Hallo :)
Detta är den sista titten på Omöjlig kärlek. Jag tänker nog satsa på den, då nästan allt jag kommer på hamnar i den här berättelsen. + att den här kommer bli ganska lång... Men synd för er som tycker om den :) Kommentera gärna, och även skicka mejl om ni har lust; [email protected] (Jag är social)
Här kommer den: (Om ni vill läsa det som hänt innan gå tillbaks till det tidigare inlägget)

Min hand började blöda kraftigt. Blodet sipprade ned och det bildades ett stort sår i handflatan. Jag skrek av smärta, men alla var så upptagna av spelet så att de inte hörde mig. Och tyvärr så var jag så bedövad av smärtan att jag knappt fick fram något högt skrik. Varför såg de mig inte?
Blodet bara fortsatte att rinna nedför handen. Jag försökte hålla inne blodet i handen, men det var meningslöst. Jag försökte hitta något att stoppa blodet med, men vi var ju mitt i en skolgård och spelade brännboll! Varför hörde de mig inte, varför såg de mig inte?
Plötsligt grep någon tag i mig, och man kunde ta miste på vem det var; Oscar.
Han grep tag min hand och kollade på mig. "Var är stenen?"
"Va?" grät jag.
"Stenen som ser ut som en kaffeböna!" sa Oscar panikslaget.
"Hur vet du om den?" frågade jag och började bli misstänksam.
"Bara säg var den är!" skrek han.
"Den är i min sko", svarade jag med skuren röst.
Oscar grep tag i min fot och ryckte loss mina tennisskor, tog ur 'kaffebönan' och och krossade den med en större, grå sten.
I samma sekund som Oscar slitet av skon med stenen så slutade såret blöda. Det växte igen och det fanns inte längre något kvar av såret... Jag undrade var det hade kommit ifrån.
Jag och Oscar kollade på varandra. "Vad fan var det där?" frågade jag förbryllat. "Och hur kunde du veta om stenen?"
"Det spelar ingen roll, du är okej nu."
"Inte spelar någon roll? Du skojar väl? Det är inte ofta en kille vet att man har hittat en sten och tydligen vet att stenen gör så att man börjar blöda vet du."
Oscar suckade. "Snälla, Ella..."
"Det är jag som ska be", avbröt jag.
Oscar reste sig upp ur sin hukade ställning och det gjorde jag med.
"Du ska ingenstans utan förklaring! Detta är din sista chans."
"Det finns ju ingenting att förklara."
"Där sumpade du den." Jag stampade gråtande tillbaka till mitt skåp igen, jag hade fått nog av brännboll för idag.

Jag låg ned och grät i min säng.
Varför började min hand blöda när jag la i den där stenen i min sko? Och varför slutade det blöda och växte igen när Oscar tog ur stenen ur min sko? Hur kunde han ens veta om stenen? Ibland undrade jag hur mycket han egentligen visste. Och varför ville han inte säga hur? Sanningen kunde inte vara så illa, det kunde den inte.
Jag gillade verkligen Oscar, han var min hjälte och min enda trygghet. Och den enda som visste sanningen om hur jag kände för Exander, ingen utom honom visste om det faktiskt... Men han undanhöll så mycket för mig, jag visste inte var det kunde vara för något som han dolde för mig.
Efter mina funderingar somnade jag med kläderna på.

"Varför vaknar hon inte?"
Jag hade råkat koncentrera mig på mammas röst i sömnen, så jag vaknade. Jag satte mig upp i sängen och bara stirrade. Mina ögon var röda av gråt. Det enda jag kunde tänka på var Oscar.
Mamma öppnade dörren till mitt rum. "Vad har hänt, älskling?"
"Jag tänkte bara på en sak som hände igår", svarade jag.
"Något med Exander?" frågade hon.
"Nej", svarade jag och la mitt ansikte i mina händer.
Mamma satte sig på min sängkant och la armarna om mig. "Vad var det för något som hände igår då?"
"Jag vill inte prata om det." Min röst skar sig.
Mamma suckade och gick ut ifrån mitt rum.
Mamma betedde sig så konstigt nuförtiden, jag förstod verkligen inte varför. Men jag var verkligen tvungen att ta reda på det.
Jag koncentrarade mig på mammas röst, och hon pratade i telefon igen.
"Jag kan inte fortsätta försöka, hon vägrar lyssna", sa mamma.
"Du ska ha klart för dig, att om du ger upp så kommer jag inte låta din dotter leva." Det var Exanders ord.
"Men varför?"
"Jag måste hålla mig sysselsatt, och din dotter är en bra en. Så då måste jag ha ett äkta hot så att jag får som jag vill. Men nu måste du få henne att umgås mer med mig."
"Men du kan inte göra henne odödlig!" Min mammas röst skar sig.
"Jag gör precis vad jag vill med henne", svarade Exander.
Efter det ville jag inte höra mer, det var alldeles för smärtsamt.
Vad menade min mamma med odödligheten? Och med att Exander skulle döda mig om jag inte var med honom? Vad allting skulle vara komplicerat!
Jag började storgråta igen, fast mycket mer än igår. Jag slängde mig över mobilen och ringde upp Oscar.
"Ja?"
"Snälla, Oscar", grät jag. "Snälla, kom hit. Jag vill inte vara ensam. Snälla, jag måste prata med dig." Jag försökte hindra mig från att gråta, men det var väl omöjligt.
"Ella, vad har hänt?"Oscar var uppenbarligen förvånad över mitt vädjande.
"Jag kan inte ta det över telefon. Snälla, kom bara hit. Jag bryr mig inte om mamma."
"Jag kommer", svarade han och sedan la vi på.
Jag förberedde mig för väntetiden, eftersom vi inte direkt bodde grannar, jag och Oscar. Jag
gick in i badrummet och tvättade mitt ansikte. Men mina tårar bara fortsatte att rinna.
"Sluta lipa!" skrek jag till mig själv om och om igen.
Jag hörde hur det knackade på dörren. Så jag sprang ned till dörren, men kunde verkligen Oscar vara här redan?
Jag öppnade dörren, men där stod inte Oscar. Utan Exander.
"Hej, gumman."
"Gå härifrån, ditt monster", skrek jag åt honom eftersom jag inte längre kunde kontrollera mina känslor.
"Vadå monster?" Exander försökte se förbryllad ut.
"Håll käften och stick härifrån, nu!"
Mamma kom inrusande. "Vad är det där för språk, Ella?"
"Mamma, lägg dig inte i!" Mina känslor spräckte verkligen.
Mamma gick därifrån med stampande steg. Jag vände mig mot Exander.
"Stick härifrån."
"Jag är din pojkvän, jag får väl vara här om jag vill?"
"Nej, det får du inte."
Mamma kom in i hallen igen. "Jag går ut en stund, hoppas att ni löser det här", sa hon och gav mig en blick som sa "fixa det, annars hatar jag dig". Sedan gick hon ut ur den öppna dörren.
"Gå nu. Snälla", sa jag till Exander.
"Ge mig en anledning."
"Jag vill inte ha dig här."
"Varför inte det?" undrade Exander och tog tag om mina axlar, kollade mig i ögonen och höjde sin hand.
"Låt henne vara!" Oscars röst hördes tydligt och mitt hjärta mjuknade.
Oscar tog tag i Exander och ryckte loss honom.
"Tror du att du kan stoppa mig? Du är inte ens hälften så stark som jag." Exander tog tag i Oscars handleder och försökte dra ned honom. Men Oscars händer flyttades inte en centimeter. Han puttade bort Exander ifrån honom och drog mig bakom sig.
"Vad var det du sa? Stark?" Oscar hånade Exander.
Exander sprang emot Oscar. Oscar puttade bort mig och tog tag i Exander.
Men den här gången förändrades allt. Exander blev lika stark som Oscar och man kunde se chocken i hans ögon.
"Vad fan?" skrek Oscar när han insåg något viktigt. Jag visste inte vad, men man såg det klart och tydligt i hans ansikte.
"Exander, släpp honom", började jag skrika. "Släpp honom, nu!"
Exander släppte Oscar, och jag andades ut.
"Vad är det med dig, Ella? Varför är du så arg på mig?"
"Ja, du kan ju bara kolla nu. Men anledningen innan tänker jag inte berätta för någon."
"Nu berättar du!" skrek Exander och tog ett steg emot mig, och Oscar ställde sig framför.
"Nej, låt han", sa jag och klappade honom på axeln. Sedan steg Exander emot mig.
"Varför var du sur? Jag vet att du i vanliga fall älskar mig..."
"Ja, det gör jag", avbröt jag.
"Så det kan vara bra för mig att veta vad jag gör för fel, så att jag kan rätta till det."
"Alltså, det går bra den här gången. Och det går ändå inte att rätta till, så bara gå och låt mig komma över det. Sedan fortsätter vi som vanligt igen, okej?"
Exander nickade nöjt. "Okej." Sedan gick han också ut ur huset.
Jag sprang raka vägen emot Oscar och slängde armarna om honom.
"Hur gick det? Blev du skadad?"
Han suckade. "Nej då. Jag blev nog bara lite öm."
Jag nickade.
"Varför var du så ledsen förut, Ella?"
"Du vet ju om min 'superhörsel', eller hur?"
"Ja."
"Jag tjuvlyssnade på när mamma pratade med Exander i telefon. Och de sa så konstiga saker, och vissa sårade mig och gjorde mig rädd..."
"Vad sa de för något?" frågade Oscar.
"Först sa mamma att hon inte kunde fortsätta försöka, att jag inte lyssnar. Och då svarade Exander att om hon ger upp kommer han inte låta mig leva. Mamma frågade varför och Exander svarade att han måste hållas sysselsatt och att jag var en bra sysselsättning, och då behöver han ett bra hot för att få vad han vill ha. Sedan sa han att mamma måste få mig att umgås mer med honom. Och då..."
Oscar kollade misstänksamt på mig. "Och då vad?"
"Mamma sa 'men du kan inte göra henne odödlig'. Jag förstod inte vad hon menade. Man kan ju inte ens bli odödlig..." Jag kände att Oscar började spänna sig. "Vad är fel, Oscar?"
"Inget, forsätt att säga koncervationen istället."
"Okej... Han sa att han kunde göra vad han ville med mig."
"Och sen?"
"Efter det lyssnade jag inte mer, det var alldeles för mycket för mig."
"Jag förstår det", svarade Oscar och nickade. Hans röst var väldigt spänd och darrande.
"Vet du något om det?" frågade jag och hoppades verkligen att han gjorde det.
"Alltså, Ella... Det finns saker jag vet, okej. Men det är ingenting som jag kan berätta för dig, även om jag vill. Så snälla, försök i alla fall att bara lita på mig."
"Det gör jag, men jag måste få veta. Det är ju mig det handlar om här!"
"Jag vet det. Och jag säger ingenting bara för att skydda dig från det."
"Jag blir skadad av det ändå, fast omedveten av vad som händer."
"Det är inte sant."
"Jo, det är det", svarade jag och puttade ut honom ur dörren och smällde igen den.

Jag grät under täcket, och tårarna bara sipprade nedför kinderna.
Jag visste att det var någonting med Oscar, han hade erkänt att han visste om något. Men han tänkte inte berätta vad - vilket jag visste var farligt för mig. Men vad skulle jag göra? Sen så märkte man under "matchen" att han upptäckte någonting, men vad? Hur skulle jag kunna ta reda på sanningen om inte Oscar tänkte berätta? Jag var tvungen att ta reda på det. I och för sig, min mamma hade ju sagt "men du kan inte göra henne odödlig", vilket måste betyda att det var någonting med Exander, och mamma visste vad. Skulle hon berätta sanningen?
Jag reste mig upp ur sängen och försökte stå upp. Sedan gick jag sakta in till min mammas rum och satte mig på sängkanten. "Mamma?"
Mamma reste sig långsamt upp ur sängen. "Vad är det?"
"Jag vet att du vet någonting jag inte vet, som jag borde få veta. Och du måste berätta det för mig nu."
"Vad pratar du om, gumman?"
"Jag pratar om det du pratade om med Exander i telefon idag."
"Jag har inte pratat med honom, han är inte min ensak."
"Mamma, snälla! Bara berätta för mig, jag måste få veta. Jag hörde eran koncervation."
"För det första, hur kunde du göra det? För det andra, så pratade jag inte med Exander."
"Första svaret, det har inte du med att göra. Andra svaret, tror du inte att jag känner igen Exanders röst?"
"Gumman, man hör inte den som pratar i telefonen, bara mig."
"Jag gjorde det."
"Då skulle jag gärna vilja veta hur", påpekade mamma.
"Du springer direkt och skvallrar för Exander, så det kan jag inte berätta för dig."
"Gå och lägg dig, det är sent."
Jag stampade iväg, inget funkade. Inte att fråga mamma, inte Oscar. Och dem var de enda som visste någonting. Och Exander skulle inte kunna säga till mig alls.
Jag la mig ned i sängen igen och somnade om.

När jag vaknade den morgonen var det lördag.
Jag reste mig upp ur sängen och var allmänt slö. Jag hade sovit tre timmar inatt, så det var inte så konstigt.
När jag borstat håret och tagit på mig myskläder gick jag ned till mamma som satt i köket. Jag kollade på den stora klockan som precis hade tickat nio. Sedan satte jag mig på bordet och frukosten mamma hade ställt fram.
Men sedan brast jag ut i tårar igen.
"Gumman, vad är det?"
"Inget", kastade jag ur mig och sprang ut ur mitt rum.
När jag väl kommit in i mitt rum slog jag in Oscars nummer på telefonen.
"Ja, hallå?"
"Hej, Oscar. Det är Ella... Jag är verkligen ledsen att jag bara smällde igen dörren på dig igår, jag har så svårt att behärska mig", förklarade jag och började nästan gråta samtidigt.
"Jag förstår dig, Ella. Men du måste faktiskt försöka behärska dig, även om det är mitt fel."
"Jag vet, jag borde acceptera att du inte vill berätta. Men det är bara för att det handlar om mig som jag blir så arg."
"Jag vet", svarade han.
"Kan jag komma över?" frågade jag.
"Visst, kom du."
"Tack", sa jag och sedan la vi på.
Jag gick genast ned till hallen och började klä på mig ytterkläderna.
"Var någonstans ska du?" frågade mamma bakom mig.
"Jag ska iväg."
"Var?"
"Bry dig inte, du", svarade jag, öppnade dörren och gick ut.