Hej!
Här är berättelsen som jag lovade er, den jag vann 2000 kr med :D

Min vän Ellen

Hon tog droger, jag visste det. Hon kunde inte dölja det längre. Allt lutade åt det hållet. Hon betedde sig annorlunda, hon behövde ovanligt mycket pengar, och ändå tog dom slut så fort… Vad hade hänt med min bästa vän?

Sommarlovet var över. Skolan hade börjat och man började i en högre nivå med högre krav. Vi började nu i klass 9 B, och förra året var vi bara 8 B. Det här året skulle det börja tre nya elever, vid namn Jessica, Martin och Oscar.

Jag och min bästa vän Ellen skulle gå till skolan, som vi alltid har gjort. Vi kramade om varandra och frågade hur vi mådde. ”Bra”, svarade vi båda två. Ellen verkade en aning glad, nästan lite överdrivet glad… ¨

Vi gick emot skolan och var framme inom kort. Många, många personer kom fram och kramade om mig och sa ”Hej Alicia”. Många frågade om vi kunde vara med varandra efter skolan, det var ganska jobbigt, och jag hade redan bestämt med Ellen att jag skulle följa med henne hem. Ellen och jag fick många efter oss. Vi var en av höjdpunkterna på skolan idag.

Skolan gick bra, jag jobbade bra och skoldagen var mest lugn och skön. När skoldagen var slut så skulle jag följa med hem till Ellen och sedan skulle hon med hem till mig och sova över. Vi började sent på veckan, på fredagen, rätt irriterande men ändå skönt.

Vi gick hem mot Ellen och vi var framme efter en kvart.  Hon öppnade dörren och hon sa att jag skulle vänta i hallen några minuter.

”Varför?” frågade jag.

”Jag måste fixa en sak.” Ellen försvann in på sitt rum, men hon stängde inte dörren så man hörde att hon grejade runt och… det lät som om hon gömde något.

Hon kom tillbaka efter en stund, andfådd och osäker. ”Varför är du så… osäker?” frågade jag.

”Va? Det är jag inte”, svarade hon och vinkade mig att komma till köket. Jag ”löd” hennes ”order” och gick in till köket.

Hon fick plötsligt panik och ställde sig framför bordet och tog bak handen och gjorde något med den. ”Vad är det?” frågade jag.

”Nej, inget. Jag fick bara en liten hyperattack”, svarade hon och jag trodde henne. ”Vänta här, jag kommer strax.” Ellen sprang iväg genom rummen och gjorde någonting. Jag funderade varför hon betedde sig så konstigt. Sån var hon inte senast jag var hos henne.

Hon kom tillbaka och hon pustade ut. ”Förlåt för att jag beter mig så konstigt… jag vill inte skämmas, liksom över du vet… Mitt skrivbord var jätte kladdigt och jag ville ju inte skämmas över det…”

Jag suckade. ”Inte behöver du skämmas över ditt skrivbord heller!” Hon blev röd. ”Jag vet…”

Jag suckade återigen. ”Men nåja, vem bryr sig? Vad ska vi göra nu?

 

Ellen betedde sig ett tag sån här. Varför gjorde hon det? Och alltid samma ursäkt: ”Jag vill inte skämmas över det och det och det.” Väldigt irriterande… Vad var det för fel?

Det har gått några veckor sen dagen hos Ellen, och sova över såklart.

Ellen behövde också ovanligt mycket pengar. Det var också en sak som var konstig, men ändå, pengarna tog ju slut så fort, så snabbt… Och hon fick ju jättemycket pengar i veckan. Ja, ibland såg jag henne till och med stjäla, men det nämnde jag varken för henne, eller för mig själv. Jag försökte bara glömma bort det.

 

Nu var det nya tag hos Ellen, och som nästan varje gång sedan den gången har jag hoppats på en förbättring.

Jag började gå mot Ellens hus. Jag knackade på och öppnade dörren. Hon fick panik och sprang mot henne. ”Snälla Alicia! I fortsättningen kan du väl vänta tills någon öppnar?” frågade hon med panik i rösten.

Jag chockades verkligen efter dom orden, jag har alltid öppnat innan någon kommit och öppnat. Fast jag har ju märkt på henne att hon får lite smått panik när jag öppnat de senaste gångerna jag varit här. ”Ja, det är klart”, svarade jag snabbt. ”Tack. Jättebra!” sa hon och lät lättad.

Jag förstod att denna dagen inte skulle bli bättre än de andra dagarna. Men jag vågade inte berätta för Ellen om mina känslor och osäkerhet tillsammans med henne. Vår relation höll på att rinna ut i sanden. Vi sågs mindre och mindre eftersom jag kände mig otrygg, vi pratade inte så mycket längre, varken på telefon eller när vi var med varandra. Vad hade hänt med min bästa vän?

Jag bestämde mig för att det var dags att få upp ett samtal med Ellen. Vi gick in i hennes rum.

”Hur har du det hemma nuförtiden?” frågade jag henne plötsligt när hon grejade med sin mobil.

”Va?” undrade hon.

Jag tog ifrån henne mobilen och och upprepade meningen.

”Jo… Det är väl… bra?” svarade hon. Jag kollade henne i ögonen och sa:

”Snälla, underbara Ellen. Jag ser på dig att något är fel, jag ser att du döljer något. Snälla, säg vad det är!”

Hon tittade ned och besvarade min fråga. ”Min mamma bryr sig inte om mig… Inte minsta lilla. Det spelar inte någon roll vad jag gör, hon skulle inte ens bry sig om jag tog självmord framför hennes egna ögon. Hon bryr sig inte…”

Det var inte lätt att lyssna till hennes ord. Dom plågade mitt hjärta. Jag ville hjälpa henne, men jag visste inte hur. Hur kunde man inte bry sig om Ellen? Hon var den mest underbara person på jorden.

Jag började nästan gråta. Det föll ned en tår från min kind. Från hennes också. Jag kramade om henne.

”Din pappa då? Bryr han sig?”

Hon nickade. ”Ja, men han är ju inte här. Så han kan inte bry sig om mig, även om han vill.”

Jag nickade och försökte förstå hennes sorg så gott jag kunde. Men det var inte så lätt som det kanske låter.

Jag sov över hos Ellen den natten. Jag ville inte att hon skulle vara ensam. Och vem vet? Hennes mamma kanske slår henne? För jag visste inte säkert, jag visste inte hela sanningen.

Under natten var jag desperat efter att veta sanningen. Men jag ville inte rota i hennes saker… Fast det kanske var värt det? Jag tänkte kolla efter hennes dagbok. Jag vet att jag kanske skulle svika henne för livet. Men jag var tvungen för att få veta, jag ville inte egentligen, men jag gör det för Ellen, och för att jag var så desperat efter sanningen.

Jag visste var hennes dagbok låg, hon hade berättat det en gång i tron och löfte om att jag aldrig skulle läsa den.

Jag tog fram den och satte mig inne på toaletten och läste från och med sommarlovet.

Det var då jag hittade anledningen till att hon betett sig så annorlunda, på den 106:e sidan – såhär stod det:

”Kära dagbok.

Jag mår inte bra, jag har försökt må bra. Försökt kämpa, försökt komma upp ur gropen men jag har inget rep, ingen som kan dra mig upp. Min bästa vän Alicia vet inget om mina problem med min mamma. Mamma slår mig! Hon bryr sig inte om mig, hon bryr sig bara om sitt jobb och sin karriär. Men jag har hittat den enda lösning som finns för att få mig på benen, så att jag inte faller ihop till en hög och långsamt svälter och fryser ihjäl i iskalla vintern utan någon mat. Jag har hittat den enda lösningen: Jag gör en sak, som är farlig, men som är den enda lösningen… Jag tar Ecstasy, det är en tablett som gör en glad… Jag har läst om den, och det är en typ av narkotika/droger. Jag har inget val, jag har gjort allt jag kan för att må bra. Sen jag har tagit tabletten har jag mått mycket bättre… Men det är min hemlighet som ingen får veta. Men en lättnad är att min mamma inte bryr sig om jag tar den i köket eller någon annanstans där hon ser mig, hon går förbi som ingenting. Jag bryr mig inte längre. Jag måste komma upp ur gropen nu, annars kommer jag falla ännu längre ned.”

 

Det var hemskt att läsa texten i dagboken. Tog min allra bästa vän någonsin droger? Hur gick det till?! Varför tog hon just DEN vägen? Varför sa hon inte sina problem till mig?

Jag kunde inte sova. Jag kunde inte tänka klart. Jag kände mig matt och svag. Och när morgonen kom så var jag fortfarande vaken.

Jag tänkte ställa Ellen mot väggen när hon vaknade. Jag ville inte, men jag var tvungen.

När Ellen hade vaknat och vi hade ätit frukost så gick vi in i hennes rum, och jag ställde henne mot väggen och sa:

”Ellen, du kan inte dölja det längre.”

Hon rynkade pannan. ”Vad menar du?” frågade hon. Ellen verkade förvirrad. ”Du tar droger, jag vet.”

Hennes förvirring förvreds till ilska. ”Vad är det du säger? Jag tar då fan inte droger! Anklaga mig inte för något sånt.”

 

Jag visste att det skulle bli svårt att få henne att erkänna, men jag visste också att hon inte kommer att förlåta mig för detta, hon kommer att hata mig, inte vilja vara min vän längre…

Jag kollade henne djupt in i ögonen och sa sakta:

”Snälla, underbara Ellen! Jag vet att du tar droger, jag har läst din dagbok.”

Hennes hjärta krossades, men hon ljög för mig igen:

”Du kan inte veta säkert om jag tar droger. Det gör jag inte! Du måste tro på mig. Fattar du inte? Dagboken är bara en fantasidagbok. Och förresten! Du kan sticka härifrån! Du ska inte behöva plåga mig mer! FÖRSVINN!”

”Snälla Ellen! Gör inte såhär. Jag vill dig ju bara väl!” Men Ellen bara fnös.

”Hade du velat mig väl så hade du inte läst min dagbok ELLER anklagat mig för falska saker. Jag vill aldrig mer se dig, Alicia. Du var min allra bästa vän. Men nu har du svikit mig, och jag pallar inte vänner som sviker så som du gjorde nu.”

Jag blev arg på henne. ”Du förstår ju inte själv hur du sårar mig, när du ljuger för mig…” Det föll en tår nedför min kind.

”Jag ljuger inte för dig!” sa Ellen med arg röst. ”Stick härifrån, NU!” Hennes ilska var nu stor. Men jag visste att hon tog droger, och hon skulle aldrig förlåta mig för det här.

 

Jag visste inte hur jag skulle göra. Jag ville få henne att förstå, få henne att erkänna och sedan skulle jag hjälpa henne. Men hon svarade inte när jag ringde, svarade inte på mina sms, öppnade inte dörren när jag knackade… Hon ville inte ha med mig och göra längre.

Dagarna gick.

Ellen kollade inte på mig i skolan längre. Men hon kom inte så ofta till skolan, hon skolkade och hennes ursäkt var att hon hade en sjukdom, som jag inte kommer ihåg namnet på. Men jag visste att det var för att hon inte hade en enda person på sin sida längre. Hon hade bara sig själv, och drogerna. Det hon egentligen inte visste, var att hon hade mig. Men hon ville inte ha med mig och göra längre, så hon struntade i mig totalt. När jag ville prata med henne i skolan, när hon väl hade kommit, så höll hon sig för sig själv. Hon hade ett gömställe, ingen visste vart det låg.

Så jag bestämde mig för att hitta gömstället, jag letade alla raster och även när skolan var slut. Men jag hittade det inte.

Så jag tänkte följa efter henne när hon kom till skolan nästa gång.

 

Att följa efter henne efter att våra band klippts av var mycket sårande. Särskilt när hon inte ville ha med mig och göra. Men det hindrade mig inte…

Nästa gång hon kom till skolan, så tänkte jag utföra min plan och hoppas på att hon inte upptäcker mig.

Första rasten gick hon inte till gömstället, hon satt inne i klassrummet och pratade med fröken om hennes ”fejkade sjukdom”.

Under den rasten umgicks jag med Moa. Vi satt och pratade om hur vårt arbete skulle gå till, då jag och Moa gjorde ett grupparbete som vi ska redovisa i juni.

Nästa rast tänkte Ellen gå till sitt gömställe. Jag följde efter henne, och hon upptäckte mig inte. När hon, och jag, kommit fram till sin hemliga lya var vi inte ens i skolans område. Det var ett litet hus, ett rött, slitet hus. Eftersom jag skulle prata med henne, så gick jag fram till huset och knackade på. Jag kände hennes reaktion ända till dörren, man hörde hur hon for upp och gömde sig någonstans.

Jag öppnade.

Det var en soffa, en tv och ett bord i första rummet. I det andra rummet kollade jag inte, men det behövdes inte för att veta vad det var. För på dörren stod det ”wc” och den var även låst. Jag gissade på att Ellen hade låst dörren och ”gömt” sig där inne.

Jag stannade där tills hon gav upp och kom ut.

När hon öppnat dörren var klockan mycket sent och vi hade missat alla lektioner.

”Hej”, sa jag med ett leende.

”Vad gör du här?” skrek Ellen nästan.

”Jag var tvungen att veta var du var på rasterna, så jag följde efter dig.”

Hennes ilska förblev till vanligt humör. ”Men vad fan ska du här och göra? Varför måste du veta exakt allt om mig?” Ellen var fortfarande arg, men hennes ton i rösten signalerade att hon hade lugnat ned sig. ”För att jag bara vill ditt bästa, och jag vill försöka hjälpa dig med dina problem, få dig på fötter och sluta med saker du inte borde göra.”

Hon förstod vad jag menade. ”Jag tar inte droger”, sa hon och rynkade ögonbrynen nedåt.

”Du kan inte dölja det. Jag vet att du tar droger. Säg bara sanningen, snälla! Sanningen håller längst.”

Men Ellen gav inte upp. ”Jag tar inte droger, när ska du fatta det? Jag kan inte säga något som inte är sant, Alicia. Och vi är inte vänner längre, så varför prata om allt det här? Och dessutom har jag ingen på min sida längre, bara mig själv.”

”Och mig”, fyllde jag i.

”Lägg av, Alicia. Jag har inte dig, och kommer aldrig att få dig, för du anklagar mig ju för saker, right?”

Jag suckade. ”Jag vill bara ditt bästa, så snälla, berätta för mig.”

Hon vägrade. ”Vad skulle jag berätta för dig? Du säger att jag ljuger för dig, när det är du som ljuger för mig.”

Det föll en tår från min kind. ”Du förstår inte hur det tar på mitt hjärta när du säger sådär, och ljuger för den delen.”

 

Det blev inget erkännande. Men snart skulle det komma den värsta dagen i mitt liv. Jag visste inte varför, och det värsta var… hon erkände aldrig.

Jag gick till skolan.

Ingen Ellen kom den här dagen, men jag blev inte direkt förvånad.

När det ringde in så grät vår fröken.

”Varför gråter du, Marie?”

Hon avslöjade det för mig först. ”Ellen har dött, troligen av sin sjukdom. Det sa läkarna till mig i alla fall…”

Mitt hjärta brast, och jag såg lögn i Maries ansikte.

”Va? Hur, när, var?”

Min fröken suckade. ”Okej, jag ville inte egentligen säga det, men hon dog av, ja, detta kanske är lite nytt för dig men, hon dog av överhettning. Varför hon fick överhettning, vet dom inte än. Dom får nog svaret imorgon. Hon blev inkörd akut till sjukhus efter att hennes mamma upptäckt någonting, som hon inte ville säga till dem, och hon avled klockan 5 i morse. Jag vet att hon var din bästa vän. Jag beklagar.”

 

Jag sprang därifrån, och rätt till Ellens mamma för att prata. Jag var tvungen att få mer information.

Väl framme hos Ellens mamma knackade jag på dörren, mycket desperat, flera gånger i rad.

”VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?!” skrek jag när hon öppnat.

”Vad?” frågade hon förvånat.

”Du låtsas som ingenting va?” sa jag och steg in i hallen. ”Du slår Ellen, och bryr dig inte om att hon tar droger!”

Hennes ansikte mörknade. ”Så det säger du? Men du ska ha klart för dig att det inte var mitt fel att jag slår henne eller det där! Och om hon tar droger? Vem bryr sig? Jag stod inte ut med henne mer. Och om du nu vill ha ännu mer information, så ska du få veta att det var jag som gav henne det, fast dock fick hon betala en hel del själv.”

Mitt hjärta brast i tusen bitar ännu en gång.

”Så det var du? Du vet väl nu, att jag kommer anmäla dig, och berätta för läkarna och allting?”

Hennes ansikte förvreds till ilska. ”Om du säger till någon kommer du inte finnas kvar länge till!”

Jag sprang igenom dörren, och direkt till sjukhuset. Och lyckligtvis fick Ellens mamma inte tag i mig.

”Var är Ellen Nordqvist, hon som dog klockan 5 imorse?” frågade jag med andfådd röst.

”Jag vet inte var hon är, men kan fråga.”

Hon ringde någonstans, och hon sa att jag skulle gå till någon adress som jag inte visste var.

”Jag har information som är en anledning till att hon avled”, förklarade jag. Hon gav mig ett nummer och jag ringde upp och sa att jag hade information om Ellen.

Jag anmälde mamman och sa det hon hade sagt och om drogerna. Mamman blev fälld för en mycket hård dom, en mycket hemsk dom…

 

Jag träffade såklart inte Ellen igen. Men det var hemskt, att hon varken erkände eller att hon inte fick överleva. Hon dog som sagt av överhettning av Ecstasytabletten. En annan hemsk sak var att vi var ovänner senast gång vi var med varandra, när jag hittade gömstället.

Ja, och vem vet? Vi kanske ses någon gång igen, när jag också försvinner från denna jord. Men en sak är säker: Hon var min allra bästa vän, minnena kommer alltid leva kvar i bådas huvuden och jag vet inte om jag kommer klara att leva utan henne. Hon var en person utav guld, och… hon kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta.

ledsen för alla jävla mellanrum, gick inte annars :s