
Mamma kom inrusande. "Vad är det där för språk, Ella?"
"Mamma, lägg dig inte i!" Mina känslor spräckte verkligen.
Mamma gick därifrån med stampande steg. Jag vände mig mot Exander.
"Stick härifrån."
"Jag är din pojkvän, jag får väl vara här om jag vill?"
"Nej, det får du inte."
Mamma kom in i hallen igen. "Jag går ut en stund, hoppas att ni löser det här", sa hon och gav mig en blick som sa "fixa det, annars hatar jag dig". Sedan gick hon ut ur den öppna dörren.
"Gå nu. Snälla", sa jag till Exander.
"Ge mig en anledning."
"Jag vill inte ha dig här."
"Varför inte det?" undrade Exander och tog tag om mina axlar, kollade mig i ögonen och höjde sin hand.
"Låt henne vara!" Oscars röst hördes tydligt och mitt hjärta mjuknade.
Oscar tog tag i Exander och ryckte loss honom.
"Tror du att du kan stoppa mig? Du är inte ens hälften så stark som jag." Exander tog tag i Oscars handleder och försökte dra ned honom. Men Oscars händer flyttades inte en centimeter. Han puttade bort Exander ifrån honom och drog mig bakom sig.
"Vad var det du sa? Stark?" Oscar hånade Exander.
Exander sprang emot Oscar. Oscar puttade bort mig och tog tag i Exander.
Men den här gången förändrades allt. Exander blev lika stark som Oscar och man kunde se chocken i hans ögon.
"Vad fan?" skrek Oscar när han insåg något viktigt. Jag visste inte vad, men man såg det klart och tydligt i hans ansikte.
"Exander, släpp honom", började jag skrika. "Släpp honom, nu!"
Exander släppte Oscar, och jag andades ut.
"Vad är det med dig, Ella? Varför är du så arg på mig?"
"Ja, du kan ju bara kolla nu. Men anledningen innan tänker jag inte berätta för någon."
"Nu berättar du!" skrek Exander och tog ett steg emot mig, och Oscar ställde sig framför.
"Nej, låt han", sa jag och klappade honom på axeln. Sedan steg Exander emot mig.
"Varför var du sur? Jag vet att du i vanliga fall älskar mig..."
"Ja, det gör jag", avbröt jag.
"Så det kan vara bra för mig att veta vad jag gör för fel, så att jag kan rätta till det."
"Alltså, det går bra den här gången. Och det går ändå inte att rätta till, så bara gå och låt mig komma över det. Sedan fortsätter vi som vanligt igen, okej?"
Exander nickade nöjt. "Okej." Sedan gick han också ut ur huset.
Jag sprang raka vägen emot Oscar och slängde armarna om honom.
"Hur gick det? Blev du skadad?"
Han suckade. "Nej då. Jag blev nog bara lite öm."
Jag nickade.
"Varför var du så ledsen förut, Ella?"
"Du vet ju om min 'superhörsel', eller hur?"
"Ja."
"Jag tjuvlyssnade på när mamma pratade med Exander i telefon. Och de sa så konstiga saker, och vissa sårade mig och gjorde mig rädd..."
"Vad sa de för något?" frågade Oscar.
"Först sa mamma att hon inte kunde fortsätta försöka, att jag inte lyssnar. Och då svarade Exander att om hon ger upp kommer han inte låta mig leva. Mamma frågade varför och Exander svarade att han måste hållas sysselsatt och att jag var en bra sysselsättning, och då behöver han ett bra hot för att få vad han vill ha. Sedan sa han att mamma måste få mig att umgås mer med honom. Och då..."
Oscar kollade misstänksamt på mig. "Och då vad?"
"Mamma sa 'men du kan inte göra henne odödlig'. Jag förstod inte vad hon menade. Man kan ju inte ens bli odödlig..." Jag kände att Oscar började spänna sig. "Vad är fel, Oscar?"
"Inget, forsätt att säga koncervationen istället."
"Okej... Han sa att han kunde göra vad han ville med mig."
"Och sen?"
"Efter det lyssnade jag inte mer, det var alldeles för mycket för mig."
"Jag förstår det", svarade Oscar och nickade. Hans röst var väldigt spänd och darrande.
"Vet du något om det?" frågade jag och hoppades verkligen att han gjorde det.
"Alltså, Ella... Det finns saker jag vet, okej. Men det är ingenting som jag kan berätta för dig, även om jag vill. Så snälla, försök i alla fall att bara lita på mig."
"Det gör jag, men jag måste få veta. Det är ju mig det handlar om här!"
"Jag vet det. Och jag säger ingenting bara för att skydda dig från det."
"Jag blir skadad av det ändå, fast omedveten av vad som händer."
"Det är inte sant."
"Jo, det är det", svarade jag och puttade ut honom ur dörren och smällde igen den.
Jag grät under täcket, och tårarna bara sipprade nedför kinderna.
Jag visste att det var någonting med Oscar, han hade erkänt att han visste om något. Men han tänkte inte berätta vad - vilket jag visste var farligt för mig. Men vad skulle jag göra? Sen så märkte man under "matchen" att han upptäckte någonting, men vad? Hur skulle jag kunna ta reda på sanningen om inte Oscar tänkte berätta? Jag var tvungen att ta reda på det. I och för sig, min mamma hade ju sagt "men du kan inte göra henne odödlig", vilket måste betyda att det var någonting med Exander, och mamma visste vad. Skulle hon berätta sanningen?
Jag reste mig upp ur sängen och försökte stå upp. Sedan gick jag sakta in till min mammas rum och satte mig på sängkanten. "Mamma?"
Mamma reste sig långsamt upp ur sängen. "Vad är det?"
"Jag vet att du vet någonting jag inte vet, som jag borde få veta. Och du måste berätta det för mig nu."
"Vad pratar du om, gumman?"
"Jag pratar om det du pratade om med Exander i telefon idag."
"Jag har inte pratat med honom, han är inte min ensak."
"Mamma, snälla! Bara berätta för mig, jag måste få veta. Jag hörde eran koncervation."
"För det första, hur kunde du göra det? För det andra, så pratade jag inte med Exander."
"Första svaret, det har inte du med att göra. Andra svaret, tror du inte att jag känner igen Exanders röst?"
"Gumman, man hör inte den som pratar i telefonen, bara mig."
"Jag gjorde det."
"Då skulle jag gärna vilja veta hur", påpekade mamma.
"Du springer direkt och skvallrar för Exander, så det kan jag inte berätta för dig."
"Gå och lägg dig, det är sent."
Jag stampade iväg, inget funkade. Inte att fråga mamma, inte Oscar. Och dem var de enda som visste någonting. Och Exander skulle inte kunna säga till mig alls.
Jag la mig ned i sängen igen och somnade om.
När jag vaknade den morgonen var det lördag.
Jag reste mig upp ur sängen och var allmänt slö. Jag hade sovit tre timmar inatt, så det var inte så konstigt.
När jag borstat håret och tagit på mig myskläder gick jag ned till mamma som satt i köket. Jag kollade på den stora klockan som precis hade tickat nio. Sedan satte jag mig på bordet och frukosten mamma hade ställt fram.
Men sedan brast jag ut i tårar igen.
"Gumman, vad är det?"
"Inget", kastade jag ur mig och sprang ut ur mitt rum.
När jag väl kommit in i mitt rum slog jag in Oscars nummer på telefonen.
"Ja, hallå?"
"Hej, Oscar. Det är Ella... Jag är verkligen ledsen att jag bara smällde igen dörren på dig igår, jag har så svårt att behärska mig", förklarade jag och började nästan gråta samtidigt.
"Jag förstår dig, Ella. Men du måste faktiskt försöka behärska dig, även om det är mitt fel."
"Jag vet, jag borde acceptera att du inte vill berätta. Men det är bara för att det handlar om mig som jag blir så arg."
"Jag vet", svarade han.
"Kan jag komma över?" frågade jag.
"Visst, kom du."
"Tack", sa jag och sedan la vi på.
Jag gick genast ned till hallen och började klä på mig ytterkläderna.
"Var någonstans ska du?" frågade mamma bakom mig.
"Jag ska iväg."
"Var?"
"Bry dig inte, du", svarade jag, öppnade dörren och gick ut.
Detta är den sista titten på Omöjlig kärlek. Jag tänker nog satsa på den, då nästan allt jag kommer på hamnar i den här berättelsen. + att den här kommer bli ganska lång... Men synd för er som tycker om den :) Kommentera gärna, och även skicka mejl om ni har lust; [email protected] (Jag är social)
Här kommer den: (Om ni vill läsa det som hänt innan gå tillbaks till det tidigare inlägget)
Min hand började blöda kraftigt. Blodet sipprade ned och det bildades ett stort sår i handflatan. Jag skrek av smärta, men alla var så upptagna av spelet så att de inte hörde mig. Och tyvärr så var jag så bedövad av smärtan att jag knappt fick fram något högt skrik. Varför såg de mig inte?
Blodet bara fortsatte att rinna nedför handen. Jag försökte hålla inne blodet i handen, men det var meningslöst. Jag försökte hitta något att stoppa blodet med, men vi var ju mitt i en skolgård och spelade brännboll! Varför hörde de mig inte, varför såg de mig inte?
Plötsligt grep någon tag i mig, och man kunde ta miste på vem det var; Oscar.
Han grep tag min hand och kollade på mig. "Var är stenen?"
"Va?" grät jag.
"Stenen som ser ut som en kaffeböna!" sa Oscar panikslaget.
"Hur vet du om den?" frågade jag och började bli misstänksam.
"Bara säg var den är!" skrek han.
"Den är i min sko", svarade jag med skuren röst.
Oscar grep tag i min fot och ryckte loss mina tennisskor, tog ur 'kaffebönan' och och krossade den med en större, grå sten.
I samma sekund som Oscar slitet av skon med stenen så slutade såret blöda. Det växte igen och det fanns inte längre något kvar av såret... Jag undrade var det hade kommit ifrån.
Jag och Oscar kollade på varandra. "Vad fan var det där?" frågade jag förbryllat. "Och hur kunde du veta om stenen?"
"Det spelar ingen roll, du är okej nu."
"Inte spelar någon roll? Du skojar väl? Det är inte ofta en kille vet att man har hittat en sten och tydligen vet att stenen gör så att man börjar blöda vet du."
Oscar suckade. "Snälla, Ella..."
"Det är jag som ska be", avbröt jag.
Oscar reste sig upp ur sin hukade ställning och det gjorde jag med.
"Du ska ingenstans utan förklaring! Detta är din sista chans."
"Det finns ju ingenting att förklara."
"Där sumpade du den." Jag stampade gråtande tillbaka till mitt skåp igen, jag hade fått nog av brännboll för idag.
Jag låg ned och grät i min säng.
Varför började min hand blöda när jag la i den där stenen i min sko? Och varför slutade det blöda och växte igen när Oscar tog ur stenen ur min sko? Hur kunde han ens veta om stenen? Ibland undrade jag hur mycket han egentligen visste. Och varför ville han inte säga hur? Sanningen kunde inte vara så illa, det kunde den inte.
Jag gillade verkligen Oscar, han var min hjälte och min enda trygghet. Och den enda som visste sanningen om hur jag kände för Exander, ingen utom honom visste om det faktiskt... Men han undanhöll så mycket för mig, jag visste inte var det kunde vara för något som han dolde för mig.
Efter mina funderingar somnade jag med kläderna på.
"Varför vaknar hon inte?"
Jag hade råkat koncentrera mig på mammas röst i sömnen, så jag vaknade. Jag satte mig upp i sängen och bara stirrade. Mina ögon var röda av gråt. Det enda jag kunde tänka på var Oscar.
Mamma öppnade dörren till mitt rum. "Vad har hänt, älskling?"
"Jag tänkte bara på en sak som hände igår", svarade jag.
"Något med Exander?" frågade hon.
"Nej", svarade jag och la mitt ansikte i mina händer.
Mamma satte sig på min sängkant och la armarna om mig. "Vad var det för något som hände igår då?"
"Jag vill inte prata om det." Min röst skar sig.
Mamma suckade och gick ut ifrån mitt rum.
Mamma betedde sig så konstigt nuförtiden, jag förstod verkligen inte varför. Men jag var verkligen tvungen att ta reda på det.
Jag koncentrarade mig på mammas röst, och hon pratade i telefon igen.
"Jag kan inte fortsätta försöka, hon vägrar lyssna", sa mamma.
"Du ska ha klart för dig, att om du ger upp så kommer jag inte låta din dotter leva." Det var Exanders ord.
"Men varför?"
"Jag måste hålla mig sysselsatt, och din dotter är en bra en. Så då måste jag ha ett äkta hot så att jag får som jag vill. Men nu måste du få henne att umgås mer med mig."
"Men du kan inte göra henne odödlig!" Min mammas röst skar sig.
"Jag gör precis vad jag vill med henne", svarade Exander.
Efter det ville jag inte höra mer, det var alldeles för smärtsamt.
Vad menade min mamma med odödligheten? Och med att Exander skulle döda mig om jag inte var med honom? Vad allting skulle vara komplicerat!
Jag började storgråta igen, fast mycket mer än igår. Jag slängde mig över mobilen och ringde upp Oscar.
"Ja?"
"Snälla, Oscar", grät jag. "Snälla, kom hit. Jag vill inte vara ensam. Snälla, jag måste prata med dig." Jag försökte hindra mig från att gråta, men det var väl omöjligt.
"Ella, vad har hänt?"Oscar var uppenbarligen förvånad över mitt vädjande.
"Jag kan inte ta det över telefon. Snälla, kom bara hit. Jag bryr mig inte om mamma."
"Jag kommer", svarade han och sedan la vi på.
Jag förberedde mig för väntetiden, eftersom vi inte direkt bodde grannar, jag och Oscar. Jag
gick in i badrummet och tvättade mitt ansikte. Men mina tårar bara fortsatte att rinna.
"Sluta lipa!" skrek jag till mig själv om och om igen.
Jag hörde hur det knackade på dörren. Så jag sprang ned till dörren, men kunde verkligen Oscar vara här redan?
Jag öppnade dörren, men där stod inte Oscar. Utan Exander.
"Hej, gumman."
"Gå härifrån, ditt monster", skrek jag åt honom eftersom jag inte längre kunde kontrollera mina känslor.
"Vadå monster?" Exander försökte se förbryllad ut.
"Håll käften och stick härifrån, nu!"
Mamma kom inrusande. "Vad är det där för språk, Ella?"
"Mamma, lägg dig inte i!" Mina känslor spräckte verkligen.
Mamma gick därifrån med stampande steg. Jag vände mig mot Exander.
"Stick härifrån."
"Jag är din pojkvän, jag får väl vara här om jag vill?"
"Nej, det får du inte."
Mamma kom in i hallen igen. "Jag går ut en stund, hoppas att ni löser det här", sa hon och gav mig en blick som sa "fixa det, annars hatar jag dig". Sedan gick hon ut ur den öppna dörren.
"Gå nu. Snälla", sa jag till Exander.
"Ge mig en anledning."
"Jag vill inte ha dig här."
"Varför inte det?" undrade Exander och tog tag om mina axlar, kollade mig i ögonen och höjde sin hand.
"Låt henne vara!" Oscars röst hördes tydligt och mitt hjärta mjuknade.
Oscar tog tag i Exander och ryckte loss honom.
"Tror du att du kan stoppa mig? Du är inte ens hälften så stark som jag." Exander tog tag i Oscars handleder och försökte dra ned honom. Men Oscars händer flyttades inte en centimeter. Han puttade bort Exander ifrån honom och drog mig bakom sig.
"Vad var det du sa? Stark?" Oscar hånade Exander.
Exander sprang emot Oscar. Oscar puttade bort mig och tog tag i Exander.
Men den här gången förändrades allt. Exander blev lika stark som Oscar och man kunde se chocken i hans ögon.
"Vad fan?" skrek Oscar när han insåg något viktigt. Jag visste inte vad, men man såg det klart och tydligt i hans ansikte.
"Exander, släpp honom", började jag skrika. "Släpp honom, nu!"
Exander släppte Oscar, och jag andades ut.
"Vad är det med dig, Ella? Varför är du så arg på mig?"
"Ja, du kan ju bara kolla nu. Men anledningen innan tänker jag inte berätta för någon."
"Nu berättar du!" skrek Exander och tog ett steg emot mig, och Oscar ställde sig framför.
"Nej, låt han", sa jag och klappade honom på axeln. Sedan steg Exander emot mig.
"Varför var du sur? Jag vet att du i vanliga fall älskar mig..."
"Ja, det gör jag", avbröt jag.
"Så det kan vara bra för mig att veta vad jag gör för fel, så att jag kan rätta till det."
"Alltså, det går bra den här gången. Och det går ändå inte att rätta till, så bara gå och låt mig komma över det. Sedan fortsätter vi som vanligt igen, okej?"
Exander nickade nöjt. "Okej." Sedan gick han också ut ur huset.
Jag sprang raka vägen emot Oscar och slängde armarna om honom.
"Hur gick det? Blev du skadad?"
Han suckade. "Nej då. Jag blev nog bara lite öm."
Jag nickade.
"Varför var du så ledsen förut, Ella?"
"Du vet ju om min 'superhörsel', eller hur?"
"Ja."
"Jag tjuvlyssnade på när mamma pratade med Exander i telefon. Och de sa så konstiga saker, och vissa sårade mig och gjorde mig rädd..."
"Vad sa de för något?" frågade Oscar.
"Först sa mamma att hon inte kunde fortsätta försöka, att jag inte lyssnar. Och då svarade Exander att om hon ger upp kommer han inte låta mig leva. Mamma frågade varför och Exander svarade att han måste hållas sysselsatt och att jag var en bra sysselsättning, och då behöver han ett bra hot för att få vad han vill ha. Sedan sa han att mamma måste få mig att umgås mer med honom. Och då..."
Oscar kollade misstänksamt på mig. "Och då vad?"
"Mamma sa 'men du kan inte göra henne odödlig'. Jag förstod inte vad hon menade. Man kan ju inte ens bli odödlig..." Jag kände att Oscar började spänna sig. "Vad är fel, Oscar?"
"Inget, forsätt att säga koncervationen istället."
"Okej... Han sa att han kunde göra vad han ville med mig."
"Och sen?"
"Efter det lyssnade jag inte mer, det var alldeles för mycket för mig."
"Jag förstår det", svarade Oscar och nickade. Hans röst var väldigt spänd och darrande.
"Vet du något om det?" frågade jag och hoppades verkligen att han gjorde det.
"Alltså, Ella... Det finns saker jag vet, okej. Men det är ingenting som jag kan berätta för dig, även om jag vill. Så snälla, försök i alla fall att bara lita på mig."
"Det gör jag, men jag måste få veta. Det är ju mig det handlar om här!"
"Jag vet det. Och jag säger ingenting bara för att skydda dig från det."
"Jag blir skadad av det ändå, fast omedveten av vad som händer."
"Det är inte sant."
"Jo, det är det", svarade jag och puttade ut honom ur dörren och smällde igen den.
Jag grät under täcket, och tårarna bara sipprade nedför kinderna.
Jag visste att det var någonting med Oscar, han hade erkänt att han visste om något. Men han tänkte inte berätta vad - vilket jag visste var farligt för mig. Men vad skulle jag göra? Sen så märkte man under "matchen" att han upptäckte någonting, men vad? Hur skulle jag kunna ta reda på sanningen om inte Oscar tänkte berätta? Jag var tvungen att ta reda på det. I och för sig, min mamma hade ju sagt "men du kan inte göra henne odödlig", vilket måste betyda att det var någonting med Exander, och mamma visste vad. Skulle hon berätta sanningen?
Jag reste mig upp ur sängen och försökte stå upp. Sedan gick jag sakta in till min mammas rum och satte mig på sängkanten. "Mamma?"
Mamma reste sig långsamt upp ur sängen. "Vad är det?"
"Jag vet att du vet någonting jag inte vet, som jag borde få veta. Och du måste berätta det för mig nu."
"Vad pratar du om, gumman?"
"Jag pratar om det du pratade om med Exander i telefon idag."
"Jag har inte pratat med honom, han är inte min ensak."
"Mamma, snälla! Bara berätta för mig, jag måste få veta. Jag hörde eran koncervation."
"För det första, hur kunde du göra det? För det andra, så pratade jag inte med Exander."
"Första svaret, det har inte du med att göra. Andra svaret, tror du inte att jag känner igen Exanders röst?"
"Gumman, man hör inte den som pratar i telefonen, bara mig."
"Jag gjorde det."
"Då skulle jag gärna vilja veta hur", påpekade mamma.
"Du springer direkt och skvallrar för Exander, så det kan jag inte berätta för dig."
"Gå och lägg dig, det är sent."
Jag stampade iväg, inget funkade. Inte att fråga mamma, inte Oscar. Och dem var de enda som visste någonting. Och Exander skulle inte kunna säga till mig alls.
Jag la mig ned i sängen igen och somnade om.
När jag vaknade den morgonen var det lördag.
Jag reste mig upp ur sängen och var allmänt slö. Jag hade sovit tre timmar inatt, så det var inte så konstigt.
När jag borstat håret och tagit på mig myskläder gick jag ned till mamma som satt i köket. Jag kollade på den stora klockan som precis hade tickat nio. Sedan satte jag mig på bordet och frukosten mamma hade ställt fram.
Men sedan brast jag ut i tårar igen.
"Gumman, vad är det?"
"Inget", kastade jag ur mig och sprang ut ur mitt rum.
När jag väl kommit in i mitt rum slog jag in Oscars nummer på telefonen.
"Ja, hallå?"
"Hej, Oscar. Det är Ella... Jag är verkligen ledsen att jag bara smällde igen dörren på dig igår, jag har så svårt att behärska mig", förklarade jag och började nästan gråta samtidigt.
"Jag förstår dig, Ella. Men du måste faktiskt försöka behärska dig, även om det är mitt fel."
"Jag vet, jag borde acceptera att du inte vill berätta. Men det är bara för att det handlar om mig som jag blir så arg."
"Jag vet", svarade han.
"Kan jag komma över?" frågade jag.
"Visst, kom du."
"Tack", sa jag och sedan la vi på.
Jag gick genast ned till hallen och började klä på mig ytterkläderna.
"Var någonstans ska du?" frågade mamma bakom mig.
"Jag ska iväg."
"Var?"
"Bry dig inte, du", svarade jag, öppnade dörren och gick ut.
Omöjlig kärlek.
Hejj.
Nu har jag kommit rätt långt på berättelsen "omöjlig kärlek". Skriv vad ni tycker och vad jag kan förbättra! :)
Här är den:
Jag spärrade upp mina rödgråtna ögon.
Det skulle bli ännu en hemsk dag. En dag då jag tvingades kyssa en man jag inte älskade, tvingas att vara tillsammans med en man jag inte ville ha. Men vad hade jag för val? Mina föräldrar skulle inte bli lyckliga om jag valde någon annan än Exander. Jag ville inte såra dem, jag visste vad min rätta kärlek betydde för dem. Även om jag absolut bara ville slå till Exander på käften och be honom dra åt helvete, så kunde jag inte. Mina föräldrar skulle inte riktigt... vara lyckliga över mig då. Dem skulle tycka att jag hade dålig smak, att jag absolut inte var en bra dotter. De skulle överge mig, som om jag aldrig varit deras dotter förut. Det är vad dem sagt till mig i alla fall.
Jag klev ur min alldeles nya säng från ikea. Den hade rött lakan med blått täcke och kudde. Min mamma hade i alla fall min smak på sängkläder.
Exander och jag umgicks inte så ofta. Vi gav varandra en kyss om dagen, innan vi gick hem från skolan. Men vi gick inte på samma skola, han gick på en mer "avancerad" skola, och jag på en mer normal skola. Jag gick i första året i gymnasiet, och han i sista. Vi passade inte riktigt varandra, undrar om han någonsin tänkte så? Vi hade varit "tillsammans" i två år nu, och det hade varit dem två värsta åren i hela mitt fona liv.
Jag drog över ett par slitna blå jeans, tog på mig en stor rosa t-shirt och gick ut till köket.
"God morgon, mamma."'
Hon log. "God morgon, Ella."
Min mamma och ville alltid mitt bästa, eller i alla fall det hon trodde var mitt bästa. Hon var inte alls självisk, utan var i praktiskt taget helt osjälvisk. Jag älskade min mamma, ända till hon skaffade Exander till mig. När hon gjorde så mot mig, jag började hata henne. Visst älskade jag henne djupt inne, men tyvärr kommer jag aldrig kunna förlåta henne för det.
Jag tog fram ett flingpaket och mjölk. Jag hällde allt i en skål i en väldig göra och började äta.
"Hur går det med dig och Exander? Ni verkar inte umgås så mycket nu för tiden", sa hon plötsligt och jag tittade upp på henne.
"Det går utmärkt", svarade jag och undvek hennes ogillande.
Hon nickade sakta. "Så när ska ni träffas igen?" frågade hon.
"Jag vet faktiskt inte mamma, men det är inte din ensak."
Hon nickade förstående.
När jag slukat skålen med flingor tom, ställde jag mig upp och sköljde tallriken i diskhon. Jag ställde den i diskmaskinen och började gå mot hallen.
"Älskling?" hörde jag mamma säga från köket.
"Ja?" svarade jag och började gå mot köket.
"Jag ser att något är fel, kan du inte bara säga vad det är så att jag kan hjälpa dig?"
Jag suckade. "Det är inget mamma. Men jag måste faktiskt gå innan jag kommer försent."
Hennes mungipor gled nedåt. "Ut med det, du kan säga allt till mig. Har det något med dig och Exander och göra?"
Jag tappade humöret. "Mamma, låt mig bara vara! Om jag är olycklig här så är det mitt problem, så sluta bry dig! Du bryr dig inte direkt genom att bara ge mig vilken kille som helst och tro att jag är lycklig med honom!" Jag skrek nästan.
"Gumman min, är du inte lycklig med Exander?"
"Jo", ljög jag. "Men det är ändå inte att bry sig att ge mig en kille jag till exempel kanske inte hade tyckt om."
Hon nickade. "Men ..."
Jag hade redan börjat gå mot hallen igen. Jag tog på mig mina svarta tennisskor och drog på mig min röda jacka. Jag öppnade dörren och gick ut.
Jag kunde inte prata med mamma om det här, jag visste vad som skulle hända då. Jag visste att hon inte skulle tycka om mig längre. Men varför tänkte hon inte detsamma? Som om jag skulle tycka om att hon gav mig en kille som jag var tvungen att vara med när det fanns risk att jag inte gillade honom, och det hade i och för sig redan hänt. Risken var liksom sann...
Jag började gå mot busshållplatsen. Jag hade fått tårar i ögonen. Jag försökte torka bort dem, men det röda satt fortfarande inklistrat i ögonen.
Bussen kom efter några minuter. Jag klev på, stämplade mitt busskort och satte mig ned på ett kladdigt säte. På ryggen på sätet framför mig satt det ett torkat tuggummi och ett klotteri där det stod "älskar dig lukas".
Jag kom till skolan lite för sent. Jag småsprang till lektionen, matten, och satte mig bredvid min sittkompis Vanessa.
En kille kom runt hörnet. Jag kände inte igen honom, men jag fick snart en förklaring.
Vår lärare bad killen presentera sig för klassen, han var tydligen ny.
Killen hette Oscar. Han hade mörkbrunt rufsigt hår och bar en svart t-shirt med blåa jeans. Han hade gråa ögon och smala, perfekta läppar.
Jag slet snabbt blicken ifrån honom och tittade ned i boken medan läraren diskuterade framför oss.
Lektionen gick snabbt. Jag tog mina böckerna och gick emot dörröppningen. Jag lämnade mina böcker och tog på mig mina ytterkläder. Jag väntade på min bästa vän vid dörröppningen.
"Hej, du måste vara Ella?" hörde jag en röst säga.
Det var Oscar, den nya killen. "Hur vet du vem jag är?" frågade jag dumt.
"Är du det?" insisterade han.
"Ja, vad vill du?"
Han ryckte på axlarna. "Jag ville bara få lite koll här, jag är ju ny."
Jag nickade. "Okej", sa jag och började gå ifrån honom. Jag gick in i skolbyggnaden och mötte min bästa vän nästan direkt. "Hej, Maria."
Hon nickade. "Hej, Ella. Vem var den där killen?"
Jag ryckte på axlarna. "Äsch, bara en ny kille i skolan. Jag känner honom inte", sa jag och log.
"Okej ... Vad sa han?"
"Han frågade bara om det var jag som var Ella."
Maria nickade. "Något mer?"
"Nej."
Vi gick ut och ut och pratade lite om Exander.
"Hur går det med er?" frågade Maria och såg tvivlande ut.
"Bra", ljög jag snabbt.
"Gillar du honom verkligen, Ella?" frågade hon och log.
"Självklart", ljög jag.
Maria var min bästa vän och hade alltid funnits där för mig i alla lägen. Som en bästa vän skulle vara. Hon visste allt om mig, med ett undantag. Hon visste inte om den där grejen med Exander. Jag visste att hon tvivlade på mina känslor till honom. Men jag kunde inte berätta om att det var mamma som valt honom åt mig. Så jag ljög om att jag älskade honom och att vi hade en bra relation.
"Det verkar inte så", påpekade hon.
"Snälla, Maria. Vi har det bra, okej?" Jag började bli otålig.
Hon nickade. "Okej, om du säger det så litar jag på dig." Jag fick genast skuldkänslor för att jag aldrig sagt sanningen.
Jag började gå mot min sista lektion. Den här lektionen hade jag idrott.
Oscar hade samma lektion. Oscar och jag hade tre olika lektioner tillsammans.
Innan jag gick in till omklädningsrummet kom han efter mig. "Ella, vänta lite!"
Jag tvärstannade. "Hej, Oscar. Vad är det?"
"Förlåt för att jag var så dum förut, det var lite dumt av mig..."
Va? "Nejdå, det är helt okej."
Han nickade. "Då ses vi väl sen", sa han och gick in i omklädningsrummet.
Det tvivlade jag på. Jag gick in i omklädningsrummet och bytte om.
Jag gick ut ur gympasalen och såg honom där, söt men hemsk, Exander. Han väntade på mig. Åh! Jag ville inte! Jag sprang iväg och gömde mig bakom en buske. Snälla! Hoppas han inte letar efter mig...
Jag kände en hand på min axel. Det måste vara Exander, fan!
"Ella, är du okej?"
Det var inte Exanders röst, det var... Oscars.
"Försvinn! Han kommer se mig!"
Man hörde paniken i min röst. "Vem?" frågade han.
"Exander! Försvinn innan han ser mig!"
Oscar rynkade på ögonbrynen. "Killen där borta?"
"Ja, han kommer se mig!"
"Varför är du rädd för det?" Han lät förbryllad. "Kom, vi går in."
"Nej, han kommer se mig."
"Varför bryr du dig?" frågade Oscar.
Jag suckade. "Bry dig inte, gå bara", svarade jag och försökte putta bort honom.
"Jag kan hjälpa dig så att han inte ser dig", erbjöd han.
"Okej", sa jag, för tanken uppmuntrade mig.
Han täckte mig medan jag gick in, och lyckligtvis såg inte Exander mig.
"Tack", sa jag och log.
"Varsågod."
Jag nickade. "Har han gått?" frågade jag.
"Nej, inte än."
"Åh fan! Hur ska jag komma härifrån?"
"Du kan alltid följa med mig hem", erbjöd han glatt.
"Jag känner inte dig, Oscar."
"Du kan alltid lära känna mig, Ella", sa han med ett mjukt leende.
"Ja, det kanske."
"Så vill du följa med mig hem eller inte?" frågade han.
"Vad som helst, för att slippa Exander", sa jag och suckade.
Han täckte mig medan gick till hans pappas bil, och sedan åkte vi hem till honom.
Under turen tänkte jag mest på Exander, han måste vara förbannad. Och om mamma fick reda på att jag åkte med Oscar hem, oj, vilket liv det skulle bli! Men vi var ju bara vänner, trots allt. Jag fantiserade om att jag och Exander bara var vänner, det skulle funka utmärkt. Vad som helst förutom kyssar och smek. Jag hatade mamma för det här.
Oscars hus var stort, vitt och mordent. Det fanns inte så många fönster, men dem som väl fanns var stora och täckte bra.
Jag klev ut ur bilen. "Vad tycker du?" frågade Oscar och log varmt.
"Det ser riktigt coolt ut", sa jag och besvarade leendet.
"Okej", sa han och leendet försvann. Varför gjorde det, det tro?
När Oscar och jag klev in över tröskeln kände jag lukten av sprit. En mycket hatad lukt för min del.
"Ska vi gå upp till mitt rum?" frågade han och tog min hand och drog mig uppför trappan utan att vänta på mitt svar.
Hans rum var väldigt täckt av vägg, det fanns ett blått litet fönster i mitten av rummet. Det var allt.
"Vad tycker du?" frågade han igen.
"Jag vet inte, det ser väl ... bra ut, antar jag", svarade jag och tryckte fram ett leende.
Han besvarade leendet. Han satte sig ned på sängen, som var mycket liten. Jag satte mig ned bredvid honom.
"Du, varför fick inte den där killen se dig i skolan?"
Jag suckade. "Jag känner inte dig, jag vill inte prata med dig om det. Inte med någon, faktiskt."
"Jag skvallrar inte, jag lovar", lovade han.
"Okej ... Asså min mamma skaffade en pojkvän åt mig, Exander. Och jag gillade honom inte alls, och om jag gör slut med honom kommer mamma inte längre se mig som sin dotter, och jag vägrar riskera det. Och varje dag efter skolan måste jag tvingas kyssa en man jag inte älskar, hur fel är inte det?"
Han nickade förstående. "Jag förstår, varför gjorde hon så?"
"Hon tror det är för mitt bästa, tror jag", svarade jag.
"Skumt", påpekade han.
"Skumt", instämde jag. "Men jag har väl inget annat val, antar jag", tillade jag.
"Varför? Varför bry sig om vad sin mamma tycker om att du inte gillar en kille? Dessutom borde hon inte reagera så, det är inte att vara en riktig mamma."
Jag ryckte på axlarna. "Kanske det, men jag vill inte förlora henne."
"Hatar du henne inte?"
Jag suckade djupt. "Jo, egentligen. Men jag älskar henne också", svarade jag.
Han nickade sakta. "Varför bryr du dig ens då?"
"För att jag inte vill förlora henne, som sagt." Jag skakade lätt på huvudet. "Jag förstår inte varför jag säger det här till dig ... Jag har inte ens sagt det till min bästa vän, och jag säger det till dig, som jag inte ens känner!" Jag skrattade, och Oscar instämde i skrattet.
"Ja, det är nog lite mystiskt. Men jag kommer inte berätta det för någon, som jag lovade", sa han.
"Tack", sa jag och log.
"Varsågod", sa han och besvarade leendet.
Vi pratade några timmar. Men sedan var det dags för mig att komma hem igen, och komma på en historia att säga till mamma. Och säga varför jag inte gav Exander en kyss, om hon nu visste det.
"Okej, jag vet inte vad jag ska säga till mamma!" utbrast jag när jag var tvungen att gå.
"Tja, du kan ljuga eller säga sanningen", sa Oscar och ryckte på axlarna.
"Det kan jag inte. Jag måste ljuga, mamma får inte veta att jag varit med dig... Jag kanske kan säga att jag åkte till, eh ... till Maria. Och sedan imorgon be henne spela med. Och det där med kyssen, vad ska jag säga? Att jag inte såg honom?" Jag sa ut alla mina tankar till Oscar, som lyssnade och nickade.
"Ja, det kanske du kan. Det är en bra förklaring", instämde han, även om jag inte tyckte att det var en så bra idé.
"Okej, så gör vi", sa jag och log. "Men nu måste jag gå."
"Okej, ses vi imorgon?" frågade Oscar och log.
"Ja, om du kommer till skolan, och om jag kommer till skolan", svarade jag.
"Finns det en chans att du inte gör det?" Han flinade.
"Självklart, om jag blir sjuk. Eller inte orkar med Exander."
Han skrattade lågt. "Okej. Hej då, då."
"Hej då", sa jag och gick nedför trappan. Jag öppnade den svarta ytterdörren och klev ut.
Jag gick till busshållplatsen och väntade på bussen i några minuter.
När jag kom hem var min mamma lite upprörd. "Var har du varit hela dagen?" nästan skrek hon.
"Ta det lugnt, mamma. Jag förklarar sen, men får jag lov att gå på toaletten först?"
Jag väntade inte på ett svar, utan rusade istället till toaletten och tog ivrigt upp mobilen ur fickan. Jag knappade in ett nummer och tryckte luren mot örat.
"Maria här, vem är det?"
"Hej, Maria. Det är Ella. Jag bara undrar en sak, kan du spela med på att jag var med dig idag?" frågade jag.
"Självklart", svarade hon.
"Tack", sa jag och log för mig själv.
"Men varför?"
Jag suckade. "Asså, jag var med Oscar idag och jag vill inte att mamma ska få reda på det", erkände jag. Jag hörde Marias namn skrikas i luren.
"Oj, mamma ropar. Ses imorgon då."
"Hejdå", sa jag och la på.
Perfekt! Maria skulle spela med så jag kunde lungt säga att jag var med henne idag, och kunde säga att jag inte såg Exander idag, om hon nu visste om det.
Jag gick ut till köket, där mamma väntade på min förklaring. Men jag förstår inte den stora grejen med det.
"Nå, vad gjorde du idag? Var du med Exander?" frågade hon.
"Nej, det var jag inte. Jag var faktiskt med Maria", förklarade jag.
"Jaha. Hade du kul?"
"Ja", svarade jag snabbt.
"Vad gjorde ni?"
"Det spelar väl ingen roll?"
"Jo, det gör det", sa hon.
"Äsch, vi satt bara och pratade mest", ljög jag.
Mamma rynkade pannan. "Jaså?"
"Mm."
"Så, jag vet att detta inte är någon stor grej... Men varför kysste du inte Exander idag? Han ringde nämligen och frågade var du var, och sa att du inte kysste honom. Det brukar du ju alltid göra, eller hur?"
"Men snälla mamma! En dag! En dag! Varför bryr du dig? Det inte din ensak!" Jag tappade humöret igen. "Låt mig bara vara!"
Jag stampade upp till mitt rum och slängde mig på sängen, och började gråta.
Varför hände det här? Varför kunde jag inte få ha en kille jag ville ha? Istället för den jag inte ville ha ... Detta var hemskt, jag levde inte mitt egna liv, det var mammas liv helt enkelt.
Och att få vara med Oscar hade känts bra. Det kändes bra att få prata ut med någon, någon som förstod. Jag gillade Oscar, även om jag inte kände honom så väl.
Jag gick in till badrummet, borstade tänderna och bytte om till pyjamas. Jag gick in till mitt rum igen och kröp ned under täcket.
Jag somnade snabbare än vanligt, bara några minuter efter att jag lagt mig.
Jag vaknade med ett ryck.
Jag öppnade långsamt ögonen och kollade länge upp i taket. Mina ögon var rödgråtna igen.
Jag reste mig upp och tog på mig en svart t-shirt med vita jeans. Jag drog på mina svarta strumpor och gick långsamt till köket.
"Hej gumman", sa hon när hon sett mig.
"Låt mig vara", mumlade jag och gjorde började göra i ordning två mackor.
"Varför då?" frågade hon och rynkade pannan.
"Du bryr dig ändå inte", svarade jag och satte mig mitt emot henne och började äta.
"Men gumman lilla. Du vet att jag bara vill ditt bästa, klart att jag bryr mig."
"Nej, du gör ju inte det", sa jag och reste mig upp.
"Vart ska du?" frågade mamma och kollade förbryllat på mig.
Jag tog upp mina mackor. "Jag äter på mitt rum idag", svarade jag och började gå, och mamma protestrerade inte.
I skolan kom Maria fram till mig direkt. "Hej", sa hon och log.
"Hej", sa jag tonlöst.
"Hur är det?"
"Inte bra", svarade jag och lät mungiporna glida nedåt.
"Varför?" Hon log nedåt också.
"Jag vill inte prata om det", svarade jag.
Maria nickade. "Okej, men om du vill prata om det är det bara att komma till mig."
"Tack", svarade jag. "Men måste gå nu, jag måste prata med Oscar om en sak."
Jag gick iväg utan att vänta på ett svar.
Jag mötte Oscar nästan direkt. "Hej, Ella", sa han och log.
"Hej", svarade jag. "Kan jag komma hem till dig idag också? Snälla? Jag vill verkligen inte träffa Exander idag..."
"Självklart", utbrast han innan jag ens hunnit avsluta meningen.
"Tack", sa jag och mina läppar särades och några tänder visades.
Han besvarade leendet.
Vi gick till första lektionen tillsammans, vi pratade om nästan allt som gick att prata om.
Skoldagen gick fort.
Jag och Oscar gick ut. Och jag stelnade till, framför mig stod Exander med ögonbrynen nedböjda.
"Eh... Hej", sa jag och försökte le.
"Vart fan var du igår?" skrek han.
"Ta det lugnt, jag var bara hos Maria. Och jag såg dig inte igår", sa jag och svalde.
"Seriöst, Ella! Jag står alltid där borta", sa han och pekade. "Du kan inte påpeka att du inte såg mig!" tillade han skrikande. "Och vem fan är det där?" Han kollade på Oscar.
"En kompis bara, han heter Oscar." Jag log, nu var det inte omöjligt längre. "Oscar, detta är Exander, min ..." Jag svalde. "Min pojkvän."
"Trevligt att träffas, Exander", sa Oscar och log mjukt.
"Detsamma", svarade Exander spydigt och kollade på hans skor. Oscar log ett leende som Exander inte förtjänade.
"Nå?" sa Exander och kollade mig in i ögonen.
"Vad?" frågade jag förbryllat.
"Min kyss?"
Jag svalde. "Javisst, ja..." Jag ställde mig på tå och kysste honom, motvilligt. Hans läppar var varma och hårt pressade mot mina. Men försökte låta bli att rynka på ögonbrynen. Han lät sina händer smeka min kind under kyssen, det kändes riktigt obehagligt. Men till sist släppte han taget och sa hejdå.
"Hejdå ..." sa jag och vinkade åt Exander med han gick iväg.
Oscar såg äcklad ut. "Det var den värsta kyss jag någonsin sett!" sa han och hans mungipor gled nedåt.
"Det var inte så trevligt för min del heller, ska du ha klart för dig." Jag spottade nästan ut orden. "Ska vi åka hem till dig eller?" tillade jag.
Han nickade.
Vi började gå mot Oscars pappas bil. Men någon sprang fram till oss. Exanders välbekanta ansikte lyste av ursinne.
"Var fan ska du?" skrek han när han kommit fram.
"Hem... Oscars pappa ger mig skjuts", ljög jag.
Oscar kollade ogillande på mig, han gillade inte när jag ljög om honom. Han trodde nog att jag skämdes över honom.
"Jag kan skjutsa dig", spottade Exander.
"Jag vill inte att du ska skjutsa mig idag, Exander", förklarade jag vänligt.
Han ögon blev röda, grät han?
"Du måste skoja! Åker du heller med den där amatören än med mig?" skrek han. Ursinne.
"Ja", svarade jag. "I alla fall idag. Det måste du väl ändå kunna acceptera?"
Han nickade sakta. "Låt gå då", sa han tyket. Han småsprang bort från oss. Jag öppnade bildörren och klev in.
"Oscar, jag skäms inte över dig", sa jag när vi satt ensamma på hans rum, hans familj hade åkt iväg till ett zoo. Då han hade många småsyskon.
"Ja, men det verkar så ..."
"Du vet ju att jag inte kan berätta det för alla."
Oscar nickade. "Dem kommer misstänka något, inte sant?"
"Ja, det kommer dem. Och då blir det kaos för mig", svarade jag och log nedåt.
"Jag antar att jag förstår", sa han och ryckte på axlarna.
Jag nickade. "Det är skönt med att någon förstår. Du förstår inte vad det betyder för mig", sa jag och log snett.
"Glad att kunna vara till hjälp", svarade han med en axelryckning. Han var besviken, sårad...
"Du, jag vet att jag kanske har sårat dig... Men om det inte hade varit såhär hade jag inte tvekat med att säga att du är min vän, förlåt Oscar", sa jag och tittade ned.
"Jag är bara känslig, säg inte förlåt", svarade han och log. "Det är sån jag är."
Jag log tillbaka. "Du är verkligen en bra vän, Oscar. En sån som dig borde nog alla få ha, i princip. I alla fall dem som är värt det."
"Jag vet inte, du kanske inte borde se mig som en sån bra vän", kommenterade han.
Jag bredde ut mina läppar. "Klart att jag kan", sa jag.
En min i hans ansikte visades, men jag kunde inte riktigt sätta finger på vad den betydde. Jag granskade minen noga, men Oscar märkte det.
"Vad är det?" frågade han förbryllat när han såg mitt ansiktsuttryck.
"Eh, inget", svarade jag, men jag fortsatte att se förbryllad ut.
"Du kan berätta", påpekade han.
Jag suckade djupt. "Du fick en min i ansiktet som förbryllade mig."
Han log mot mig och jag besvarade det. "Konstigt", sa Oscar och började skratta. Jag instämde i skrattet.
Vi pratade hela eftermiddagen, skrattade och spelade kort. Vi såg på film, läste för varandra och lagade mat. Jag bestämde mig att eftersom det är fredag, skulle jag övernatta hos honom. Men jag skulle vara tvungen att få Maria att gå med på en lögn.
"Ja, hallå?" hördes det i luren när jag ringde.
"Hej, Maria. Kan du gå med på ännu en lögn?" bad jag.
"Varför?" frågade Maria förbryllat.
"Jag ska göra en sak, så jag undrar om du kan gå med på att jag sov över hos dig? Snälla?"
Det gick hon med på. Vi sa hejdå och jag klippte av tråden. Men jag skulle vara tvungen att ringa mamma också.
Jag knappade sakta in numret och tryckte på lur. "Hallå?" hördes ur luren, men ett ursinnigt tonfall. Vad var fel?
"Hej, mamma. Jag vill bara säga att jag sover hos Maria idag."
"Varför kom då Exander hem hit idag och sa att du skulle vara här?" frågade hon, argt.
"Jag var tvungen, jag var hos Maria idag, och jag ville inte att Exander skulle veta ..." sa jag nervöst.
Mamma fnös. "Jo, visst."
"Det är så sant så", sa jag och fick tårar i ögonen.
"Visst, sov du hos henne du", sa mamma tyket och la på luren med en smäll. Ett tecken på att hon var arg. Vilket hon inte hade en anledning till att vara.
Jag kollade Oscar rakt in i ögonen. Klockan var halv nio på kvällen, och vi skulle nog vara uppe ett långt tag. Han var så söt...
Men så fick jag inte tänka. Hur söt han än var och hur underbar han än var, så fick jag inte tänka så. Det var inte bra för min hälsa, jag skulle må dåligt över mig själv.
Jag slängde bort tanken på underbarhet och söthet. Men han var ju allt det där... Söt, underbar, hjärta av guld, vackra gråa ögon...
Jag slog bort tanken igen. Men vad skulle jag göra egentligen? Det fanns ju inte en chans att jag skulle kunna göra det, slå bort tanken. För varje jag gång jag såg hans ansikte fylldes jag av en glädje, och mina läppar vi spricka ut i ett stort leende. Varje gång jag såg hans ansikte tänkte jag på hur söt han var och hur underbar han var, och det var oundvikligt att inte göra det...
"Ella, hur går det med din mamma?" frågade han plötsligt och jag slog upp ögonen efter mina funderingar.
"Du vet nog redan", sa jag och log, jag hade ju fått syn på hans ansikte igen.
Han log tillbaka. Det var fånigt hur mycket vi log mot varandra! "Ja, men alltså... Har det blivit någon förbättring?" frågade han allvarligt.
"Nej", svarade jag snabbt, och min röst lät vresig. Och det märkte han.
"Besväras du av mina frågor?" sa han och jag hörde att han blev lite rädd.
"Nej, jag blev bara arg på min mamma igen." Men min röst lät fortfarande arg. Han nickade sakta emot mig, men mycket gladare.
"Vad bra då", sa han glatt.
"Det är väl det", sa jag och lät mycket gladare.
Vi satte oss ned i Oscars soffa och satte på en film, en bra start på kvällen.
Jag vaknade, jag låg i Oscars soffa, och till min förvåning så låg hade jag somnat i hans famn.
Och det kändes bra...
Jag njöt den tiden vi hade i varandras armar, men var snart tvungen att ta mig därifrån. Jag fick inte få några direkta känslor för honom.
Jag kröp försiktigt ur hans famn och gick in till köket. Vi var ensamma hemma, så jag behövde inte oroa mig.
Jag hörde någon gråta från Oscars rum. Jag sprang genast dit och kollade förbryllat och såg honom storgråta i soffan med ansiktet i händerna.
"Vad är det?" frågade jag förbryllat och skrek åt mig anklagerser i mitt huvud.
"Inget", snyftade han och sträckte sig efter en pappersrulle. Han snöt sig och torkade ögonen med händerna. "Mardröm bara..."
Jag nickade. "Vad drömde du?" frågade jag.
Han rodnade lite. "Nej, bara att du sårade mig typ. Och det kändes ganska verkligt, förlåt mig." Han log varmt mot mig och hans vackra ansikte ville få mig att bara lägga mig ned och gråta av lycka över att jag var en så bra vän till den här personen.
"Du är faktiskt väldigt fin idag", sa Oscar och rodnade.
Men jag log bara mot honom. "Det är du också, Oscar", svarade jag och rodnade tillbaka till honom.
"Du, jag måste nog gå hem. Mamma kommer vara rasande när jag kommer hem, jag vill gärna få det överstökat", sa jag och log mot honom efter någon timme.
"Okej, vi går ned", sa han och tog min hand, och det kändes förvånadsvärt bra.
"Hej då, Oscar."
"Hej då, Ella", sa Oscar och jag gav honom en varm kram. Det kändes bra.
"Aj", sa jag plötsligt. Det kändes nyss som om någon hade stuckit mig med en nål i ryggen.
"Vad är det?" frågade Oscar, men verkade inte förvånad.
"Det gjorde ont", förklarade jag och släppte honom. Jag klev ut ur den vita dörren och började gå emot busshållplatsen.
"Vad är det med dig, Ella? Har du helt förlorat vettet?" skrek mamma och jag funderade ett tag på att hålla för öronen, men då skulle hon förstås bli ännu mer ursinnig.
"Ta det lungt, mamma. Jag sov hos Maria, än sen?"
"Än sen? Detta med Exander är viktigt, Ella!"
Jag suckade. "Du har inte med det och göra, mamma", sa jag och stampade med ena foten.
"Så fan att jag har eller!" skrek hon mot mig och jag kröp ihop lite grann.
"Nej", pep jag. Jag ville inte höra mer, och jag brydde mig inte om att mamma skulle bli ännu argare. Jag gick stampande ifrån henne och raka vägen in i mitt rum. Jag låste dörren, satte mig på sängkanten, tog mobilen i ett stadigt grepp och slog in Oscars nummer.
"Oscar här, vem är det?"
"Det är Ella", sa jag och log för mig själv.
"Hej, Ella. Har det hänt något?"
"Min mamma har fått rena rama utbrottet för det här med Exander. Varför måste han jämt skvallra för mamma?" suckade jag.
"Det hade jag velar veta", utbrast Oscar i en sån ursinnig ton att jag hoppade till lite grann.
"Ja, men sånt är livet. Livet är varken perfekt eller rättvist", sa jag och instämde lite grann.
"Jag måste gå, Ella", sa han när vi pratat en stund.
"Jag förstår, Oscar. Vi ses", sa jag, och vi slog på lurarna.
Kvällen blev hemsk, mamma tjatade hela tiden om Exander. Hon hotade många gånger med att ringa upp Maria, men det var inget problem, för Maria var ju med på saken och likaså hennes mamma. Men mammas utbrott var jobbigt att höra, och så fort hon fick tag på mig skulle hon uttrycka sin irritation och ilska över att jag "dissat" Exander totalt igår.
Jag kröp ned under täcket och drog det över ansiktet. Jag grät igen. Jag somnade sent den natten, och en gång ringde jag upp Exander och Oscar. Exander var ursinnig och Oscar var vänlig och förstående. Jag beklagade mig till båda två och la sedan på lurarna. Sedan somnade jag.
Jag vaknade av röster från köket, men hur kunde jag göra det? Min dörr var låst och stängd och mamma pratade väldigt lågt.
"Exander, vi kan inte fortsätta såhär. Hon verkar inte alls tycka om dig, utan det verkar som om hon försöker undvika dig", hörde jag mamma säga. Jag hörde henne trycka en lur mot örat ännu hårdare.
"Vad säger du, kvinna? Klart att hon gillar míg..." Jag hörde Exanders röst från luren.
"Jag känner min dotter", påpekade hon.
"Tydligen inte, om du tror att hon inte gillar mig."
Mamma suckade.
Jag försökte stänga av rösterna, jag ville inte höra mer. Men grejen var att det inte gick...
När jag reste mig upp ur sängen var någonting annorlunda, allt var annorlunda. Jag såg bättre, allt var på något sätt klarare, och allt hördes runt omkring mig. Jag hörde allt, varenda steg jag tog hördes tydligare än vanligt. Och alla lukter kände jag, jag kände doften av mammas sängkläder, mina sängkläder, mammas svett under armarna, maten mamma hade dukat fram, jag kände även doften av trä på långt håll. Vad var det som hade hänt med mig?
Jag tog på mig ett rött linne, svarta tights, svarta sockar och en svart adidaskofta. Jag började långsamt gå emot köket och hörde mamma sucka.
"Hej, mamma", sa jag, men jag log inte som jag brukade. Mitt tonfall lät irriterat, och det var jag också.
"Hej, gumman", sa hon, och släppte ut ett leende. "Hur är det?"
"Bra", svarade jag kort och började äta av frukosten mamma hade plockat fram, det brukade hon inte.
"Vad ska du göra idag?" frågade hon och lät glad.
"Vara med Maria, tror jag", svarade jag och stoppade en stor, kletig sked flingor i munnen.
"Kan du inte vara med Exander idag? Ni umgås aldrig, och du umgås jämt med Maria nuförtiden." Jag hörde klart och tydligt - mycket tydligare än vanligt - att mamma var lite panikslagen.
Jag suckade djupt. "Du har inte med det där och göra, mamma", sa jag.
"Jag måste få veta, snälla", bad hon och paniken gick inte att dölja, oavsett om inget hade hänt med min hörsel eller inte.
Jag förstod inte alls vad som hade hänt med mig. Mamma syndes tydligare, allt syndes tydligare. Som om min syn blivit hundra gånger bättre. Och min hörsel, jag hörde allt omkring mig. Jag hörde minsta lilla smula som föll ned på golvet från mammas smörgås som hon smaskade på. Min känsel kändes bättre. Jag kände golvet mina fötter vilade på extra bra, stolen jag satt på, skeden jag höll i ... Vad i helvete var fel med mig?
Jag reste mig upp, jag orkade inte diskutera detta med mamma just nu. Jag rörde vid min skål och kände små, små vassa flikar sticka in i mitt finger. Men det gjorde inte ont, jag kände dem bara vara där. Jag såg dem inte, det kändes inte ens vasst.
"Låt bli, jag kan ta det där idag", sa mamma plötsligt. Jag lutade huvudet mot henne, nickade och ställde ned skålen igen. Jag tackade henne inte, utan gick istället ut ur köket och in till hallen. Jag började ta på mig mina utekläder och jag hörde mamma sucka och plocka undan. Jag öppnade ytterdörren.
"Fan för henne", sa mamma innan jag klev ut, men det var nog inte meningen att jag skulle höra det.
När jag kom till skolan blev jag lättad, jag skulle snart få träffa Oscar. Men innan var jag tvungen att be Maria gå med på ännu en lögn.
I skolan hörde jag allas röster så tydligt, från flera hundra meters avstånd. Jag hörde dem viska vilka dem gillade och jag såg allting mycket bättre - det var otroligt irriterande.
"Varför?" frågade Maria när jag bett henne om ännu en lögn. "Jag är trött på att låtsas, vad handlar detta om egentligen?" Jag hörde ren nyfikenhet i hennes röst.
"Mamma får inte veta att jag umgås med Oscar, och jag måste ha en ursäkt", förklarade jag.
"Ni är ju bara vänner", påpekade hon.
"Ja, men mamma kommer ändå misstänka någonting."
Till slut fick jag Maria att gå med på en lögn till.
Jag lyssnade efter Oscars röst, eftersom den nu var så bra. Jag fann den ensam, då jag hörde honom mumla "var är hon". Jag följde den och fann honom sittande på en röd bänk en bit ifrån skolan. Jag satte mig bredvid honom. "Hej", sa jag och log ett brett, glatt leende.
"Hej, Ella", svarade han och lät till och med gladare än jag. "Hur mår du?" Jag hörde att han hade panik i rösten, undrar varför?
"Ovanligt", svarade jag och han började få tårar i ögonen. Jag hörde dem bakom ögonlocken, svagt men tydligt.
"Varför då?" frågade han efter en stund tystnad. Tårarna hade försvunnit.
"Eh... Kan vi prata om det efter skolan?" frågade jag.
Han nickade. "Visst."
Jag reste mig upp, det skulle ringa in snart.
"Vänta!" Jag hörde Oscars hand röra sig mot mig. "Vart ska du?"
"Det kommer snart ringa in", förklarade jag.
"Hur vet du det?" Jag ville egentligen inte förklara för Oscar om mitt ovanliga betende.
"Jag förklarar efter skolan", sa jag och suckade.
Jag började gå emot byggnaden och jag hörde tydligt hur Oscar gick efter mig. Jag öppnade dörren och gick in.
Skoldagen gick inte alls bra. Alla röster gjorde det näst intill omöjligt att koncentrera sig på något man gjorde. Särskilt inte på lektionerna. Det skulle nog vara bäst att berätta för Oscar, han kanske skulle förstå.
Jag gick emot Exander som väntade på mig. Han böjde sig ned och kysste mig ömt. Smaken jag kände var värre än någonsin. Lukterna som spred sig i munnen av hans andedräkt fick mig nästan att putta bort honom. Känslan av hans läppar mot mina kändes tydligare, detta faktum var nog värst.
Han släppte mig och smekte sakta min kind. Känslorna kändes så fel, så äckliga. Det var vidrigt! Han började gå ifrån mig snabbt och jag vände ryggen åt honom. Jag gick till Oscar som väntade på mig. Minen i hans ansikte såg ut som en person som kände sig skyldig till något.
"Ska vi gå?" frågade han när jag kommit fram.
"Ja", sa jag och vi gick emot hans pappas gröna bil som väntade. Jag öppnade sakta dörren och klev in i baksätet.
Hemma hos Oscar var det stökigt av alla småbarn. Dem hoppade omkring som grodor och vägrade sitta stilla. Eftersom min förändring av syn, hörsel, smak och känsel gjorde så att jag nästan bara kunde koncentrera mig på det. Det var otroligt irriterande.
Jag stängde dörren efter mig med en hård smäll. Oscar satte sig på sängen, och jag gick långsamt emot honom och satte mig bredvid honom. Han vände sig om till mig och kollade mig rakt in i ögonen, dem såg ut att börja rinna vilken sekund som helst. Han var så söt...
"Nå, Ella, vad är det som är fel?" frågade han oroligt, men det lät som om han redan visste vad det var.
"Alltså... Det är... Komplicerat..." Hans blick blev ännu mer orolig.
"Förklara för mig, Ella", bad han.
"Okej, men lova att inte säga till någon!"
Han nickade. "Jag lovar", lovade Oscar och log djupt.
"Okej ... Eh ... Det är konstigt, min syn, min smak, min hörsel och min känsel känns hundra gånger bättre än förut. Jag menar, allt är klarare, all smak känns mycket mer, till och med annorlunda... Jag hör allting, allt som alla viskar... Jag hör saker på flera hundra meters avstånd. Min känsel är mycket bättre, när jag skulle lägga min porslinskål i disken så kände jag att det stack ut små flikar. Dem gjorde inte ont, men dem fanns defenitift där. Jag vet inte vad som händer, allt är annorlunda..."
När jag avslutat meningen så kände jag, hörde jag, såg jag hur Oscar stelnade till bakom mig. "Vad är det?" frågade jag panikslaget.
"Inget", mumlade han. "Inget alls..."
Jag hörde klart och tydligt att han ljög, men jag ville inte påpeka det just då.
Plötsligt började han skratta, göra roliga miner, skela, greja med ansiktet och sånt. Jag skrattade med honom. Jag hängde med i minerna och skulle just skela...
Jag stelnade till. När jag skelade så fördes synen längre fram mot Oscars ansikte, som om jag just zoomat in med en kamera. Jag slutade "skela" och min syn blev normal igen. Så jaha? Nu kunde jag zooma in också? Mitt liv blev bara ännu mer konstigt.
Oscar stelnade till igen, som han förutsåg att jag skulle bli chockad. Som om han hade planerat det. "Vad är det?" frågade jag honom. Jag hörde hans tårar bakom öronen.
"Inget", svarade han och kollade på mig. Hans ögon var röda, men han grät inte.
"Jag ser, hör och känner att du är fullständigt panikslagen, Oscar. Berätta för mig."
Hans andhämtning blev snabbare. "Det är inget, Ella. Allvarligt, det är inget", sa han och kollade på mig med sina vackra, gråa ögon. Dem bad mig att sluta tjata.
"Men jag vill veta, jag berättar ju allt för dig", påpekade jag direkt.
"Ja, jag uppskattar det men... Det är ju inget, sa jag ju!" Nu var Oscar nästan lite arg. Han brukade vanligtvis kunna bli irriterad, men då påpekade han det och jag lugnade ned mig. Men den här gången så var han faktiskt arg, på riktigt. Och jag kunde inte lugna ned mig heller.
"Förresten, Ella... Varför stelnade du till sådär förut när du skulle skela?" frågade Oscar när han lugnat ned sig efter en stund.
Jag hånskrattade åt honom. "Och du tror under några omständigheter att jag tänker berätta det, när du vägrar berätta varför du blir panikslagen hela tiden? Dröm och glöm, grabben." Jag reste mig upp och började sakta gå emot dörren. Men Oscar var vid min sida innan jag hann springa ut.
"Vad?" frågade jag när han grep tag i mig. Mitt tonfall var irriterat och argt.
"Det är faktiskt inte så lätt som det låter att säga någonting, när det inte är något. Det är verkligen inget, jag lovar." Men löftet var inte äkta, jag hörde det klart och tydligt. Jag började gå emot dörren igen, gick ned till hallen och började ta på mig ytterkläderna. Oscar kom efter mig.
"Snälla, Ella", vädjade han och kollade på mig med valpögon. Jag ignonerade honom och stampade ut genom dörren.
Detta besöket gick inte alls som jag tänkt mig. Jag hade tänkt mig ett harmoniskt besök med en lugn diskussion. Och jag förstod verkligen inte varför han blev panikslagen hela tiden? Ända sedan igår hade han betett sig så konstigt...Och jag ångrade nu att jag hade berättat för honom, då kanske detta inte hade hänt.
Jag ställde mig utanför dörren till vårt hus. Jag visste inte hur jag stängde av min hörsel, så jag hörde genast hur mamma pratade med Exander i telefon.
"Exander, hon gillar dig inte. Jag känner det på mig, och..."
"Då vet du vad som händer", morrade Exander. "Du måste få henne att gilla mig, kanske till och med älska mig så att inget av det händer!" Jag undrade vad det var dem pratade om, jag förstod inte ett ord. Och älskagrejen äcklade mig verkligen.
"Snälla, Exander. Ge mig lite tid så ska du allt få se att hon kommer älska dig, på riktigt." Jag äcklades verkligen av orden min mamma spottade ut. Usch, som om jag ens skulle kunna ha Exander som vän frivilligt nu. Förr var jag villig till det, men inte längre.
"Du får inte så lång tid på dig", varnade Exander.
Jag öppnade dörren som ingenting och stampade in i köket, hur skulle jag kunna stå ut mer?
"Vad fan pratar ni om?" skrek jag och kollade på min mamma med mördarblick.
"Åh, hej, älskling. Varför så arg?" Orden irriterade mig.
"Käften, mamma. Berätta bara för mig vad som pågår", krävde jag och fortsatte stirra.
"Ingenting pågår, du behöver inte vara så ohövlig." Mamma var en dålig skådespelar, rösten lät alldeles för fin och alldeles för falsk för att vara hennes.
"Svara mig!", skrek jag.
"Redan gjort, tjejen." Påminde hon inte lite om miss Gibbons i The Vampire Diaries serien?
"Kan du sluta prata skitsnack och svara på min fråga?" Mammas ögon blev oroliga. "Jag har hört varenda ord från och med 'Exander, hon gillar dig inte', så berätta, vad pågår här?"
"Gå in på ditt rum, nu", krävde mamma i en så ilsken ton att jag hoppade till. "Gå härifrån, jag vill inte se dig mer just nu, gå!"
"Visst", snäste jag och stampade upp till mitt rum, jag stampade så hårt jag kunde. Men jag fortsatte höra Exander och mamma prata...
"Du blir visst tvungen att döda henne", fnissade Exander. "Om du inte har en annan plan förstås?"
"Jag kommer på en", svarade mamma, och sedan hörde jag hur ena knappen klickade till, hon la på.
Jag nappade till mig min mobiltelefon och letade upp Oscar i kontaktlistan. Jag klickade på 'ring' och väntade på ett svar.
Han svarade efter andra signalen. "Hej, Ella. Har det hänt något?"
"Ja, det har det", svarade jag.
"Jag förstår, det är allt jag är för dig. En du kan berätta allt för och sedan inte bry dig", sa Oscar och jag hörde sorgen i hans ord. "Du utnyttjar mig nog bara."
"Var inte dum! Det har ingenting med dig och göra. Okej, jag flippade ur, men det är ganska frustrerande om jag berättar allt för dig och du inte berättar för mig. Men jag ska börja acceptera det."
"Förlåt", sa Oscar. "Jag flippade nog också ur, men jag tänker inte berätta, för ditt eget bästa."
"Vad menar du?" frågade jag förbryllat.
"En sak som jag inte kan berätta för dig", förklarade han.
"Jag måste gå", sa jag plötsligt.
"Vad ska du göra?" frågade Oscar.
"En sak", fnissade jag.
"Vad?" undrade han.
"Min ensak, inte din."
Jag la på luren i örat på honom, rätt åt han i och för sig. Sedan kröp jag ned under täcket och somnade direkt.
Jag öppnade ögonen, en ny dag med nya tag väntade på mig.
Jag väntade mig att rösterna skulle överväldiga mig, men där hade jag fel. Jag var tvungen att anstränga mig - inte jättemycket, men lite grann - för att höra mammas sovande andetag. Sedan reste jag mig upp ur sängen och tog på mig ett par jeans, sockar, tajt t-shirt samt adidaskoftan igen. Det var en lättnad att jag inte hörde rösterna med flit just nu, men synen, smaken och lukten var fortfarande lika stark - och den delen skulle väl sitta kvar tills min konstiga förändring försvunnit.
Jag visste inte om jag skulle till Oscar idag, som jag brukade. Vi hade ju varit ovänner det senaste, men jag ville så gärna prata med honom om händelsen igår och det mamma och Exander hade sagt.
Jag gick ut till köket, men mamma var inte där. Jag ansträngde min hörsel och hörde henne sova på övervåningen. Det var ovanligt, fast i och för sig så var allt ovanligt nuförtiden.
Jag tog fram en skål och en sked, flisarna stack in i fingret, men jag vande mig fort. Sedan tog jag fram ett paket med flingor samt grön mjölk. Jag rörde ihop allting och började äta, som numera smakade smörja eftersom jag fått förstärkt smak. När jag slukat upp flingorna la jag skålen i diskmaskinen och kollade till mamma. Hon snarkade ljudligt.
"Mamma?"
Hon vände sig om i sängen och kollade på mig med irriterande ögon. "Vad är det?"
"Ska du inte gå upp?"
"Sen", mumlade mamma.
Jag ryckte på axlarna och gick ifrån sovrummet. Sedan gick jag till den dammiga hallen, tog på mig skorna och jackan och klev ut genom ytterdörren.
När jag kom till skolan fick jag inte lust att träffa Oscar, men han mötte upp mig i alla fall.
"Hej", sa han när han passerat mig innan jag ens kommit innanför skolgården. Men jag bara fortsatte gå bredvid honom utan att svara.
"Du är arg på mig va?" frågade han efter några minuter när vi satt på våran favoritbänk på skolgården.
"Lite grann, jag väntar fortfarande på att du ska berätta för mig. Men jag antar att jag snart kommer förlåta dig ändå", svarade jag och började ta upp en bok ur min vita väska.
"Varför ska jag ens be om ursäkt?" Jag kollade anklagande upp på honom.
"Allvarligt? Tror du att jag är så trögfattad att jag inte förstår att du döljer något?"
"Antagligen", svarade Oscar och jag suckade djupt.
Sedan ringde det in, och vi hade idrott. Jag tyckte om idrott, men inte den idrotten vi hade idag dock. Vi hade brännboll och det var ett av de sämsta sporterna som fanns. Så jag brukade antingen skolka från lektionen eller bara sitta ned och strunta i spelet, visst var det väl inte så smart, men jag orkade faktiskt inte med brännboll. Och särskilt inte idag.
Idag så bestämde jag mig för att bara sitta ned på planen och låta alla klaga på mig, jag ville inte skolka och riskera att få möta Oscar.
Jag satt ned på planen, jag var i utelaget just nu och det var nog värst. Man var tvungen att springa efter bollen och alla slog...
Jag fick syn på en sten som låg på asfalten. Jag tog upp den och granskade den. Formen var som en kaffeböna, men alldeles för liten för att vara en. Men det var något med den, den var vacker och den hade fångat min uppmärksamhet, ytterst ovanligt. Jag ville behålla den, så jag la den i min sko.
Jag skrek till.
Varför skrek Ella till? ..
Nu har jag kommit rätt långt på berättelsen "omöjlig kärlek". Skriv vad ni tycker och vad jag kan förbättra! :)
Här är den:
Jag spärrade upp mina rödgråtna ögon.
Det skulle bli ännu en hemsk dag. En dag då jag tvingades kyssa en man jag inte älskade, tvingas att vara tillsammans med en man jag inte ville ha. Men vad hade jag för val? Mina föräldrar skulle inte bli lyckliga om jag valde någon annan än Exander. Jag ville inte såra dem, jag visste vad min rätta kärlek betydde för dem. Även om jag absolut bara ville slå till Exander på käften och be honom dra åt helvete, så kunde jag inte. Mina föräldrar skulle inte riktigt... vara lyckliga över mig då. Dem skulle tycka att jag hade dålig smak, att jag absolut inte var en bra dotter. De skulle överge mig, som om jag aldrig varit deras dotter förut. Det är vad dem sagt till mig i alla fall.
Jag klev ur min alldeles nya säng från ikea. Den hade rött lakan med blått täcke och kudde. Min mamma hade i alla fall min smak på sängkläder.
Exander och jag umgicks inte så ofta. Vi gav varandra en kyss om dagen, innan vi gick hem från skolan. Men vi gick inte på samma skola, han gick på en mer "avancerad" skola, och jag på en mer normal skola. Jag gick i första året i gymnasiet, och han i sista. Vi passade inte riktigt varandra, undrar om han någonsin tänkte så? Vi hade varit "tillsammans" i två år nu, och det hade varit dem två värsta åren i hela mitt fona liv.
Jag drog över ett par slitna blå jeans, tog på mig en stor rosa t-shirt och gick ut till köket.
"God morgon, mamma."'
Hon log. "God morgon, Ella."
Min mamma och ville alltid mitt bästa, eller i alla fall det hon trodde var mitt bästa. Hon var inte alls självisk, utan var i praktiskt taget helt osjälvisk. Jag älskade min mamma, ända till hon skaffade Exander till mig. När hon gjorde så mot mig, jag började hata henne. Visst älskade jag henne djupt inne, men tyvärr kommer jag aldrig kunna förlåta henne för det.
Jag tog fram ett flingpaket och mjölk. Jag hällde allt i en skål i en väldig göra och började äta.
"Hur går det med dig och Exander? Ni verkar inte umgås så mycket nu för tiden", sa hon plötsligt och jag tittade upp på henne.
"Det går utmärkt", svarade jag och undvek hennes ogillande.
Hon nickade sakta. "Så när ska ni träffas igen?" frågade hon.
"Jag vet faktiskt inte mamma, men det är inte din ensak."
Hon nickade förstående.
När jag slukat skålen med flingor tom, ställde jag mig upp och sköljde tallriken i diskhon. Jag ställde den i diskmaskinen och började gå mot hallen.
"Älskling?" hörde jag mamma säga från köket.
"Ja?" svarade jag och började gå mot köket.
"Jag ser att något är fel, kan du inte bara säga vad det är så att jag kan hjälpa dig?"
Jag suckade. "Det är inget mamma. Men jag måste faktiskt gå innan jag kommer försent."
Hennes mungipor gled nedåt. "Ut med det, du kan säga allt till mig. Har det något med dig och Exander och göra?"
Jag tappade humöret. "Mamma, låt mig bara vara! Om jag är olycklig här så är det mitt problem, så sluta bry dig! Du bryr dig inte direkt genom att bara ge mig vilken kille som helst och tro att jag är lycklig med honom!" Jag skrek nästan.
"Gumman min, är du inte lycklig med Exander?"
"Jo", ljög jag. "Men det är ändå inte att bry sig att ge mig en kille jag till exempel kanske inte hade tyckt om."
Hon nickade. "Men ..."
Jag hade redan börjat gå mot hallen igen. Jag tog på mig mina svarta tennisskor och drog på mig min röda jacka. Jag öppnade dörren och gick ut.
Jag kunde inte prata med mamma om det här, jag visste vad som skulle hända då. Jag visste att hon inte skulle tycka om mig längre. Men varför tänkte hon inte detsamma? Som om jag skulle tycka om att hon gav mig en kille som jag var tvungen att vara med när det fanns risk att jag inte gillade honom, och det hade i och för sig redan hänt. Risken var liksom sann...
Jag började gå mot busshållplatsen. Jag hade fått tårar i ögonen. Jag försökte torka bort dem, men det röda satt fortfarande inklistrat i ögonen.
Bussen kom efter några minuter. Jag klev på, stämplade mitt busskort och satte mig ned på ett kladdigt säte. På ryggen på sätet framför mig satt det ett torkat tuggummi och ett klotteri där det stod "älskar dig lukas".
Jag kom till skolan lite för sent. Jag småsprang till lektionen, matten, och satte mig bredvid min sittkompis Vanessa.
En kille kom runt hörnet. Jag kände inte igen honom, men jag fick snart en förklaring.
Vår lärare bad killen presentera sig för klassen, han var tydligen ny.
Killen hette Oscar. Han hade mörkbrunt rufsigt hår och bar en svart t-shirt med blåa jeans. Han hade gråa ögon och smala, perfekta läppar.
Jag slet snabbt blicken ifrån honom och tittade ned i boken medan läraren diskuterade framför oss.
Lektionen gick snabbt. Jag tog mina böckerna och gick emot dörröppningen. Jag lämnade mina böcker och tog på mig mina ytterkläder. Jag väntade på min bästa vän vid dörröppningen.
"Hej, du måste vara Ella?" hörde jag en röst säga.
Det var Oscar, den nya killen. "Hur vet du vem jag är?" frågade jag dumt.
"Är du det?" insisterade han.
"Ja, vad vill du?"
Han ryckte på axlarna. "Jag ville bara få lite koll här, jag är ju ny."
Jag nickade. "Okej", sa jag och började gå ifrån honom. Jag gick in i skolbyggnaden och mötte min bästa vän nästan direkt. "Hej, Maria."
Hon nickade. "Hej, Ella. Vem var den där killen?"
Jag ryckte på axlarna. "Äsch, bara en ny kille i skolan. Jag känner honom inte", sa jag och log.
"Okej ... Vad sa han?"
"Han frågade bara om det var jag som var Ella."
Maria nickade. "Något mer?"
"Nej."
Vi gick ut och ut och pratade lite om Exander.
"Hur går det med er?" frågade Maria och såg tvivlande ut.
"Bra", ljög jag snabbt.
"Gillar du honom verkligen, Ella?" frågade hon och log.
"Självklart", ljög jag.
Maria var min bästa vän och hade alltid funnits där för mig i alla lägen. Som en bästa vän skulle vara. Hon visste allt om mig, med ett undantag. Hon visste inte om den där grejen med Exander. Jag visste att hon tvivlade på mina känslor till honom. Men jag kunde inte berätta om att det var mamma som valt honom åt mig. Så jag ljög om att jag älskade honom och att vi hade en bra relation.
"Det verkar inte så", påpekade hon.
"Snälla, Maria. Vi har det bra, okej?" Jag började bli otålig.
Hon nickade. "Okej, om du säger det så litar jag på dig." Jag fick genast skuldkänslor för att jag aldrig sagt sanningen.
Jag började gå mot min sista lektion. Den här lektionen hade jag idrott.
Oscar hade samma lektion. Oscar och jag hade tre olika lektioner tillsammans.
Innan jag gick in till omklädningsrummet kom han efter mig. "Ella, vänta lite!"
Jag tvärstannade. "Hej, Oscar. Vad är det?"
"Förlåt för att jag var så dum förut, det var lite dumt av mig..."
Va? "Nejdå, det är helt okej."
Han nickade. "Då ses vi väl sen", sa han och gick in i omklädningsrummet.
Det tvivlade jag på. Jag gick in i omklädningsrummet och bytte om.
Jag gick ut ur gympasalen och såg honom där, söt men hemsk, Exander. Han väntade på mig. Åh! Jag ville inte! Jag sprang iväg och gömde mig bakom en buske. Snälla! Hoppas han inte letar efter mig...
Jag kände en hand på min axel. Det måste vara Exander, fan!
"Ella, är du okej?"
Det var inte Exanders röst, det var... Oscars.
"Försvinn! Han kommer se mig!"
Man hörde paniken i min röst. "Vem?" frågade han.
"Exander! Försvinn innan han ser mig!"
Oscar rynkade på ögonbrynen. "Killen där borta?"
"Ja, han kommer se mig!"
"Varför är du rädd för det?" Han lät förbryllad. "Kom, vi går in."
"Nej, han kommer se mig."
"Varför bryr du dig?" frågade Oscar.
Jag suckade. "Bry dig inte, gå bara", svarade jag och försökte putta bort honom.
"Jag kan hjälpa dig så att han inte ser dig", erbjöd han.
"Okej", sa jag, för tanken uppmuntrade mig.
Han täckte mig medan jag gick in, och lyckligtvis såg inte Exander mig.
"Tack", sa jag och log.
"Varsågod."
Jag nickade. "Har han gått?" frågade jag.
"Nej, inte än."
"Åh fan! Hur ska jag komma härifrån?"
"Du kan alltid följa med mig hem", erbjöd han glatt.
"Jag känner inte dig, Oscar."
"Du kan alltid lära känna mig, Ella", sa han med ett mjukt leende.
"Ja, det kanske."
"Så vill du följa med mig hem eller inte?" frågade han.
"Vad som helst, för att slippa Exander", sa jag och suckade.
Han täckte mig medan gick till hans pappas bil, och sedan åkte vi hem till honom.
Under turen tänkte jag mest på Exander, han måste vara förbannad. Och om mamma fick reda på att jag åkte med Oscar hem, oj, vilket liv det skulle bli! Men vi var ju bara vänner, trots allt. Jag fantiserade om att jag och Exander bara var vänner, det skulle funka utmärkt. Vad som helst förutom kyssar och smek. Jag hatade mamma för det här.
Oscars hus var stort, vitt och mordent. Det fanns inte så många fönster, men dem som väl fanns var stora och täckte bra.
Jag klev ut ur bilen. "Vad tycker du?" frågade Oscar och log varmt.
"Det ser riktigt coolt ut", sa jag och besvarade leendet.
"Okej", sa han och leendet försvann. Varför gjorde det, det tro?
När Oscar och jag klev in över tröskeln kände jag lukten av sprit. En mycket hatad lukt för min del.
"Ska vi gå upp till mitt rum?" frågade han och tog min hand och drog mig uppför trappan utan att vänta på mitt svar.
Hans rum var väldigt täckt av vägg, det fanns ett blått litet fönster i mitten av rummet. Det var allt.
"Vad tycker du?" frågade han igen.
"Jag vet inte, det ser väl ... bra ut, antar jag", svarade jag och tryckte fram ett leende.
Han besvarade leendet. Han satte sig ned på sängen, som var mycket liten. Jag satte mig ned bredvid honom.
"Du, varför fick inte den där killen se dig i skolan?"
Jag suckade. "Jag känner inte dig, jag vill inte prata med dig om det. Inte med någon, faktiskt."
"Jag skvallrar inte, jag lovar", lovade han.
"Okej ... Asså min mamma skaffade en pojkvän åt mig, Exander. Och jag gillade honom inte alls, och om jag gör slut med honom kommer mamma inte längre se mig som sin dotter, och jag vägrar riskera det. Och varje dag efter skolan måste jag tvingas kyssa en man jag inte älskar, hur fel är inte det?"
Han nickade förstående. "Jag förstår, varför gjorde hon så?"
"Hon tror det är för mitt bästa, tror jag", svarade jag.
"Skumt", påpekade han.
"Skumt", instämde jag. "Men jag har väl inget annat val, antar jag", tillade jag.
"Varför? Varför bry sig om vad sin mamma tycker om att du inte gillar en kille? Dessutom borde hon inte reagera så, det är inte att vara en riktig mamma."
Jag ryckte på axlarna. "Kanske det, men jag vill inte förlora henne."
"Hatar du henne inte?"
Jag suckade djupt. "Jo, egentligen. Men jag älskar henne också", svarade jag.
Han nickade sakta. "Varför bryr du dig ens då?"
"För att jag inte vill förlora henne, som sagt." Jag skakade lätt på huvudet. "Jag förstår inte varför jag säger det här till dig ... Jag har inte ens sagt det till min bästa vän, och jag säger det till dig, som jag inte ens känner!" Jag skrattade, och Oscar instämde i skrattet.
"Ja, det är nog lite mystiskt. Men jag kommer inte berätta det för någon, som jag lovade", sa han.
"Tack", sa jag och log.
"Varsågod", sa han och besvarade leendet.
Vi pratade några timmar. Men sedan var det dags för mig att komma hem igen, och komma på en historia att säga till mamma. Och säga varför jag inte gav Exander en kyss, om hon nu visste det.
"Okej, jag vet inte vad jag ska säga till mamma!" utbrast jag när jag var tvungen att gå.
"Tja, du kan ljuga eller säga sanningen", sa Oscar och ryckte på axlarna.
"Det kan jag inte. Jag måste ljuga, mamma får inte veta att jag varit med dig... Jag kanske kan säga att jag åkte till, eh ... till Maria. Och sedan imorgon be henne spela med. Och det där med kyssen, vad ska jag säga? Att jag inte såg honom?" Jag sa ut alla mina tankar till Oscar, som lyssnade och nickade.
"Ja, det kanske du kan. Det är en bra förklaring", instämde han, även om jag inte tyckte att det var en så bra idé.
"Okej, så gör vi", sa jag och log. "Men nu måste jag gå."
"Okej, ses vi imorgon?" frågade Oscar och log.
"Ja, om du kommer till skolan, och om jag kommer till skolan", svarade jag.
"Finns det en chans att du inte gör det?" Han flinade.
"Självklart, om jag blir sjuk. Eller inte orkar med Exander."
Han skrattade lågt. "Okej. Hej då, då."
"Hej då", sa jag och gick nedför trappan. Jag öppnade den svarta ytterdörren och klev ut.
Jag gick till busshållplatsen och väntade på bussen i några minuter.
När jag kom hem var min mamma lite upprörd. "Var har du varit hela dagen?" nästan skrek hon.
"Ta det lugnt, mamma. Jag förklarar sen, men får jag lov att gå på toaletten först?"
Jag väntade inte på ett svar, utan rusade istället till toaletten och tog ivrigt upp mobilen ur fickan. Jag knappade in ett nummer och tryckte luren mot örat.
"Maria här, vem är det?"
"Hej, Maria. Det är Ella. Jag bara undrar en sak, kan du spela med på att jag var med dig idag?" frågade jag.
"Självklart", svarade hon.
"Tack", sa jag och log för mig själv.
"Men varför?"
Jag suckade. "Asså, jag var med Oscar idag och jag vill inte att mamma ska få reda på det", erkände jag. Jag hörde Marias namn skrikas i luren.
"Oj, mamma ropar. Ses imorgon då."
"Hejdå", sa jag och la på.
Perfekt! Maria skulle spela med så jag kunde lungt säga att jag var med henne idag, och kunde säga att jag inte såg Exander idag, om hon nu visste om det.
Jag gick ut till köket, där mamma väntade på min förklaring. Men jag förstår inte den stora grejen med det.
"Nå, vad gjorde du idag? Var du med Exander?" frågade hon.
"Nej, det var jag inte. Jag var faktiskt med Maria", förklarade jag.
"Jaha. Hade du kul?"
"Ja", svarade jag snabbt.
"Vad gjorde ni?"
"Det spelar väl ingen roll?"
"Jo, det gör det", sa hon.
"Äsch, vi satt bara och pratade mest", ljög jag.
Mamma rynkade pannan. "Jaså?"
"Mm."
"Så, jag vet att detta inte är någon stor grej... Men varför kysste du inte Exander idag? Han ringde nämligen och frågade var du var, och sa att du inte kysste honom. Det brukar du ju alltid göra, eller hur?"
"Men snälla mamma! En dag! En dag! Varför bryr du dig? Det inte din ensak!" Jag tappade humöret igen. "Låt mig bara vara!"
Jag stampade upp till mitt rum och slängde mig på sängen, och började gråta.
Varför hände det här? Varför kunde jag inte få ha en kille jag ville ha? Istället för den jag inte ville ha ... Detta var hemskt, jag levde inte mitt egna liv, det var mammas liv helt enkelt.
Och att få vara med Oscar hade känts bra. Det kändes bra att få prata ut med någon, någon som förstod. Jag gillade Oscar, även om jag inte kände honom så väl.
Jag gick in till badrummet, borstade tänderna och bytte om till pyjamas. Jag gick in till mitt rum igen och kröp ned under täcket.
Jag somnade snabbare än vanligt, bara några minuter efter att jag lagt mig.
Jag vaknade med ett ryck.
Jag öppnade långsamt ögonen och kollade länge upp i taket. Mina ögon var rödgråtna igen.
Jag reste mig upp och tog på mig en svart t-shirt med vita jeans. Jag drog på mina svarta strumpor och gick långsamt till köket.
"Hej gumman", sa hon när hon sett mig.
"Låt mig vara", mumlade jag och gjorde började göra i ordning två mackor.
"Varför då?" frågade hon och rynkade pannan.
"Du bryr dig ändå inte", svarade jag och satte mig mitt emot henne och började äta.
"Men gumman lilla. Du vet att jag bara vill ditt bästa, klart att jag bryr mig."
"Nej, du gör ju inte det", sa jag och reste mig upp.
"Vart ska du?" frågade mamma och kollade förbryllat på mig.
Jag tog upp mina mackor. "Jag äter på mitt rum idag", svarade jag och började gå, och mamma protestrerade inte.
I skolan kom Maria fram till mig direkt. "Hej", sa hon och log.
"Hej", sa jag tonlöst.
"Hur är det?"
"Inte bra", svarade jag och lät mungiporna glida nedåt.
"Varför?" Hon log nedåt också.
"Jag vill inte prata om det", svarade jag.
Maria nickade. "Okej, men om du vill prata om det är det bara att komma till mig."
"Tack", svarade jag. "Men måste gå nu, jag måste prata med Oscar om en sak."
Jag gick iväg utan att vänta på ett svar.
Jag mötte Oscar nästan direkt. "Hej, Ella", sa han och log.
"Hej", svarade jag. "Kan jag komma hem till dig idag också? Snälla? Jag vill verkligen inte träffa Exander idag..."
"Självklart", utbrast han innan jag ens hunnit avsluta meningen.
"Tack", sa jag och mina läppar särades och några tänder visades.
Han besvarade leendet.
Vi gick till första lektionen tillsammans, vi pratade om nästan allt som gick att prata om.
Skoldagen gick fort.
Jag och Oscar gick ut. Och jag stelnade till, framför mig stod Exander med ögonbrynen nedböjda.
"Eh... Hej", sa jag och försökte le.
"Vart fan var du igår?" skrek han.
"Ta det lugnt, jag var bara hos Maria. Och jag såg dig inte igår", sa jag och svalde.
"Seriöst, Ella! Jag står alltid där borta", sa han och pekade. "Du kan inte påpeka att du inte såg mig!" tillade han skrikande. "Och vem fan är det där?" Han kollade på Oscar.
"En kompis bara, han heter Oscar." Jag log, nu var det inte omöjligt längre. "Oscar, detta är Exander, min ..." Jag svalde. "Min pojkvän."
"Trevligt att träffas, Exander", sa Oscar och log mjukt.
"Detsamma", svarade Exander spydigt och kollade på hans skor. Oscar log ett leende som Exander inte förtjänade.
"Nå?" sa Exander och kollade mig in i ögonen.
"Vad?" frågade jag förbryllat.
"Min kyss?"
Jag svalde. "Javisst, ja..." Jag ställde mig på tå och kysste honom, motvilligt. Hans läppar var varma och hårt pressade mot mina. Men försökte låta bli att rynka på ögonbrynen. Han lät sina händer smeka min kind under kyssen, det kändes riktigt obehagligt. Men till sist släppte han taget och sa hejdå.
"Hejdå ..." sa jag och vinkade åt Exander med han gick iväg.
Oscar såg äcklad ut. "Det var den värsta kyss jag någonsin sett!" sa han och hans mungipor gled nedåt.
"Det var inte så trevligt för min del heller, ska du ha klart för dig." Jag spottade nästan ut orden. "Ska vi åka hem till dig eller?" tillade jag.
Han nickade.
Vi började gå mot Oscars pappas bil. Men någon sprang fram till oss. Exanders välbekanta ansikte lyste av ursinne.
"Var fan ska du?" skrek han när han kommit fram.
"Hem... Oscars pappa ger mig skjuts", ljög jag.
Oscar kollade ogillande på mig, han gillade inte när jag ljög om honom. Han trodde nog att jag skämdes över honom.
"Jag kan skjutsa dig", spottade Exander.
"Jag vill inte att du ska skjutsa mig idag, Exander", förklarade jag vänligt.
Han ögon blev röda, grät han?
"Du måste skoja! Åker du heller med den där amatören än med mig?" skrek han. Ursinne.
"Ja", svarade jag. "I alla fall idag. Det måste du väl ändå kunna acceptera?"
Han nickade sakta. "Låt gå då", sa han tyket. Han småsprang bort från oss. Jag öppnade bildörren och klev in.
"Oscar, jag skäms inte över dig", sa jag när vi satt ensamma på hans rum, hans familj hade åkt iväg till ett zoo. Då han hade många småsyskon.
"Ja, men det verkar så ..."
"Du vet ju att jag inte kan berätta det för alla."
Oscar nickade. "Dem kommer misstänka något, inte sant?"
"Ja, det kommer dem. Och då blir det kaos för mig", svarade jag och log nedåt.
"Jag antar att jag förstår", sa han och ryckte på axlarna.
Jag nickade. "Det är skönt med att någon förstår. Du förstår inte vad det betyder för mig", sa jag och log snett.
"Glad att kunna vara till hjälp", svarade han med en axelryckning. Han var besviken, sårad...
"Du, jag vet att jag kanske har sårat dig... Men om det inte hade varit såhär hade jag inte tvekat med att säga att du är min vän, förlåt Oscar", sa jag och tittade ned.
"Jag är bara känslig, säg inte förlåt", svarade han och log. "Det är sån jag är."
Jag log tillbaka. "Du är verkligen en bra vän, Oscar. En sån som dig borde nog alla få ha, i princip. I alla fall dem som är värt det."
"Jag vet inte, du kanske inte borde se mig som en sån bra vän", kommenterade han.
Jag bredde ut mina läppar. "Klart att jag kan", sa jag.
En min i hans ansikte visades, men jag kunde inte riktigt sätta finger på vad den betydde. Jag granskade minen noga, men Oscar märkte det.
"Vad är det?" frågade han förbryllat när han såg mitt ansiktsuttryck.
"Eh, inget", svarade jag, men jag fortsatte att se förbryllad ut.
"Du kan berätta", påpekade han.
Jag suckade djupt. "Du fick en min i ansiktet som förbryllade mig."
Han log mot mig och jag besvarade det. "Konstigt", sa Oscar och började skratta. Jag instämde i skrattet.
Vi pratade hela eftermiddagen, skrattade och spelade kort. Vi såg på film, läste för varandra och lagade mat. Jag bestämde mig att eftersom det är fredag, skulle jag övernatta hos honom. Men jag skulle vara tvungen att få Maria att gå med på en lögn.
"Ja, hallå?" hördes det i luren när jag ringde.
"Hej, Maria. Kan du gå med på ännu en lögn?" bad jag.
"Varför?" frågade Maria förbryllat.
"Jag ska göra en sak, så jag undrar om du kan gå med på att jag sov över hos dig? Snälla?"
Det gick hon med på. Vi sa hejdå och jag klippte av tråden. Men jag skulle vara tvungen att ringa mamma också.
Jag knappade sakta in numret och tryckte på lur. "Hallå?" hördes ur luren, men ett ursinnigt tonfall. Vad var fel?
"Hej, mamma. Jag vill bara säga att jag sover hos Maria idag."
"Varför kom då Exander hem hit idag och sa att du skulle vara här?" frågade hon, argt.
"Jag var tvungen, jag var hos Maria idag, och jag ville inte att Exander skulle veta ..." sa jag nervöst.
Mamma fnös. "Jo, visst."
"Det är så sant så", sa jag och fick tårar i ögonen.
"Visst, sov du hos henne du", sa mamma tyket och la på luren med en smäll. Ett tecken på att hon var arg. Vilket hon inte hade en anledning till att vara.
Jag kollade Oscar rakt in i ögonen. Klockan var halv nio på kvällen, och vi skulle nog vara uppe ett långt tag. Han var så söt...
Men så fick jag inte tänka. Hur söt han än var och hur underbar han än var, så fick jag inte tänka så. Det var inte bra för min hälsa, jag skulle må dåligt över mig själv.
Jag slängde bort tanken på underbarhet och söthet. Men han var ju allt det där... Söt, underbar, hjärta av guld, vackra gråa ögon...
Jag slog bort tanken igen. Men vad skulle jag göra egentligen? Det fanns ju inte en chans att jag skulle kunna göra det, slå bort tanken. För varje jag gång jag såg hans ansikte fylldes jag av en glädje, och mina läppar vi spricka ut i ett stort leende. Varje gång jag såg hans ansikte tänkte jag på hur söt han var och hur underbar han var, och det var oundvikligt att inte göra det...
"Ella, hur går det med din mamma?" frågade han plötsligt och jag slog upp ögonen efter mina funderingar.
"Du vet nog redan", sa jag och log, jag hade ju fått syn på hans ansikte igen.
Han log tillbaka. Det var fånigt hur mycket vi log mot varandra! "Ja, men alltså... Har det blivit någon förbättring?" frågade han allvarligt.
"Nej", svarade jag snabbt, och min röst lät vresig. Och det märkte han.
"Besväras du av mina frågor?" sa han och jag hörde att han blev lite rädd.
"Nej, jag blev bara arg på min mamma igen." Men min röst lät fortfarande arg. Han nickade sakta emot mig, men mycket gladare.
"Vad bra då", sa han glatt.
"Det är väl det", sa jag och lät mycket gladare.
Vi satte oss ned i Oscars soffa och satte på en film, en bra start på kvällen.
Jag vaknade, jag låg i Oscars soffa, och till min förvåning så låg hade jag somnat i hans famn.
Och det kändes bra...
Jag njöt den tiden vi hade i varandras armar, men var snart tvungen att ta mig därifrån. Jag fick inte få några direkta känslor för honom.
Jag kröp försiktigt ur hans famn och gick in till köket. Vi var ensamma hemma, så jag behövde inte oroa mig.
Jag hörde någon gråta från Oscars rum. Jag sprang genast dit och kollade förbryllat och såg honom storgråta i soffan med ansiktet i händerna.
"Vad är det?" frågade jag förbryllat och skrek åt mig anklagerser i mitt huvud.
"Inget", snyftade han och sträckte sig efter en pappersrulle. Han snöt sig och torkade ögonen med händerna. "Mardröm bara..."
Jag nickade. "Vad drömde du?" frågade jag.
Han rodnade lite. "Nej, bara att du sårade mig typ. Och det kändes ganska verkligt, förlåt mig." Han log varmt mot mig och hans vackra ansikte ville få mig att bara lägga mig ned och gråta av lycka över att jag var en så bra vän till den här personen.
"Du är faktiskt väldigt fin idag", sa Oscar och rodnade.
Men jag log bara mot honom. "Det är du också, Oscar", svarade jag och rodnade tillbaka till honom.
"Du, jag måste nog gå hem. Mamma kommer vara rasande när jag kommer hem, jag vill gärna få det överstökat", sa jag och log mot honom efter någon timme.
"Okej, vi går ned", sa han och tog min hand, och det kändes förvånadsvärt bra.
"Hej då, Oscar."
"Hej då, Ella", sa Oscar och jag gav honom en varm kram. Det kändes bra.
"Aj", sa jag plötsligt. Det kändes nyss som om någon hade stuckit mig med en nål i ryggen.
"Vad är det?" frågade Oscar, men verkade inte förvånad.
"Det gjorde ont", förklarade jag och släppte honom. Jag klev ut ur den vita dörren och började gå emot busshållplatsen.
"Vad är det med dig, Ella? Har du helt förlorat vettet?" skrek mamma och jag funderade ett tag på att hålla för öronen, men då skulle hon förstås bli ännu mer ursinnig.
"Ta det lungt, mamma. Jag sov hos Maria, än sen?"
"Än sen? Detta med Exander är viktigt, Ella!"
Jag suckade. "Du har inte med det och göra, mamma", sa jag och stampade med ena foten.
"Så fan att jag har eller!" skrek hon mot mig och jag kröp ihop lite grann.
"Nej", pep jag. Jag ville inte höra mer, och jag brydde mig inte om att mamma skulle bli ännu argare. Jag gick stampande ifrån henne och raka vägen in i mitt rum. Jag låste dörren, satte mig på sängkanten, tog mobilen i ett stadigt grepp och slog in Oscars nummer.
"Oscar här, vem är det?"
"Det är Ella", sa jag och log för mig själv.
"Hej, Ella. Har det hänt något?"
"Min mamma har fått rena rama utbrottet för det här med Exander. Varför måste han jämt skvallra för mamma?" suckade jag.
"Det hade jag velar veta", utbrast Oscar i en sån ursinnig ton att jag hoppade till lite grann.
"Ja, men sånt är livet. Livet är varken perfekt eller rättvist", sa jag och instämde lite grann.
"Jag måste gå, Ella", sa han när vi pratat en stund.
"Jag förstår, Oscar. Vi ses", sa jag, och vi slog på lurarna.
Kvällen blev hemsk, mamma tjatade hela tiden om Exander. Hon hotade många gånger med att ringa upp Maria, men det var inget problem, för Maria var ju med på saken och likaså hennes mamma. Men mammas utbrott var jobbigt att höra, och så fort hon fick tag på mig skulle hon uttrycka sin irritation och ilska över att jag "dissat" Exander totalt igår.
Jag kröp ned under täcket och drog det över ansiktet. Jag grät igen. Jag somnade sent den natten, och en gång ringde jag upp Exander och Oscar. Exander var ursinnig och Oscar var vänlig och förstående. Jag beklagade mig till båda två och la sedan på lurarna. Sedan somnade jag.
Jag vaknade av röster från köket, men hur kunde jag göra det? Min dörr var låst och stängd och mamma pratade väldigt lågt.
"Exander, vi kan inte fortsätta såhär. Hon verkar inte alls tycka om dig, utan det verkar som om hon försöker undvika dig", hörde jag mamma säga. Jag hörde henne trycka en lur mot örat ännu hårdare.
"Vad säger du, kvinna? Klart att hon gillar míg..." Jag hörde Exanders röst från luren.
"Jag känner min dotter", påpekade hon.
"Tydligen inte, om du tror att hon inte gillar mig."
Mamma suckade.
Jag försökte stänga av rösterna, jag ville inte höra mer. Men grejen var att det inte gick...
När jag reste mig upp ur sängen var någonting annorlunda, allt var annorlunda. Jag såg bättre, allt var på något sätt klarare, och allt hördes runt omkring mig. Jag hörde allt, varenda steg jag tog hördes tydligare än vanligt. Och alla lukter kände jag, jag kände doften av mammas sängkläder, mina sängkläder, mammas svett under armarna, maten mamma hade dukat fram, jag kände även doften av trä på långt håll. Vad var det som hade hänt med mig?
Jag tog på mig ett rött linne, svarta tights, svarta sockar och en svart adidaskofta. Jag började långsamt gå emot köket och hörde mamma sucka.
"Hej, mamma", sa jag, men jag log inte som jag brukade. Mitt tonfall lät irriterat, och det var jag också.
"Hej, gumman", sa hon, och släppte ut ett leende. "Hur är det?"
"Bra", svarade jag kort och började äta av frukosten mamma hade plockat fram, det brukade hon inte.
"Vad ska du göra idag?" frågade hon och lät glad.
"Vara med Maria, tror jag", svarade jag och stoppade en stor, kletig sked flingor i munnen.
"Kan du inte vara med Exander idag? Ni umgås aldrig, och du umgås jämt med Maria nuförtiden." Jag hörde klart och tydligt - mycket tydligare än vanligt - att mamma var lite panikslagen.
Jag suckade djupt. "Du har inte med det där och göra, mamma", sa jag.
"Jag måste få veta, snälla", bad hon och paniken gick inte att dölja, oavsett om inget hade hänt med min hörsel eller inte.
Jag förstod inte alls vad som hade hänt med mig. Mamma syndes tydligare, allt syndes tydligare. Som om min syn blivit hundra gånger bättre. Och min hörsel, jag hörde allt omkring mig. Jag hörde minsta lilla smula som föll ned på golvet från mammas smörgås som hon smaskade på. Min känsel kändes bättre. Jag kände golvet mina fötter vilade på extra bra, stolen jag satt på, skeden jag höll i ... Vad i helvete var fel med mig?
Jag reste mig upp, jag orkade inte diskutera detta med mamma just nu. Jag rörde vid min skål och kände små, små vassa flikar sticka in i mitt finger. Men det gjorde inte ont, jag kände dem bara vara där. Jag såg dem inte, det kändes inte ens vasst.
"Låt bli, jag kan ta det där idag", sa mamma plötsligt. Jag lutade huvudet mot henne, nickade och ställde ned skålen igen. Jag tackade henne inte, utan gick istället ut ur köket och in till hallen. Jag började ta på mig mina utekläder och jag hörde mamma sucka och plocka undan. Jag öppnade ytterdörren.
"Fan för henne", sa mamma innan jag klev ut, men det var nog inte meningen att jag skulle höra det.
När jag kom till skolan blev jag lättad, jag skulle snart få träffa Oscar. Men innan var jag tvungen att be Maria gå med på ännu en lögn.
I skolan hörde jag allas röster så tydligt, från flera hundra meters avstånd. Jag hörde dem viska vilka dem gillade och jag såg allting mycket bättre - det var otroligt irriterande.
"Varför?" frågade Maria när jag bett henne om ännu en lögn. "Jag är trött på att låtsas, vad handlar detta om egentligen?" Jag hörde ren nyfikenhet i hennes röst.
"Mamma får inte veta att jag umgås med Oscar, och jag måste ha en ursäkt", förklarade jag.
"Ni är ju bara vänner", påpekade hon.
"Ja, men mamma kommer ändå misstänka någonting."
Till slut fick jag Maria att gå med på en lögn till.
Jag lyssnade efter Oscars röst, eftersom den nu var så bra. Jag fann den ensam, då jag hörde honom mumla "var är hon". Jag följde den och fann honom sittande på en röd bänk en bit ifrån skolan. Jag satte mig bredvid honom. "Hej", sa jag och log ett brett, glatt leende.
"Hej, Ella", svarade han och lät till och med gladare än jag. "Hur mår du?" Jag hörde att han hade panik i rösten, undrar varför?
"Ovanligt", svarade jag och han började få tårar i ögonen. Jag hörde dem bakom ögonlocken, svagt men tydligt.
"Varför då?" frågade han efter en stund tystnad. Tårarna hade försvunnit.
"Eh... Kan vi prata om det efter skolan?" frågade jag.
Han nickade. "Visst."
Jag reste mig upp, det skulle ringa in snart.
"Vänta!" Jag hörde Oscars hand röra sig mot mig. "Vart ska du?"
"Det kommer snart ringa in", förklarade jag.
"Hur vet du det?" Jag ville egentligen inte förklara för Oscar om mitt ovanliga betende.
"Jag förklarar efter skolan", sa jag och suckade.
Jag började gå emot byggnaden och jag hörde tydligt hur Oscar gick efter mig. Jag öppnade dörren och gick in.
Skoldagen gick inte alls bra. Alla röster gjorde det näst intill omöjligt att koncentrera sig på något man gjorde. Särskilt inte på lektionerna. Det skulle nog vara bäst att berätta för Oscar, han kanske skulle förstå.
Jag gick emot Exander som väntade på mig. Han böjde sig ned och kysste mig ömt. Smaken jag kände var värre än någonsin. Lukterna som spred sig i munnen av hans andedräkt fick mig nästan att putta bort honom. Känslan av hans läppar mot mina kändes tydligare, detta faktum var nog värst.
Han släppte mig och smekte sakta min kind. Känslorna kändes så fel, så äckliga. Det var vidrigt! Han började gå ifrån mig snabbt och jag vände ryggen åt honom. Jag gick till Oscar som väntade på mig. Minen i hans ansikte såg ut som en person som kände sig skyldig till något.
"Ska vi gå?" frågade han när jag kommit fram.
"Ja", sa jag och vi gick emot hans pappas gröna bil som väntade. Jag öppnade sakta dörren och klev in i baksätet.
Hemma hos Oscar var det stökigt av alla småbarn. Dem hoppade omkring som grodor och vägrade sitta stilla. Eftersom min förändring av syn, hörsel, smak och känsel gjorde så att jag nästan bara kunde koncentrera mig på det. Det var otroligt irriterande.
Jag stängde dörren efter mig med en hård smäll. Oscar satte sig på sängen, och jag gick långsamt emot honom och satte mig bredvid honom. Han vände sig om till mig och kollade mig rakt in i ögonen, dem såg ut att börja rinna vilken sekund som helst. Han var så söt...
"Nå, Ella, vad är det som är fel?" frågade han oroligt, men det lät som om han redan visste vad det var.
"Alltså... Det är... Komplicerat..." Hans blick blev ännu mer orolig.
"Förklara för mig, Ella", bad han.
"Okej, men lova att inte säga till någon!"
Han nickade. "Jag lovar", lovade Oscar och log djupt.
"Okej ... Eh ... Det är konstigt, min syn, min smak, min hörsel och min känsel känns hundra gånger bättre än förut. Jag menar, allt är klarare, all smak känns mycket mer, till och med annorlunda... Jag hör allting, allt som alla viskar... Jag hör saker på flera hundra meters avstånd. Min känsel är mycket bättre, när jag skulle lägga min porslinskål i disken så kände jag att det stack ut små flikar. Dem gjorde inte ont, men dem fanns defenitift där. Jag vet inte vad som händer, allt är annorlunda..."
När jag avslutat meningen så kände jag, hörde jag, såg jag hur Oscar stelnade till bakom mig. "Vad är det?" frågade jag panikslaget.
"Inget", mumlade han. "Inget alls..."
Jag hörde klart och tydligt att han ljög, men jag ville inte påpeka det just då.
Plötsligt började han skratta, göra roliga miner, skela, greja med ansiktet och sånt. Jag skrattade med honom. Jag hängde med i minerna och skulle just skela...
Jag stelnade till. När jag skelade så fördes synen längre fram mot Oscars ansikte, som om jag just zoomat in med en kamera. Jag slutade "skela" och min syn blev normal igen. Så jaha? Nu kunde jag zooma in också? Mitt liv blev bara ännu mer konstigt.
Oscar stelnade till igen, som han förutsåg att jag skulle bli chockad. Som om han hade planerat det. "Vad är det?" frågade jag honom. Jag hörde hans tårar bakom öronen.
"Inget", svarade han och kollade på mig. Hans ögon var röda, men han grät inte.
"Jag ser, hör och känner att du är fullständigt panikslagen, Oscar. Berätta för mig."
Hans andhämtning blev snabbare. "Det är inget, Ella. Allvarligt, det är inget", sa han och kollade på mig med sina vackra, gråa ögon. Dem bad mig att sluta tjata.
"Men jag vill veta, jag berättar ju allt för dig", påpekade jag direkt.
"Ja, jag uppskattar det men... Det är ju inget, sa jag ju!" Nu var Oscar nästan lite arg. Han brukade vanligtvis kunna bli irriterad, men då påpekade han det och jag lugnade ned mig. Men den här gången så var han faktiskt arg, på riktigt. Och jag kunde inte lugna ned mig heller.
"Förresten, Ella... Varför stelnade du till sådär förut när du skulle skela?" frågade Oscar när han lugnat ned sig efter en stund.
Jag hånskrattade åt honom. "Och du tror under några omständigheter att jag tänker berätta det, när du vägrar berätta varför du blir panikslagen hela tiden? Dröm och glöm, grabben." Jag reste mig upp och började sakta gå emot dörren. Men Oscar var vid min sida innan jag hann springa ut.
"Vad?" frågade jag när han grep tag i mig. Mitt tonfall var irriterat och argt.
"Det är faktiskt inte så lätt som det låter att säga någonting, när det inte är något. Det är verkligen inget, jag lovar." Men löftet var inte äkta, jag hörde det klart och tydligt. Jag började gå emot dörren igen, gick ned till hallen och började ta på mig ytterkläderna. Oscar kom efter mig.
"Snälla, Ella", vädjade han och kollade på mig med valpögon. Jag ignonerade honom och stampade ut genom dörren.
Detta besöket gick inte alls som jag tänkt mig. Jag hade tänkt mig ett harmoniskt besök med en lugn diskussion. Och jag förstod verkligen inte varför han blev panikslagen hela tiden? Ända sedan igår hade han betett sig så konstigt...Och jag ångrade nu att jag hade berättat för honom, då kanske detta inte hade hänt.
Jag ställde mig utanför dörren till vårt hus. Jag visste inte hur jag stängde av min hörsel, så jag hörde genast hur mamma pratade med Exander i telefon.
"Exander, hon gillar dig inte. Jag känner det på mig, och..."
"Då vet du vad som händer", morrade Exander. "Du måste få henne att gilla mig, kanske till och med älska mig så att inget av det händer!" Jag undrade vad det var dem pratade om, jag förstod inte ett ord. Och älskagrejen äcklade mig verkligen.
"Snälla, Exander. Ge mig lite tid så ska du allt få se att hon kommer älska dig, på riktigt." Jag äcklades verkligen av orden min mamma spottade ut. Usch, som om jag ens skulle kunna ha Exander som vän frivilligt nu. Förr var jag villig till det, men inte längre.
"Du får inte så lång tid på dig", varnade Exander.
Jag öppnade dörren som ingenting och stampade in i köket, hur skulle jag kunna stå ut mer?
"Vad fan pratar ni om?" skrek jag och kollade på min mamma med mördarblick.
"Åh, hej, älskling. Varför så arg?" Orden irriterade mig.
"Käften, mamma. Berätta bara för mig vad som pågår", krävde jag och fortsatte stirra.
"Ingenting pågår, du behöver inte vara så ohövlig." Mamma var en dålig skådespelar, rösten lät alldeles för fin och alldeles för falsk för att vara hennes.
"Svara mig!", skrek jag.
"Redan gjort, tjejen." Påminde hon inte lite om miss Gibbons i The Vampire Diaries serien?
"Kan du sluta prata skitsnack och svara på min fråga?" Mammas ögon blev oroliga. "Jag har hört varenda ord från och med 'Exander, hon gillar dig inte', så berätta, vad pågår här?"
"Gå in på ditt rum, nu", krävde mamma i en så ilsken ton att jag hoppade till. "Gå härifrån, jag vill inte se dig mer just nu, gå!"
"Visst", snäste jag och stampade upp till mitt rum, jag stampade så hårt jag kunde. Men jag fortsatte höra Exander och mamma prata...
"Du blir visst tvungen att döda henne", fnissade Exander. "Om du inte har en annan plan förstås?"
"Jag kommer på en", svarade mamma, och sedan hörde jag hur ena knappen klickade till, hon la på.
Jag nappade till mig min mobiltelefon och letade upp Oscar i kontaktlistan. Jag klickade på 'ring' och väntade på ett svar.
Han svarade efter andra signalen. "Hej, Ella. Har det hänt något?"
"Ja, det har det", svarade jag.
"Jag förstår, det är allt jag är för dig. En du kan berätta allt för och sedan inte bry dig", sa Oscar och jag hörde sorgen i hans ord. "Du utnyttjar mig nog bara."
"Var inte dum! Det har ingenting med dig och göra. Okej, jag flippade ur, men det är ganska frustrerande om jag berättar allt för dig och du inte berättar för mig. Men jag ska börja acceptera det."
"Förlåt", sa Oscar. "Jag flippade nog också ur, men jag tänker inte berätta, för ditt eget bästa."
"Vad menar du?" frågade jag förbryllat.
"En sak som jag inte kan berätta för dig", förklarade han.
"Jag måste gå", sa jag plötsligt.
"Vad ska du göra?" frågade Oscar.
"En sak", fnissade jag.
"Vad?" undrade han.
"Min ensak, inte din."
Jag la på luren i örat på honom, rätt åt han i och för sig. Sedan kröp jag ned under täcket och somnade direkt.
Jag öppnade ögonen, en ny dag med nya tag väntade på mig.
Jag väntade mig att rösterna skulle överväldiga mig, men där hade jag fel. Jag var tvungen att anstränga mig - inte jättemycket, men lite grann - för att höra mammas sovande andetag. Sedan reste jag mig upp ur sängen och tog på mig ett par jeans, sockar, tajt t-shirt samt adidaskoftan igen. Det var en lättnad att jag inte hörde rösterna med flit just nu, men synen, smaken och lukten var fortfarande lika stark - och den delen skulle väl sitta kvar tills min konstiga förändring försvunnit.
Jag visste inte om jag skulle till Oscar idag, som jag brukade. Vi hade ju varit ovänner det senaste, men jag ville så gärna prata med honom om händelsen igår och det mamma och Exander hade sagt.
Jag gick ut till köket, men mamma var inte där. Jag ansträngde min hörsel och hörde henne sova på övervåningen. Det var ovanligt, fast i och för sig så var allt ovanligt nuförtiden.
Jag tog fram en skål och en sked, flisarna stack in i fingret, men jag vande mig fort. Sedan tog jag fram ett paket med flingor samt grön mjölk. Jag rörde ihop allting och började äta, som numera smakade smörja eftersom jag fått förstärkt smak. När jag slukat upp flingorna la jag skålen i diskmaskinen och kollade till mamma. Hon snarkade ljudligt.
"Mamma?"
Hon vände sig om i sängen och kollade på mig med irriterande ögon. "Vad är det?"
"Ska du inte gå upp?"
"Sen", mumlade mamma.
Jag ryckte på axlarna och gick ifrån sovrummet. Sedan gick jag till den dammiga hallen, tog på mig skorna och jackan och klev ut genom ytterdörren.
När jag kom till skolan fick jag inte lust att träffa Oscar, men han mötte upp mig i alla fall.
"Hej", sa han när han passerat mig innan jag ens kommit innanför skolgården. Men jag bara fortsatte gå bredvid honom utan att svara.
"Du är arg på mig va?" frågade han efter några minuter när vi satt på våran favoritbänk på skolgården.
"Lite grann, jag väntar fortfarande på att du ska berätta för mig. Men jag antar att jag snart kommer förlåta dig ändå", svarade jag och började ta upp en bok ur min vita väska.
"Varför ska jag ens be om ursäkt?" Jag kollade anklagande upp på honom.
"Allvarligt? Tror du att jag är så trögfattad att jag inte förstår att du döljer något?"
"Antagligen", svarade Oscar och jag suckade djupt.
Sedan ringde det in, och vi hade idrott. Jag tyckte om idrott, men inte den idrotten vi hade idag dock. Vi hade brännboll och det var ett av de sämsta sporterna som fanns. Så jag brukade antingen skolka från lektionen eller bara sitta ned och strunta i spelet, visst var det väl inte så smart, men jag orkade faktiskt inte med brännboll. Och särskilt inte idag.
Idag så bestämde jag mig för att bara sitta ned på planen och låta alla klaga på mig, jag ville inte skolka och riskera att få möta Oscar.
Jag satt ned på planen, jag var i utelaget just nu och det var nog värst. Man var tvungen att springa efter bollen och alla slog...
Jag fick syn på en sten som låg på asfalten. Jag tog upp den och granskade den. Formen var som en kaffeböna, men alldeles för liten för att vara en. Men det var något med den, den var vacker och den hade fångat min uppmärksamhet, ytterst ovanligt. Jag ville behålla den, så jag la den i min sko.
Jag skrek till.
Varför skrek Ella till? ..
Narkotikaberättelsen
Hej!
Här är berättelsen som jag lovade er, den jag vann 2000 kr med :D
Här är berättelsen som jag lovade er, den jag vann 2000 kr med :D
Min vän Ellen
Hon tog droger, jag visste det. Hon kunde inte dölja det längre. Allt lutade åt det hållet. Hon betedde sig annorlunda, hon behövde ovanligt mycket pengar, och ändå tog dom slut så fort… Vad hade hänt med min bästa vän?
Sommarlovet var över. Skolan hade börjat och man började i en högre nivå med högre krav. Vi började nu i klass 9 B, och förra året var vi bara 8 B. Det här året skulle det börja tre nya elever, vid namn Jessica, Martin och Oscar.
Jag och min bästa vän Ellen skulle gå till skolan, som vi alltid har gjort. Vi kramade om varandra och frågade hur vi mådde. ”Bra”, svarade vi båda två. Ellen verkade en aning glad, nästan lite överdrivet glad… ¨
Vi gick emot skolan och var framme inom kort. Många, många personer kom fram och kramade om mig och sa ”Hej Alicia”. Många frågade om vi kunde vara med varandra efter skolan, det var ganska jobbigt, och jag hade redan bestämt med Ellen att jag skulle följa med henne hem. Ellen och jag fick många efter oss. Vi var en av höjdpunkterna på skolan idag.
Skolan gick bra, jag jobbade bra och skoldagen var mest lugn och skön. När skoldagen var slut så skulle jag följa med hem till Ellen och sedan skulle hon med hem till mig och sova över. Vi började sent på veckan, på fredagen, rätt irriterande men ändå skönt.
Vi gick hem mot Ellen och vi var framme efter en kvart. Hon öppnade dörren och hon sa att jag skulle vänta i hallen några minuter.
”Varför?” frågade jag.
”Jag måste fixa en sak.” Ellen försvann in på sitt rum, men hon stängde inte dörren så man hörde att hon grejade runt och… det lät som om hon gömde något.
Hon kom tillbaka efter en stund, andfådd och osäker. ”Varför är du så… osäker?” frågade jag.
”Va? Det är jag inte”, svarade hon och vinkade mig att komma till köket. Jag ”löd” hennes ”order” och gick in till köket.
Hon fick plötsligt panik och ställde sig framför bordet och tog bak handen och gjorde något med den. ”Vad är det?” frågade jag.
”Nej, inget. Jag fick bara en liten hyperattack”, svarade hon och jag trodde henne. ”Vänta här, jag kommer strax.” Ellen sprang iväg genom rummen och gjorde någonting. Jag funderade varför hon betedde sig så konstigt. Sån var hon inte senast jag var hos henne.
Hon kom tillbaka och hon pustade ut. ”Förlåt för att jag beter mig så konstigt… jag vill inte skämmas, liksom över du vet… Mitt skrivbord var jätte kladdigt och jag ville ju inte skämmas över det…”
Jag suckade. ”Inte behöver du skämmas över ditt skrivbord heller!” Hon blev röd. ”Jag vet…”
Jag suckade återigen. ”Men nåja, vem bryr sig? Vad ska vi göra nu?
Ellen betedde sig ett tag sån här. Varför gjorde hon det? Och alltid samma ursäkt: ”Jag vill inte skämmas över det och det och det.” Väldigt irriterande… Vad var det för fel?
Det har gått några veckor sen dagen hos Ellen, och sova över såklart.
Ellen behövde också ovanligt mycket pengar. Det var också en sak som var konstig, men ändå, pengarna tog ju slut så fort, så snabbt… Och hon fick ju jättemycket pengar i veckan. Ja, ibland såg jag henne till och med stjäla, men det nämnde jag varken för henne, eller för mig själv. Jag försökte bara glömma bort det.
Nu var det nya tag hos Ellen, och som nästan varje gång sedan den gången har jag hoppats på en förbättring.
Jag började gå mot Ellens hus. Jag knackade på och öppnade dörren. Hon fick panik och sprang mot henne. ”Snälla Alicia! I fortsättningen kan du väl vänta tills någon öppnar?” frågade hon med panik i rösten.
Jag chockades verkligen efter dom orden, jag har alltid öppnat innan någon kommit och öppnat. Fast jag har ju märkt på henne att hon får lite smått panik när jag öppnat de senaste gångerna jag varit här. ”Ja, det är klart”, svarade jag snabbt. ”Tack. Jättebra!” sa hon och lät lättad.
Jag förstod att denna dagen inte skulle bli bättre än de andra dagarna. Men jag vågade inte berätta för Ellen om mina känslor och osäkerhet tillsammans med henne. Vår relation höll på att rinna ut i sanden. Vi sågs mindre och mindre eftersom jag kände mig otrygg, vi pratade inte så mycket längre, varken på telefon eller när vi var med varandra. Vad hade hänt med min bästa vän?
Jag bestämde mig för att det var dags att få upp ett samtal med Ellen. Vi gick in i hennes rum.
”Hur har du det hemma nuförtiden?” frågade jag henne plötsligt när hon grejade med sin mobil.
”Va?” undrade hon.
Jag tog ifrån henne mobilen och och upprepade meningen.
”Jo… Det är väl… bra?” svarade hon. Jag kollade henne i ögonen och sa:
”Snälla, underbara Ellen. Jag ser på dig att något är fel, jag ser att du döljer något. Snälla, säg vad det är!”
Hon tittade ned och besvarade min fråga. ”Min mamma bryr sig inte om mig… Inte minsta lilla. Det spelar inte någon roll vad jag gör, hon skulle inte ens bry sig om jag tog självmord framför hennes egna ögon. Hon bryr sig inte…”
Det var inte lätt att lyssna till hennes ord. Dom plågade mitt hjärta. Jag ville hjälpa henne, men jag visste inte hur. Hur kunde man inte bry sig om Ellen? Hon var den mest underbara person på jorden.
Jag började nästan gråta. Det föll ned en tår från min kind. Från hennes också. Jag kramade om henne.
”Din pappa då? Bryr han sig?”
Hon nickade. ”Ja, men han är ju inte här. Så han kan inte bry sig om mig, även om han vill.”
Jag nickade och försökte förstå hennes sorg så gott jag kunde. Men det var inte så lätt som det kanske låter.
Jag sov över hos Ellen den natten. Jag ville inte att hon skulle vara ensam. Och vem vet? Hennes mamma kanske slår henne? För jag visste inte säkert, jag visste inte hela sanningen.
Under natten var jag desperat efter att veta sanningen. Men jag ville inte rota i hennes saker… Fast det kanske var värt det? Jag tänkte kolla efter hennes dagbok. Jag vet att jag kanske skulle svika henne för livet. Men jag var tvungen för att få veta, jag ville inte egentligen, men jag gör det för Ellen, och för att jag var så desperat efter sanningen.
Jag visste var hennes dagbok låg, hon hade berättat det en gång i tron och löfte om att jag aldrig skulle läsa den.
Jag tog fram den och satte mig inne på toaletten och läste från och med sommarlovet.
Det var då jag hittade anledningen till att hon betett sig så annorlunda, på den 106:e sidan – såhär stod det:
”Kära dagbok.
Jag mår inte bra, jag har försökt må bra. Försökt kämpa, försökt komma upp ur gropen men jag har inget rep, ingen som kan dra mig upp. Min bästa vän Alicia vet inget om mina problem med min mamma. Mamma slår mig! Hon bryr sig inte om mig, hon bryr sig bara om sitt jobb och sin karriär. Men jag har hittat den enda lösning som finns för att få mig på benen, så att jag inte faller ihop till en hög och långsamt svälter och fryser ihjäl i iskalla vintern utan någon mat. Jag har hittat den enda lösningen: Jag gör en sak, som är farlig, men som är den enda lösningen… Jag tar Ecstasy, det är en tablett som gör en glad… Jag har läst om den, och det är en typ av narkotika/droger. Jag har inget val, jag har gjort allt jag kan för att må bra. Sen jag har tagit tabletten har jag mått mycket bättre… Men det är min hemlighet som ingen får veta. Men en lättnad är att min mamma inte bryr sig om jag tar den i köket eller någon annanstans där hon ser mig, hon går förbi som ingenting. Jag bryr mig inte längre. Jag måste komma upp ur gropen nu, annars kommer jag falla ännu längre ned.”
Det var hemskt att läsa texten i dagboken. Tog min allra bästa vän någonsin droger? Hur gick det till?! Varför tog hon just DEN vägen? Varför sa hon inte sina problem till mig?
Jag kunde inte sova. Jag kunde inte tänka klart. Jag kände mig matt och svag. Och när morgonen kom så var jag fortfarande vaken.
Jag tänkte ställa Ellen mot väggen när hon vaknade. Jag ville inte, men jag var tvungen.
När Ellen hade vaknat och vi hade ätit frukost så gick vi in i hennes rum, och jag ställde henne mot väggen och sa:
”Ellen, du kan inte dölja det längre.”
Hon rynkade pannan. ”Vad menar du?” frågade hon. Ellen verkade förvirrad. ”Du tar droger, jag vet.”
Hennes förvirring förvreds till ilska. ”Vad är det du säger? Jag tar då fan inte droger! Anklaga mig inte för något sånt.”
Jag visste att det skulle bli svårt att få henne att erkänna, men jag visste också att hon inte kommer att förlåta mig för detta, hon kommer att hata mig, inte vilja vara min vän längre…
Jag kollade henne djupt in i ögonen och sa sakta:
”Snälla, underbara Ellen! Jag vet att du tar droger, jag har läst din dagbok.”
Hennes hjärta krossades, men hon ljög för mig igen:
”Du kan inte veta säkert om jag tar droger. Det gör jag inte! Du måste tro på mig. Fattar du inte? Dagboken är bara en fantasidagbok. Och förresten! Du kan sticka härifrån! Du ska inte behöva plåga mig mer! FÖRSVINN!”
”Snälla Ellen! Gör inte såhär. Jag vill dig ju bara väl!” Men Ellen bara fnös.
”Hade du velat mig väl så hade du inte läst min dagbok ELLER anklagat mig för falska saker. Jag vill aldrig mer se dig, Alicia. Du var min allra bästa vän. Men nu har du svikit mig, och jag pallar inte vänner som sviker så som du gjorde nu.”
Jag blev arg på henne. ”Du förstår ju inte själv hur du sårar mig, när du ljuger för mig…” Det föll en tår nedför min kind.
”Jag ljuger inte för dig!” sa Ellen med arg röst. ”Stick härifrån, NU!” Hennes ilska var nu stor. Men jag visste att hon tog droger, och hon skulle aldrig förlåta mig för det här.
Jag visste inte hur jag skulle göra. Jag ville få henne att förstå, få henne att erkänna och sedan skulle jag hjälpa henne. Men hon svarade inte när jag ringde, svarade inte på mina sms, öppnade inte dörren när jag knackade… Hon ville inte ha med mig och göra längre.
Dagarna gick.
Ellen kollade inte på mig i skolan längre. Men hon kom inte så ofta till skolan, hon skolkade och hennes ursäkt var att hon hade en sjukdom, som jag inte kommer ihåg namnet på. Men jag visste att det var för att hon inte hade en enda person på sin sida längre. Hon hade bara sig själv, och drogerna. Det hon egentligen inte visste, var att hon hade mig. Men hon ville inte ha med mig och göra längre, så hon struntade i mig totalt. När jag ville prata med henne i skolan, när hon väl hade kommit, så höll hon sig för sig själv. Hon hade ett gömställe, ingen visste vart det låg.
Så jag bestämde mig för att hitta gömstället, jag letade alla raster och även när skolan var slut. Men jag hittade det inte.
Så jag tänkte följa efter henne när hon kom till skolan nästa gång.
Att följa efter henne efter att våra band klippts av var mycket sårande. Särskilt när hon inte ville ha med mig och göra. Men det hindrade mig inte…
Nästa gång hon kom till skolan, så tänkte jag utföra min plan och hoppas på att hon inte upptäcker mig.
Första rasten gick hon inte till gömstället, hon satt inne i klassrummet och pratade med fröken om hennes ”fejkade sjukdom”.
Under den rasten umgicks jag med Moa. Vi satt och pratade om hur vårt arbete skulle gå till, då jag och Moa gjorde ett grupparbete som vi ska redovisa i juni.
Nästa rast tänkte Ellen gå till sitt gömställe. Jag följde efter henne, och hon upptäckte mig inte. När hon, och jag, kommit fram till sin hemliga lya var vi inte ens i skolans område. Det var ett litet hus, ett rött, slitet hus. Eftersom jag skulle prata med henne, så gick jag fram till huset och knackade på. Jag kände hennes reaktion ända till dörren, man hörde hur hon for upp och gömde sig någonstans.
Jag öppnade.
Det var en soffa, en tv och ett bord i första rummet. I det andra rummet kollade jag inte, men det behövdes inte för att veta vad det var. För på dörren stod det ”wc” och den var även låst. Jag gissade på att Ellen hade låst dörren och ”gömt” sig där inne.
Jag stannade där tills hon gav upp och kom ut.
När hon öppnat dörren var klockan mycket sent och vi hade missat alla lektioner.
”Hej”, sa jag med ett leende.
”Vad gör du här?” skrek Ellen nästan.
”Jag var tvungen att veta var du var på rasterna, så jag följde efter dig.”
Hennes ilska förblev till vanligt humör. ”Men vad fan ska du här och göra? Varför måste du veta exakt allt om mig?” Ellen var fortfarande arg, men hennes ton i rösten signalerade att hon hade lugnat ned sig. ”För att jag bara vill ditt bästa, och jag vill försöka hjälpa dig med dina problem, få dig på fötter och sluta med saker du inte borde göra.”
Hon förstod vad jag menade. ”Jag tar inte droger”, sa hon och rynkade ögonbrynen nedåt.
”Du kan inte dölja det. Jag vet att du tar droger. Säg bara sanningen, snälla! Sanningen håller längst.”
Men Ellen gav inte upp. ”Jag tar inte droger, när ska du fatta det? Jag kan inte säga något som inte är sant, Alicia. Och vi är inte vänner längre, så varför prata om allt det här? Och dessutom har jag ingen på min sida längre, bara mig själv.”
”Och mig”, fyllde jag i.
”Lägg av, Alicia. Jag har inte dig, och kommer aldrig att få dig, för du anklagar mig ju för saker, right?”
Jag suckade. ”Jag vill bara ditt bästa, så snälla, berätta för mig.”
Hon vägrade. ”Vad skulle jag berätta för dig? Du säger att jag ljuger för dig, när det är du som ljuger för mig.”
Det föll en tår från min kind. ”Du förstår inte hur det tar på mitt hjärta när du säger sådär, och ljuger för den delen.”
Det blev inget erkännande. Men snart skulle det komma den värsta dagen i mitt liv. Jag visste inte varför, och det värsta var… hon erkände aldrig.
Jag gick till skolan.
Ingen Ellen kom den här dagen, men jag blev inte direkt förvånad.
När det ringde in så grät vår fröken.
”Varför gråter du, Marie?”
Hon avslöjade det för mig först. ”Ellen har dött, troligen av sin sjukdom. Det sa läkarna till mig i alla fall…”
Mitt hjärta brast, och jag såg lögn i Maries ansikte.
”Va? Hur, när, var?”
Min fröken suckade. ”Okej, jag ville inte egentligen säga det, men hon dog av, ja, detta kanske är lite nytt för dig men, hon dog av överhettning. Varför hon fick överhettning, vet dom inte än. Dom får nog svaret imorgon. Hon blev inkörd akut till sjukhus efter att hennes mamma upptäckt någonting, som hon inte ville säga till dem, och hon avled klockan 5 i morse. Jag vet att hon var din bästa vän. Jag beklagar.”
Jag sprang därifrån, och rätt till Ellens mamma för att prata. Jag var tvungen att få mer information.
Väl framme hos Ellens mamma knackade jag på dörren, mycket desperat, flera gånger i rad.
”VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?!” skrek jag när hon öppnat.
”Vad?” frågade hon förvånat.
”Du låtsas som ingenting va?” sa jag och steg in i hallen. ”Du slår Ellen, och bryr dig inte om att hon tar droger!”
Hennes ansikte mörknade. ”Så det säger du? Men du ska ha klart för dig att det inte var mitt fel att jag slår henne eller det där! Och om hon tar droger? Vem bryr sig? Jag stod inte ut med henne mer. Och om du nu vill ha ännu mer information, så ska du få veta att det var jag som gav henne det, fast dock fick hon betala en hel del själv.”
Mitt hjärta brast i tusen bitar ännu en gång.
”Så det var du? Du vet väl nu, att jag kommer anmäla dig, och berätta för läkarna och allting?”
Hennes ansikte förvreds till ilska. ”Om du säger till någon kommer du inte finnas kvar länge till!”
Jag sprang igenom dörren, och direkt till sjukhuset. Och lyckligtvis fick Ellens mamma inte tag i mig.
”Var är Ellen Nordqvist, hon som dog klockan 5 imorse?” frågade jag med andfådd röst.
”Jag vet inte var hon är, men kan fråga.”
Hon ringde någonstans, och hon sa att jag skulle gå till någon adress som jag inte visste var.
”Jag har information som är en anledning till att hon avled”, förklarade jag. Hon gav mig ett nummer och jag ringde upp och sa att jag hade information om Ellen.
Jag anmälde mamman och sa det hon hade sagt och om drogerna. Mamman blev fälld för en mycket hård dom, en mycket hemsk dom…
Jag träffade såklart inte Ellen igen. Men det var hemskt, att hon varken erkände eller att hon inte fick överleva. Hon dog som sagt av överhettning av Ecstasytabletten. En annan hemsk sak var att vi var ovänner senast gång vi var med varandra, när jag hittade gömstället.
Ja, och vem vet? Vi kanske ses någon gång igen, när jag också försvinner från denna jord. Men en sak är säker: Hon var min allra bästa vän, minnena kommer alltid leva kvar i bådas huvuden och jag vet inte om jag kommer klara att leva utan henne. Hon var en person utav guld, och… hon kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta.
ledsen för alla jävla mellanrum, gick inte annars :s
smygtitt till "min trogna vän"
hej!
nu när jag ändå börjat kan jag slänga in en smygtitt på "min trogna vän" som handlar om Ida och en rottweiler! :) sätter in ett foto med hjälp av print screen :) (observera att allting inte kommer med i bilden, ex avslutad mening xd)
klicka för förstorning :) går det inte att läsa så be mig bara att lägga upp ett inlägg med texten ^^
vad tycker ni hittils? =)
/ cäccä
nu när jag ändå börjat kan jag slänga in en smygtitt på "min trogna vän" som handlar om Ida och en rottweiler! :) sätter in ett foto med hjälp av print screen :) (observera att allting inte kommer med i bilden, ex avslutad mening xd)
klicka för förstorning :) går det inte att läsa så be mig bara att lägga upp ett inlägg med texten ^^vad tycker ni hittils? =)
/ cäccä
nystartad blogg!
hej!
detta är en helt nystartad blogg, ksk märks? ;p ja iaf så är ägaren till den här bloggen samma som till http://cacilia.blogg.se/ Men i denna bloggen är det endast berättelser och ev. smygtittar på dem! :) och ja, det är endast mina berättelser som jag har skrivit :) eftersom min klasskompis vendela tipsade mig om detta så blev jag mycket intresserad och nyfiken. glöm inte att kolla in den andra bloggen bara!
/ cäccä
detta är en helt nystartad blogg, ksk märks? ;p ja iaf så är ägaren till den här bloggen samma som till http://cacilia.blogg.se/ Men i denna bloggen är det endast berättelser och ev. smygtittar på dem! :) och ja, det är endast mina berättelser som jag har skrivit :) eftersom min klasskompis vendela tipsade mig om detta så blev jag mycket intresserad och nyfiken. glöm inte att kolla in den andra bloggen bara!
/ cäccä
