Hejj.
Nu har jag kommit rätt långt på berättelsen "omöjlig kärlek". Skriv vad ni tycker och vad jag kan förbättra! :)

Här är den:
Jag spärrade upp mina rödgråtna ögon.
Det skulle bli ännu en hemsk dag. En dag då jag tvingades kyssa en man jag inte älskade, tvingas att vara tillsammans med en man jag inte ville ha. Men vad hade jag för val? Mina föräldrar skulle inte bli lyckliga om jag valde någon annan än Exander. Jag ville inte såra dem, jag visste vad min rätta kärlek betydde för dem. Även om jag absolut bara ville slå till Exander på käften och be honom dra åt helvete, så kunde jag inte. Mina föräldrar skulle inte riktigt... vara lyckliga över mig då. Dem skulle tycka att jag hade dålig smak, att jag absolut inte var en bra dotter. De skulle överge mig, som om jag aldrig varit deras dotter förut. Det är vad dem sagt till mig i alla fall.
Jag klev ur min alldeles nya säng från ikea. Den hade rött lakan med blått täcke och kudde. Min mamma hade i alla fall min smak på sängkläder.
Exander och jag umgicks inte så ofta. Vi gav varandra en kyss om dagen, innan vi gick hem från skolan. Men vi gick inte på samma skola, han gick på en mer "avancerad" skola, och jag på en mer normal skola. Jag gick i första året i gymnasiet, och han i sista. Vi passade inte riktigt varandra, undrar om han någonsin tänkte så? Vi hade varit "tillsammans" i två år nu, och det hade varit dem två värsta åren i hela mitt fona liv.
Jag drog över ett par slitna blå jeans, tog på mig en stor rosa t-shirt och gick ut till köket.
"God morgon, mamma."'
Hon log. "God morgon, Ella."
Min mamma och ville alltid mitt bästa, eller i alla fall det hon trodde var mitt bästa. Hon var inte alls självisk, utan var i praktiskt taget helt osjälvisk. Jag älskade min mamma, ända till hon skaffade Exander till mig. När hon gjorde så mot mig, jag började hata henne. Visst älskade jag henne djupt inne, men tyvärr kommer jag aldrig kunna förlåta henne för det.
Jag tog fram ett flingpaket och mjölk. Jag hällde allt i en skål i en väldig göra och började äta.
"Hur går det med dig och Exander? Ni verkar inte umgås så mycket nu för tiden", sa hon plötsligt och jag tittade upp på henne.
"Det går utmärkt", svarade jag och undvek hennes ogillande.
Hon nickade sakta. "Så när ska ni träffas igen?" frågade hon.
"Jag vet faktiskt inte mamma, men det är inte din ensak."
Hon nickade förstående.
När jag slukat skålen med flingor tom, ställde jag mig upp och sköljde tallriken i diskhon. Jag ställde den i diskmaskinen och började gå mot hallen.
"Älskling?" hörde jag mamma säga från köket.
"Ja?" svarade jag och började gå mot köket.
"Jag ser att något är fel, kan du inte bara säga vad det är så att jag kan hjälpa dig?"
Jag suckade. "Det är inget mamma. Men jag måste faktiskt gå innan jag kommer försent."
Hennes mungipor gled nedåt. "Ut med det, du kan säga allt till mig. Har det något med dig och Exander och göra?"
Jag tappade humöret. "Mamma, låt mig bara vara! Om jag är olycklig här så är det mitt problem, så sluta bry dig! Du bryr dig inte direkt genom att bara ge mig vilken kille som helst och tro att jag är lycklig med honom!" Jag skrek nästan.
"Gumman min, är du inte lycklig med Exander?"
"Jo", ljög jag. "Men det är ändå inte att bry sig att ge mig en kille jag till exempel kanske inte hade tyckt om."
Hon nickade. "Men ..."
Jag hade redan börjat gå mot hallen igen. Jag tog på mig mina svarta tennisskor och drog på mig min röda jacka. Jag öppnade dörren och gick ut.
Jag kunde inte prata med mamma om det här, jag visste vad som skulle hända då. Jag visste att hon inte skulle tycka om mig längre. Men varför tänkte hon inte detsamma? Som om jag skulle tycka om att hon gav mig en kille som jag var tvungen att vara med när det fanns risk att jag inte gillade honom, och det hade i och för sig redan hänt. Risken var liksom sann...
Jag började gå mot busshållplatsen. Jag hade fått tårar i ögonen. Jag försökte torka bort dem, men det röda satt fortfarande inklistrat i ögonen.
Bussen kom efter några minuter. Jag klev på, stämplade mitt busskort och satte mig ned på ett kladdigt säte. På ryggen på sätet framför mig satt det ett torkat tuggummi och ett klotteri där det stod "älskar dig lukas".
Jag kom till skolan lite för sent. Jag småsprang till lektionen, matten, och satte mig bredvid min sittkompis Vanessa.
En kille kom runt hörnet. Jag kände inte igen honom, men jag fick snart en förklaring.
Vår lärare bad killen presentera sig för klassen, han var tydligen ny.
Killen hette Oscar. Han hade mörkbrunt rufsigt hår och bar en svart t-shirt med blåa jeans. Han hade gråa ögon och smala, perfekta läppar.
Jag slet snabbt blicken ifrån honom och tittade ned i boken medan läraren diskuterade framför oss.
Lektionen gick snabbt. Jag tog mina böckerna och gick emot dörröppningen. Jag lämnade mina böcker och tog på mig mina ytterkläder. Jag väntade på min bästa vän vid dörröppningen.
"Hej, du måste vara Ella?" hörde jag en röst säga.
Det var Oscar, den nya killen. "Hur vet du vem jag är?" frågade jag dumt.
"Är du det?" insisterade han.
"Ja, vad vill du?"
Han ryckte på axlarna. "Jag ville bara få lite koll här, jag är ju ny."
Jag nickade. "Okej", sa jag och började gå ifrån honom. Jag gick in i skolbyggnaden och mötte min bästa vän nästan direkt. "Hej, Maria."
Hon nickade. "Hej, Ella. Vem var den där killen?"
Jag ryckte på axlarna. "Äsch, bara en ny kille i skolan. Jag känner honom inte", sa jag och log.
"Okej ... Vad sa han?"
"Han frågade bara om det var jag som var Ella."
Maria nickade. "Något mer?"
"Nej."
Vi gick ut och ut och pratade lite om Exander.
"Hur går det med er?" frågade Maria och såg tvivlande ut.
"Bra", ljög jag snabbt.
"Gillar du honom verkligen, Ella?" frågade hon och log.
"Självklart", ljög jag.
Maria var min bästa vän och hade alltid funnits där för mig i alla lägen. Som en bästa vän skulle vara. Hon visste allt om mig, med ett undantag. Hon visste inte om den där grejen med Exander. Jag visste att hon tvivlade på mina känslor till honom. Men jag kunde inte berätta om att det var mamma som valt honom åt mig. Så jag ljög om att jag älskade honom och att vi hade en bra relation.
"Det verkar inte så", påpekade hon.
"Snälla, Maria. Vi har det bra, okej?" Jag började bli otålig.
Hon nickade. "Okej, om du säger det så litar jag på dig." Jag fick genast skuldkänslor för att jag aldrig sagt sanningen.

Jag började gå mot min sista lektion. Den här lektionen hade jag idrott.
Oscar hade samma lektion. Oscar och jag hade tre olika lektioner tillsammans.
Innan jag gick in till omklädningsrummet kom han efter mig. "Ella, vänta lite!"
Jag tvärstannade. "Hej, Oscar. Vad är det?"
"Förlåt för att jag var så dum förut, det var lite dumt av mig..."
Va? "Nejdå, det är helt okej."
Han nickade. "Då ses vi väl sen", sa han och gick in i omklädningsrummet.
Det tvivlade jag på. Jag gick in i omklädningsrummet och bytte om.

Jag gick ut ur gympasalen och såg honom där, söt men hemsk, Exander. Han väntade på mig. Åh! Jag ville inte! Jag sprang iväg och gömde mig bakom en buske. Snälla! Hoppas han inte letar efter mig...
Jag kände en hand på min axel. Det måste vara Exander, fan!
"Ella, är du okej?"
Det var inte Exanders röst, det var... Oscars.
"Försvinn! Han kommer se mig!"
Man hörde paniken i min röst. "Vem?" frågade han.
"Exander! Försvinn innan han ser mig!"
Oscar rynkade på ögonbrynen. "Killen där borta?"
"Ja, han kommer se mig!"
"Varför är du rädd för det?" Han lät förbryllad. "Kom, vi går in."
"Nej, han kommer se mig."
"Varför bryr du dig?" frågade Oscar.
Jag suckade. "Bry dig inte, gå bara", svarade jag och försökte putta bort honom.
"Jag kan hjälpa dig så att han inte ser dig", erbjöd han.
"Okej", sa jag, för tanken uppmuntrade mig.
Han täckte mig medan jag gick in, och lyckligtvis såg inte Exander mig.
"Tack", sa jag och log.
"Varsågod."
Jag nickade. "Har han gått?" frågade jag.
"Nej, inte än."
"Åh fan! Hur ska jag komma härifrån?"
"Du kan alltid följa med mig hem", erbjöd han glatt.
"Jag känner inte dig, Oscar."
"Du kan alltid lära känna mig, Ella", sa han med ett mjukt leende.
"Ja, det kanske."
"Så vill du följa med mig hem eller inte?" frågade han.
"Vad som helst, för att slippa Exander", sa jag och suckade.
Han täckte mig medan gick till hans pappas bil, och sedan åkte vi hem till honom.
Under turen tänkte jag mest på Exander, han måste vara förbannad. Och om mamma fick reda på att jag åkte med Oscar hem, oj, vilket liv det skulle bli! Men vi var ju bara vänner, trots allt. Jag fantiserade om att jag och Exander bara var vänner, det skulle funka utmärkt. Vad som helst förutom kyssar och smek. Jag hatade mamma för det här.
Oscars hus var stort, vitt och mordent. Det fanns inte så många fönster, men dem som väl fanns var stora och täckte bra.
Jag klev ut ur bilen. "Vad tycker du?" frågade Oscar och log varmt.
"Det ser riktigt coolt ut", sa jag och besvarade leendet.
"Okej", sa han och leendet försvann. Varför gjorde det, det tro?
När Oscar och jag klev in över tröskeln kände jag lukten av sprit. En mycket hatad lukt för min del.
"Ska vi gå upp till mitt rum?" frågade han och tog min hand och drog mig uppför trappan utan att vänta på mitt svar.
Hans rum var väldigt täckt av vägg, det fanns ett blått litet fönster i mitten av rummet. Det var allt.
"Vad tycker du?" frågade han igen.
"Jag vet inte, det ser väl ... bra ut, antar jag", svarade jag och tryckte fram ett leende.
Han besvarade leendet. Han satte sig ned på sängen, som var mycket liten. Jag satte mig ned bredvid honom.
"Du, varför fick inte den där killen se dig i skolan?"
Jag suckade. "Jag känner inte dig, jag vill inte prata med dig om det. Inte med någon, faktiskt."
"Jag skvallrar inte, jag lovar", lovade han.
"Okej ... Asså min mamma skaffade en pojkvän åt mig, Exander. Och jag gillade honom inte alls, och om jag gör slut med honom kommer mamma inte längre se mig som sin dotter, och jag vägrar riskera det. Och varje dag efter skolan måste jag tvingas kyssa en man jag inte älskar, hur fel är inte det?"
Han nickade förstående. "Jag förstår, varför gjorde hon så?"
"Hon tror det är för mitt bästa, tror jag", svarade jag.
"Skumt", påpekade han.
"Skumt", instämde jag. "Men jag har väl inget annat val, antar jag", tillade jag.
"Varför? Varför bry sig om vad sin mamma tycker om att du inte gillar en kille? Dessutom borde hon inte reagera så, det är inte att vara en riktig mamma."
Jag ryckte på axlarna. "Kanske det, men jag vill inte förlora henne."
"Hatar du henne inte?"
Jag suckade djupt. "Jo, egentligen. Men jag älskar henne också", svarade jag.
Han nickade sakta. "Varför bryr du dig ens då?"
"För att jag inte vill förlora henne, som sagt." Jag skakade lätt på huvudet. "Jag förstår inte varför jag säger det här till dig ... Jag har inte ens sagt det till min bästa vän, och jag säger det till dig, som jag inte ens känner!" Jag skrattade, och Oscar instämde i skrattet.
"Ja, det är nog lite mystiskt. Men jag kommer inte berätta det för någon, som jag lovade", sa han.
"Tack", sa jag och log.
"Varsågod", sa han och besvarade leendet.
Vi pratade några timmar. Men sedan var det dags för mig att komma hem igen, och komma på en historia att säga till mamma. Och säga varför jag inte gav Exander en kyss, om hon nu visste det.
"Okej, jag vet inte vad jag ska säga till mamma!" utbrast jag när jag var tvungen att gå.
"Tja, du kan ljuga eller säga sanningen", sa Oscar och ryckte på axlarna.
"Det kan jag inte. Jag måste ljuga, mamma får inte veta att jag varit med dig... Jag kanske kan säga att jag åkte till, eh ... till Maria. Och sedan imorgon be henne spela med. Och det där med kyssen, vad ska jag säga? Att jag inte såg honom?" Jag sa ut alla mina tankar till Oscar, som lyssnade och nickade.
"Ja, det kanske du kan. Det är en bra förklaring", instämde han, även om jag inte tyckte att det var en så bra idé.
"Okej, så gör vi", sa jag och log. "Men nu måste jag gå."
"Okej, ses vi imorgon?" frågade Oscar och log.
"Ja, om du kommer till skolan, och om jag kommer till skolan", svarade jag.
"Finns det en chans att du inte gör det?" Han flinade.
"Självklart, om jag blir sjuk. Eller inte orkar med Exander."
Han skrattade lågt. "Okej. Hej då, då."
"Hej då", sa jag och gick nedför trappan. Jag öppnade den svarta ytterdörren och klev ut.
Jag gick till busshållplatsen och väntade på bussen i några minuter.

När jag kom hem var min mamma lite upprörd. "Var har du varit hela dagen?" nästan skrek hon.
"Ta det lugnt, mamma. Jag förklarar sen, men får jag lov att gå på toaletten först?"
Jag väntade inte på ett svar, utan rusade istället till toaletten och tog ivrigt upp mobilen ur fickan. Jag knappade in ett nummer och tryckte luren mot örat.
"Maria här, vem är det?"
"Hej, Maria. Det är Ella. Jag bara undrar en sak, kan du spela med på att jag var med dig idag?" frågade jag.
"Självklart", svarade hon.
"Tack", sa jag och log för mig själv.
"Men varför?"
Jag suckade. "Asså, jag var med Oscar idag och jag vill inte att mamma ska få reda på det", erkände jag. Jag hörde Marias namn skrikas i luren.
"Oj, mamma ropar. Ses imorgon då."
"Hejdå", sa jag och la på.
Perfekt! Maria skulle spela med så jag kunde lungt säga att jag var med henne idag, och kunde säga att jag inte såg Exander idag, om hon nu visste om det.
Jag gick ut till köket, där mamma väntade på min förklaring. Men jag förstår inte den stora grejen med det.
"Nå, vad gjorde du idag? Var du med Exander?" frågade hon.
"Nej, det var jag inte. Jag var faktiskt med Maria", förklarade jag.
"Jaha. Hade du kul?"
"Ja", svarade jag snabbt.
"Vad gjorde ni?"
"Det spelar väl ingen roll?"
"Jo, det gör det", sa hon.
"Äsch, vi satt bara och pratade mest", ljög jag.
Mamma rynkade pannan. "Jaså?"
"Mm."
"Så, jag vet att detta inte är någon stor grej... Men varför kysste du inte Exander idag? Han ringde nämligen och frågade var du var, och sa att du inte kysste honom. Det brukar du ju alltid göra, eller hur?"
"Men snälla mamma! En dag! En dag! Varför bryr du dig? Det inte din ensak!" Jag tappade humöret igen. "Låt mig bara vara!"
Jag stampade upp till mitt rum och slängde mig på sängen, och började gråta.
Varför hände det här? Varför kunde jag inte få ha en kille jag ville ha? Istället för den jag inte ville ha ... Detta var hemskt, jag levde inte mitt egna liv, det var mammas liv helt enkelt.
Och att få vara med Oscar hade känts bra. Det kändes bra att få prata ut med någon, någon som förstod. Jag gillade Oscar, även om jag inte kände honom så väl.
Jag gick in till badrummet, borstade tänderna och bytte om till pyjamas. Jag gick in till mitt rum igen och kröp ned under täcket.
Jag somnade snabbare än vanligt, bara några minuter efter att jag lagt mig.

Jag vaknade med ett ryck.
Jag öppnade långsamt ögonen och kollade länge upp i taket. Mina ögon var rödgråtna igen.
Jag reste mig upp och tog på mig en svart t-shirt med vita jeans. Jag drog på mina svarta strumpor och gick långsamt till köket.
"Hej gumman", sa hon när hon sett mig.
"Låt mig vara", mumlade jag och gjorde började göra i ordning två mackor.
"Varför då?" frågade hon och rynkade pannan.
"Du bryr dig ändå inte", svarade jag och satte mig mitt emot henne och började äta.
"Men gumman lilla. Du vet att jag bara vill ditt bästa, klart att jag bryr mig."
"Nej, du gör ju inte det", sa jag och reste mig upp.
"Vart ska du?" frågade mamma och kollade förbryllat på mig.
Jag tog upp mina mackor. "Jag äter på mitt rum idag", svarade jag och började gå, och mamma protestrerade inte.
I skolan kom Maria fram till mig direkt. "Hej", sa hon och log.
"Hej", sa jag tonlöst.
"Hur är det?"
"Inte bra", svarade jag och lät mungiporna glida nedåt.
"Varför?" Hon log nedåt också.
"Jag vill inte prata om det", svarade jag.
Maria nickade. "Okej, men om du vill prata om det är det bara att komma till mig."
"Tack", svarade jag. "Men måste gå nu, jag måste prata med Oscar om en sak."
Jag gick iväg utan att vänta på ett svar.
Jag mötte Oscar nästan direkt. "Hej, Ella", sa han och log.
"Hej", svarade jag. "Kan jag komma hem till dig idag också? Snälla? Jag vill verkligen inte träffa Exander idag..."
"Självklart", utbrast han innan jag ens hunnit avsluta meningen.
"Tack", sa jag och mina läppar särades och några tänder visades.
Han besvarade leendet.
Vi gick till första lektionen tillsammans, vi pratade om nästan allt som gick att prata om.
Skoldagen gick fort.
Jag och Oscar gick ut. Och jag stelnade till, framför mig stod Exander med ögonbrynen nedböjda.
"Eh... Hej", sa jag och försökte le.
"Vart fan var du igår?" skrek han.
"Ta det lugnt, jag var bara hos Maria. Och jag såg dig inte igår", sa jag och svalde.
"Seriöst, Ella! Jag står alltid där borta", sa han och pekade. "Du kan inte påpeka att du inte såg mig!" tillade han skrikande. "Och vem fan är det där?" Han kollade på Oscar.
"En kompis bara, han heter Oscar." Jag log, nu var det inte omöjligt längre. "Oscar, detta är Exander, min ..." Jag svalde. "Min pojkvän."
"Trevligt att träffas, Exander", sa Oscar och log mjukt.
"Detsamma", svarade Exander spydigt och kollade på hans skor. Oscar log ett leende som Exander inte förtjänade.
"Nå?" sa Exander och kollade mig in i ögonen.
"Vad?" frågade jag förbryllat.
"Min kyss?"
Jag svalde. "Javisst, ja..." Jag ställde mig på tå och kysste honom, motvilligt. Hans läppar var varma och hårt pressade mot mina. Men försökte låta bli att rynka på ögonbrynen. Han lät sina händer smeka min kind under kyssen, det kändes riktigt obehagligt. Men till sist släppte han taget och sa hejdå.
"Hejdå ..." sa jag och vinkade åt Exander med han gick iväg.
Oscar såg äcklad ut. "Det var den värsta kyss jag någonsin sett!" sa han och hans mungipor gled nedåt.
"Det var inte så trevligt för min del heller, ska du ha klart för dig." Jag spottade nästan ut orden. "Ska vi åka hem till dig eller?" tillade jag.
Han nickade.
Vi började gå mot Oscars pappas bil. Men någon sprang fram till oss. Exanders välbekanta ansikte lyste av ursinne.
"Var fan ska du?" skrek han när han kommit fram.
"Hem... Oscars pappa ger mig skjuts", ljög jag.
Oscar kollade ogillande på mig, han gillade inte när jag ljög om honom. Han trodde nog att jag skämdes över honom.
"Jag kan skjutsa dig", spottade Exander.
"Jag vill inte att du ska skjutsa mig idag, Exander", förklarade jag vänligt.
Han ögon blev röda, grät han?
"Du måste skoja! Åker du heller med den där amatören än med mig?" skrek han. Ursinne.
"Ja", svarade jag. "I alla fall idag. Det måste du väl ändå kunna acceptera?"
Han nickade sakta. "Låt gå då", sa han tyket. Han småsprang bort från oss. Jag öppnade bildörren och klev in.
"Oscar, jag skäms inte över dig", sa jag när vi satt ensamma på hans rum, hans familj hade åkt iväg till ett zoo. Då han hade många småsyskon.
"Ja, men det verkar så ..."
"Du vet ju att jag inte kan berätta det för alla."
Oscar nickade. "Dem kommer misstänka något, inte sant?"
"Ja, det kommer dem. Och då blir det kaos för mig", svarade jag och log nedåt.
"Jag antar att jag förstår", sa han och ryckte på axlarna.
Jag nickade. "Det är skönt med att någon förstår. Du förstår inte vad det betyder för mig", sa jag och log snett.
"Glad att kunna vara till hjälp", svarade han med en axelryckning. Han var besviken, sårad...
"Du, jag vet att jag kanske har sårat dig... Men om det inte hade varit såhär hade jag inte tvekat med att säga att du är min vän, förlåt Oscar", sa jag och tittade ned.
"Jag är bara känslig, säg inte förlåt", svarade han och log. "Det är sån jag är."
Jag log tillbaka. "Du är verkligen en bra vän, Oscar. En sån som dig borde nog alla få ha, i princip. I alla fall dem som är värt det."
"Jag vet inte, du kanske inte borde se mig som en sån bra vän", kommenterade han.
Jag bredde ut mina läppar. "Klart att jag kan", sa jag.
En min i hans ansikte visades, men jag kunde inte riktigt sätta finger på vad den betydde. Jag granskade minen noga, men Oscar märkte det.
"Vad är det?" frågade han förbryllat när han såg mitt ansiktsuttryck.
"Eh, inget", svarade jag, men jag fortsatte att se förbryllad ut.
"Du kan berätta", påpekade han.
Jag suckade djupt. "Du fick en min i ansiktet som förbryllade mig."
Han log mot mig och jag besvarade det. "Konstigt", sa Oscar och började skratta. Jag instämde i skrattet.

Vi pratade hela eftermiddagen, skrattade och spelade kort. Vi såg på film, läste för varandra och lagade mat. Jag bestämde mig att eftersom det är fredag, skulle jag övernatta hos honom. Men jag skulle vara tvungen att få Maria att gå med på en lögn.
"Ja, hallå?" hördes det i luren när jag ringde.
"Hej, Maria. Kan du gå med på ännu en lögn?" bad jag.
"Varför?" frågade Maria förbryllat.
"Jag ska göra en sak, så jag undrar om du kan gå med på att jag sov över hos dig? Snälla?"
Det gick hon med på. Vi sa hejdå och jag klippte av tråden. Men jag skulle vara tvungen att ringa mamma också.
Jag knappade sakta in numret och tryckte på lur. "Hallå?" hördes ur luren, men ett ursinnigt tonfall. Vad var fel?
"Hej, mamma. Jag vill bara säga att jag sover hos Maria idag."
"Varför kom då Exander hem hit idag och sa att du skulle vara här?" frågade hon, argt.
"Jag var tvungen, jag var hos Maria idag, och jag ville inte att Exander skulle veta ..." sa jag nervöst.
Mamma fnös. "Jo, visst."
"Det är så sant så", sa jag och fick tårar i ögonen.
"Visst, sov du hos henne du", sa mamma tyket och la på luren med en smäll. Ett tecken på att hon var arg. Vilket hon inte hade en anledning till att vara.
Jag kollade Oscar rakt in i ögonen. Klockan var halv nio på kvällen, och vi skulle nog vara uppe ett långt tag. Han var så söt...
Men så fick jag inte tänka. Hur söt han än var och hur underbar han än var, så fick jag inte tänka så. Det var inte bra för min hälsa, jag skulle må dåligt över mig själv.
Jag slängde bort tanken på underbarhet och söthet. Men han var ju allt det där... Söt, underbar, hjärta av guld, vackra gråa ögon...
Jag slog bort tanken igen. Men vad skulle jag göra egentligen? Det fanns ju inte en chans att jag skulle kunna göra det, slå bort tanken. För varje jag gång jag såg hans ansikte fylldes jag av en glädje, och mina läppar vi spricka ut i ett stort leende. Varje gång jag såg hans ansikte tänkte jag på hur söt han var och hur underbar han var, och det var oundvikligt att inte göra det...
"Ella, hur går det med din mamma?" frågade han plötsligt och jag slog upp ögonen efter mina funderingar.
"Du vet nog redan", sa jag och log, jag hade ju fått syn på hans ansikte igen.
Han log tillbaka. Det var fånigt hur mycket vi log mot varandra! "Ja, men alltså... Har det blivit någon förbättring?" frågade han allvarligt.
"Nej", svarade jag snabbt, och min röst lät vresig. Och det märkte han.
"Besväras du av mina frågor?" sa han och jag hörde att han blev lite rädd.
"Nej, jag blev bara arg på min mamma igen." Men min röst lät fortfarande arg. Han nickade sakta emot mig, men mycket gladare.
"Vad bra då", sa han glatt.    
"Det är väl det", sa jag och lät mycket gladare.
Vi satte oss ned i Oscars soffa och satte på en film, en bra start på kvällen.

Jag vaknade, jag låg i Oscars soffa, och till min förvåning så låg hade jag somnat i hans famn.
Och det kändes bra...
Jag njöt den tiden vi hade i varandras armar, men var snart tvungen att ta mig därifrån. Jag fick inte få några direkta känslor för honom.
Jag kröp försiktigt ur hans famn och gick in till köket. Vi var ensamma hemma, så jag behövde inte oroa mig.
Jag hörde någon gråta från Oscars rum. Jag sprang genast dit och kollade förbryllat och såg honom storgråta i soffan med ansiktet i händerna.
"Vad är det?" frågade jag förbryllat och skrek åt mig anklagerser i mitt huvud.
"Inget", snyftade han och sträckte sig efter en pappersrulle. Han snöt sig och torkade ögonen med händerna. "Mardröm bara..."
Jag nickade. "Vad drömde du?" frågade jag.
Han rodnade lite. "Nej, bara att du sårade mig typ. Och det kändes ganska verkligt, förlåt mig." Han log varmt mot mig och hans vackra ansikte ville få mig att bara lägga mig ned och gråta av lycka över att jag var en så bra vän till den här personen.
"Du är faktiskt väldigt fin idag", sa Oscar och rodnade.
Men jag log bara mot honom. "Det är du också, Oscar", svarade jag och rodnade tillbaka till honom.
"Du, jag måste nog gå hem. Mamma kommer vara rasande när jag kommer hem, jag vill gärna få det överstökat", sa jag och log mot honom efter någon timme.
"Okej, vi går ned", sa han och tog min hand, och det kändes förvånadsvärt bra.
"Hej då, Oscar."
"Hej då, Ella", sa Oscar och jag gav honom en varm kram. Det kändes bra.
"Aj", sa jag plötsligt. Det kändes nyss som om någon hade stuckit mig med en nål i ryggen.
"Vad är det?" frågade Oscar, men verkade inte förvånad.
"Det gjorde ont", förklarade jag och släppte honom. Jag klev ut ur den vita dörren och började gå emot busshållplatsen.

"Vad är det med dig, Ella? Har du helt förlorat vettet?" skrek mamma och jag funderade ett tag på att hålla för öronen, men då skulle hon förstås bli ännu mer ursinnig.
"Ta det lungt, mamma. Jag sov hos Maria, än sen?"
"Än sen? Detta med Exander är viktigt, Ella!"
Jag suckade. "Du har inte med det och göra, mamma", sa jag och stampade med ena foten.
"Så fan att jag har eller!" skrek hon mot mig och jag kröp ihop lite grann.
"Nej", pep jag. Jag ville inte höra mer, och jag brydde mig inte om att mamma skulle bli ännu argare. Jag gick stampande ifrån henne och raka vägen in i mitt rum. Jag låste dörren, satte mig på sängkanten, tog mobilen i ett stadigt grepp och slog in Oscars nummer.
"Oscar här, vem är det?"
"Det är Ella", sa jag och log för mig själv.
"Hej, Ella. Har det hänt något?"
"Min mamma har fått rena rama utbrottet för det här med Exander. Varför måste han jämt skvallra för mamma?" suckade jag.
"Det hade jag velar veta", utbrast Oscar i en sån ursinnig ton att jag hoppade till lite grann.
"Ja, men sånt är livet. Livet är varken perfekt eller rättvist", sa jag och instämde lite grann.
"Jag måste gå, Ella", sa han när vi pratat en stund.
"Jag förstår, Oscar. Vi ses", sa jag, och vi slog på lurarna.

Kvällen blev hemsk, mamma tjatade hela tiden om Exander. Hon hotade många gånger med att ringa upp Maria, men det var inget problem, för Maria var ju med på saken och likaså hennes mamma. Men mammas utbrott var jobbigt att höra, och så fort hon fick tag på mig skulle hon uttrycka sin irritation och ilska över att jag "dissat" Exander totalt igår.
Jag kröp ned under täcket och drog det över ansiktet. Jag grät igen. Jag somnade sent den natten, och en gång ringde jag upp Exander och Oscar. Exander var ursinnig och Oscar var vänlig och förstående. Jag beklagade mig till båda två och la sedan på lurarna. Sedan somnade jag.

Jag vaknade av röster från köket, men hur kunde jag göra det? Min dörr var låst och stängd och mamma pratade väldigt lågt.
"Exander, vi kan inte fortsätta såhär. Hon verkar inte alls tycka om dig, utan det verkar som om hon försöker undvika dig", hörde jag mamma säga. Jag hörde henne trycka en lur mot örat ännu hårdare.
"Vad säger du, kvinna? Klart att hon gillar míg..." Jag hörde Exanders röst från luren.
"Jag känner min dotter", påpekade hon.
"Tydligen inte, om du tror att hon inte gillar mig."
Mamma suckade.
Jag försökte stänga av rösterna, jag ville inte höra mer. Men grejen var att det inte gick...
När jag reste mig upp ur sängen var någonting annorlunda, allt var annorlunda. Jag såg bättre, allt var på något sätt klarare, och allt hördes runt omkring mig. Jag hörde allt, varenda steg jag tog hördes tydligare än vanligt. Och alla lukter kände jag, jag kände doften av mammas sängkläder, mina sängkläder, mammas svett under armarna, maten mamma hade dukat fram, jag kände även doften av trä på långt håll. Vad var det som hade hänt med mig?
Jag tog på mig ett rött linne, svarta tights, svarta sockar och en svart adidaskofta. Jag började långsamt gå emot köket och hörde mamma sucka.
"Hej, mamma", sa jag, men jag log inte som jag brukade. Mitt tonfall lät irriterat, och det var jag också.
"Hej, gumman", sa hon, och släppte ut ett leende. "Hur är det?"
"Bra", svarade jag kort och började äta av frukosten mamma hade plockat fram, det brukade hon inte.
"Vad ska du göra idag?" frågade hon och lät glad.
"Vara med Maria, tror jag", svarade jag och stoppade en stor, kletig sked flingor i munnen.
"Kan du inte vara med Exander idag? Ni umgås aldrig, och du umgås jämt med Maria nuförtiden." Jag hörde klart och tydligt ­- mycket tydligare än vanligt - att mamma var lite panikslagen.
Jag suckade djupt. "Du har inte med det där och göra, mamma", sa jag.
"Jag måste få veta, snälla", bad hon och paniken gick inte att dölja, oavsett om inget hade hänt med min hörsel eller inte.
Jag förstod inte alls vad som hade hänt med mig. Mamma syndes tydligare, allt syndes tydligare. Som om min syn blivit hundra gånger bättre. Och min hörsel, jag hörde allt omkring mig. Jag hörde minsta lilla smula som föll ned på golvet från mammas smörgås som hon smaskade på. Min känsel kändes bättre. Jag kände golvet mina fötter vilade på extra bra, stolen jag satt på, skeden jag höll i ... Vad i helvete var fel med mig?
Jag reste mig upp, jag orkade inte diskutera detta med mamma just nu. Jag rörde vid min skål och kände små, små vassa flikar sticka in i mitt finger. Men det gjorde inte ont, jag kände dem bara vara där. Jag såg dem inte, det kändes inte ens vasst.
"Låt bli, jag kan ta det där idag", sa mamma plötsligt. Jag lutade huvudet mot henne, nickade och ställde ned skålen igen. Jag tackade henne inte, utan gick istället ut ur köket och in till hallen. Jag började ta på mig mina utekläder och jag hörde mamma sucka och plocka undan. Jag öppnade ytterdörren.
"Fan för henne", sa mamma innan jag klev ut, men det var nog inte meningen att jag skulle höra det.
När jag kom till skolan blev jag lättad, jag skulle snart få träffa Oscar. Men innan var jag tvungen att be Maria gå med på ännu en lögn.
I skolan hörde jag allas röster så tydligt, från flera hundra meters avstånd. Jag hörde dem viska vilka dem gillade och jag såg allting mycket bättre - det var otroligt irriterande.
"Varför?" frågade Maria när jag bett henne om ännu en lögn. "Jag är trött på att låtsas, vad handlar detta om egentligen?" Jag hörde ren nyfikenhet i hennes röst.
"Mamma får inte veta att jag umgås med Oscar, och jag måste ha en ursäkt", förklarade jag.
"Ni är ju bara vänner", påpekade hon.
"Ja, men mamma kommer ändå misstänka någonting."

Till slut fick jag Maria att gå med på en lögn till.
Jag lyssnade efter Oscars röst, eftersom den nu var så bra. Jag fann den ensam, då jag hörde honom mumla "var är hon". Jag följde den och fann honom sittande på en röd bänk en bit ifrån skolan. Jag satte mig bredvid honom. "Hej", sa jag och log ett brett, glatt leende.
"Hej, Ella", svarade han och lät till och med gladare än jag. "Hur mår du?" Jag hörde att han hade panik i rösten, undrar varför?
"Ovanligt", svarade jag och han började få tårar i ögonen. Jag hörde dem bakom ögonlocken, svagt men tydligt.
"Varför då?" frågade han efter en stund tystnad. Tårarna hade försvunnit.
"Eh... Kan vi prata om det efter skolan?" frågade jag.
Han nickade. "Visst."
Jag reste mig upp, det skulle ringa in snart.
"Vänta!" Jag hörde Oscars hand röra sig mot mig. "Vart ska du?"
"Det kommer snart ringa in", förklarade jag.
"Hur vet du det?" Jag ville egentligen inte förklara för Oscar om mitt ovanliga betende.
"Jag förklarar efter skolan", sa jag och suckade.
Jag började gå emot byggnaden och jag hörde tydligt hur Oscar gick efter mig. Jag öppnade dörren och gick in.

Skoldagen gick inte alls bra. Alla röster gjorde det näst intill omöjligt att koncentrera sig på något man gjorde. Särskilt inte på lektionerna. Det skulle nog vara bäst att berätta för Oscar, han kanske skulle förstå.
Jag gick emot Exander som väntade på mig. Han böjde sig ned och kysste mig ömt. Smaken jag kände var värre än någonsin. Lukterna som spred sig i munnen av hans andedräkt fick mig nästan att putta bort honom. Känslan av hans läppar mot mina kändes tydligare, detta faktum var nog värst.
Han släppte mig och smekte sakta min kind. Känslorna kändes så fel, så äckliga. Det var vidrigt! Han började gå ifrån mig snabbt och jag vände ryggen åt honom. Jag gick till Oscar som väntade på mig. Minen i hans ansikte såg ut som en person som kände sig skyldig till något.
"Ska vi gå?" frågade han när jag kommit fram.
"Ja", sa jag och vi gick emot hans pappas gröna bil som väntade. Jag öppnade sakta dörren och klev in i baksätet.
Hemma hos Oscar var det stökigt av alla småbarn. Dem hoppade omkring som grodor och vägrade sitta stilla. Eftersom min förändring av syn, hörsel, smak och känsel gjorde så att jag nästan bara kunde koncentrera mig på det. Det var otroligt irriterande.
Jag stängde dörren efter mig med en hård smäll. Oscar satte sig på sängen, och jag gick långsamt emot honom och satte mig bredvid honom. Han vände sig om till mig och kollade mig rakt in i ögonen, dem såg ut att börja rinna vilken sekund som helst. Han var så söt...
"Nå, Ella, vad är det som är fel?" frågade han oroligt, men det lät som om han redan visste vad det var.
"Alltså... Det är... Komplicerat..." Hans blick blev ännu mer orolig.
"Förklara för mig, Ella", bad han.
"Okej, men lova att inte säga till någon!"
Han nickade. "Jag lovar", lovade Oscar och log djupt.
"Okej ... Eh ... Det är konstigt, min syn, min smak, min hörsel och min känsel känns hundra gånger bättre än förut. Jag menar, allt är klarare, all smak känns mycket mer, till och med annorlunda... Jag hör allting, allt som alla viskar... Jag hör saker på flera hundra meters avstånd. Min känsel är mycket bättre, när jag skulle lägga min porslinskål i disken så kände jag att det stack ut små flikar. Dem gjorde inte ont, men dem fanns defenitift där. Jag vet inte vad som händer, allt är annorlunda..."
När jag avslutat meningen så kände jag, hörde jag, såg jag hur Oscar stelnade till bakom mig. "Vad är det?" frågade jag panikslaget.
"Inget", mumlade han. "Inget alls..."
Jag hörde klart och tydligt att han ljög, men jag ville inte påpeka det just då.
Plötsligt började han skratta, göra roliga miner, skela, greja med ansiktet och sånt. Jag skrattade med honom. Jag hängde med i minerna och skulle just skela...
Jag stelnade till. När jag skelade så fördes synen längre fram mot Oscars ansikte, som om jag just zoomat in med en kamera. Jag slutade "skela" och min syn blev normal igen. Så jaha? Nu kunde jag zooma in också? Mitt liv blev bara ännu mer konstigt.
Oscar stelnade till igen, som han förutsåg att jag skulle bli chockad. Som om han hade planerat det. "Vad är det?" frågade jag honom. Jag hörde hans tårar bakom öronen.
"Inget", svarade han och kollade på mig. Hans ögon var röda, men han grät inte.
"Jag ser, hör och känner att du är fullständigt panikslagen, Oscar. Berätta för mig."
Hans andhämtning blev snabbare. "Det är inget, Ella. Allvarligt, det är inget", sa han och kollade på mig med sina vackra, gråa ögon. Dem bad mig att sluta tjata.
"Men jag vill veta, jag berättar ju allt för dig", påpekade jag direkt.
"Ja, jag uppskattar det men... Det är ju inget, sa jag ju!" Nu var Oscar nästan lite arg. Han brukade vanligtvis kunna bli irriterad, men då påpekade han det och jag lugnade ned mig. Men den här gången så var han faktiskt arg, på riktigt. Och jag kunde inte lugna ned mig heller.
"Förresten, Ella... Varför stelnade du till sådär förut när du skulle skela?" frågade Oscar när han lugnat ned sig efter en stund.
Jag hånskrattade åt honom. "Och du tror under några omständigheter att jag tänker berätta det, när du vägrar berätta varför du blir panikslagen hela tiden? Dröm och glöm, grabben." Jag reste mig upp och började sakta gå emot dörren. Men Oscar var vid min sida innan jag hann springa ut.
"Vad?" frågade jag när han grep tag i mig. Mitt tonfall var irriterat och argt.
"Det är faktiskt inte så lätt som det låter att säga någonting, när det inte är något. Det är verkligen inget, jag lovar." Men löftet var inte äkta, jag hörde det klart och tydligt. Jag började gå emot dörren igen, gick ned till hallen och började ta på mig ytterkläderna. Oscar kom efter mig.
"Snälla, Ella", vädjade han och kollade på mig med valpögon. Jag ignonerade honom och stampade ut genom dörren.
Detta besöket gick inte alls som jag tänkt mig. Jag hade tänkt mig ett harmoniskt besök med en lugn diskussion. Och jag förstod verkligen inte varför han blev panikslagen hela tiden? Ända sedan igår hade han betett sig så konstigt...Och jag ångrade nu att jag hade berättat för honom, då kanske detta inte hade hänt.

Jag ställde mig utanför dörren till vårt hus. Jag visste inte hur jag stängde av min hörsel, så jag hörde genast hur mamma pratade med Exander i telefon.
"Exander, hon gillar dig inte. Jag känner det på mig, och..."
"Då vet du vad som händer", morrade Exander. "Du måste få henne att gilla mig, kanske till och med älska mig så att inget av det händer!" Jag undrade vad det var dem pratade om, jag förstod inte ett ord. Och älskagrejen äcklade mig verkligen.
"Snälla, Exander. Ge mig lite tid så ska du allt få se att hon kommer älska dig, på riktigt." Jag äcklades verkligen av orden min mamma spottade ut. Usch, som om jag ens skulle kunna ha Exander som vän frivilligt nu. Förr var jag villig till det, men inte längre.
"Du får inte så lång tid på dig", varnade Exander.
Jag öppnade dörren som ingenting och stampade in i köket, hur skulle jag kunna stå ut mer?
"Vad fan pratar ni om?" skrek jag och kollade på min mamma med mördarblick.
"Åh, hej, älskling. Varför så arg?" Orden irriterade mig.
"Käften, mamma. Berätta bara för mig vad som pågår", krävde jag och fortsatte stirra.
"Ingenting pågår, du behöver inte vara så ohövlig." Mamma var en dålig skådespelar, rösten lät alldeles för fin och alldeles för falsk för att vara hennes.
"Svara mig!", skrek jag.
"Redan gjort, tjejen." Påminde hon inte lite om miss Gibbons i The Vampire Diaries serien?
"Kan du sluta prata skitsnack och svara på min fråga?" Mammas ögon blev oroliga. "Jag har hört varenda ord från och med 'Exander, hon gillar dig inte', så berätta, vad pågår här?"
"Gå in på ditt rum, nu", krävde mamma i en så ilsken ton att jag hoppade till. "Gå härifrån, jag vill inte se dig mer just nu, gå!"
"Visst", snäste jag och stampade upp till mitt rum, jag stampade så hårt jag kunde. Men jag fortsatte höra Exander och mamma prata...
"Du blir visst tvungen att döda henne", fnissade Exander. "Om du inte har en annan plan förstås?"
"Jag kommer på en", svarade mamma, och sedan hörde jag hur ena knappen klickade till, hon la på.
Jag nappade till mig min mobiltelefon och letade upp Oscar i kontaktlistan. Jag klickade på 'ring' och väntade på ett svar.
Han svarade efter andra signalen. "Hej, Ella. Har det hänt något?"
"Ja, det har det", svarade jag.
"Jag förstår, det är allt jag är för dig. En du kan berätta allt för och sedan inte bry dig", sa Oscar och jag hörde sorgen i hans ord. "Du utnyttjar mig nog bara."
"Var inte dum! Det har ingenting med dig och göra. Okej, jag flippade ur, men det är ganska frustrerande om jag berättar allt för dig och du inte berättar för mig. Men jag ska börja acceptera det."
"Förlåt", sa Oscar. "Jag flippade nog också ur, men jag tänker inte berätta, för ditt eget bästa."
"Vad menar du?" frågade jag förbryllat.
"En sak som jag inte kan berätta för dig", förklarade han.
"Jag måste gå", sa jag plötsligt.
"Vad ska du göra?" frågade Oscar.
"En sak", fnissade jag.
"Vad?" undrade han.
"Min ensak, inte din."
Jag la på luren i örat på honom, rätt åt han i och för sig. Sedan kröp jag ned under täcket och somnade direkt.

Jag öppnade ögonen, en ny dag med nya tag väntade på mig.
Jag väntade mig att rösterna skulle överväldiga mig, men där hade jag fel. Jag var tvungen att anstränga mig - inte jättemycket, men lite grann - för att höra mammas sovande andetag. Sedan reste jag mig upp ur sängen och tog på mig ett par jeans, sockar, tajt t-shirt samt adidaskoftan igen. Det var en lättnad att jag inte hörde rösterna med flit just nu, men synen, smaken och lukten var fortfarande lika stark - och den delen skulle väl sitta kvar tills min konstiga förändring försvunnit.
Jag visste inte om jag skulle till Oscar idag, som jag brukade. Vi hade ju varit ovänner det senaste, men jag ville så gärna prata med honom om händelsen igår och det mamma och Exander hade sagt.
Jag gick ut till köket, men mamma var inte där. Jag ansträngde min hörsel och hörde henne sova på övervåningen. Det var ovanligt, fast i och för sig så var allt ovanligt nuförtiden.
Jag tog fram en skål och en sked, flisarna stack in i fingret, men jag vande mig fort. Sedan tog jag fram ett paket med flingor samt grön mjölk. Jag rörde ihop allting och började äta, som numera smakade smörja eftersom jag fått förstärkt smak. När jag slukat upp flingorna la jag skålen i diskmaskinen och kollade till mamma. Hon snarkade ljudligt.
"Mamma?"
Hon vände sig om i sängen och kollade på mig med irriterande ögon. "Vad är det?"
"Ska du inte gå upp?"
"Sen", mumlade mamma.
Jag ryckte på axlarna och gick ifrån sovrummet. Sedan gick jag till den dammiga hallen, tog på mig skorna och jackan och klev ut genom ytterdörren.
När jag kom till skolan fick jag inte lust att träffa Oscar, men han mötte upp mig i alla fall.
"Hej", sa han när han passerat mig innan jag ens kommit innanför skolgården. Men jag bara fortsatte gå bredvid honom utan att svara.
"Du är arg på mig va?" frågade han efter några minuter när vi satt på våran favoritbänk på skolgården.
"Lite grann, jag väntar fortfarande på att du ska berätta för mig. Men jag antar att jag snart kommer förlåta dig ändå", svarade jag och började ta upp en bok ur min vita väska.
"Varför ska jag ens be om ursäkt?" Jag kollade anklagande upp på honom.
"Allvarligt? Tror du att jag är så trögfattad att jag inte förstår att du döljer något?"
"Antagligen", svarade Oscar och jag suckade djupt.
Sedan ringde det in, och vi hade idrott. Jag tyckte om idrott, men inte den idrotten vi hade idag dock. Vi hade brännboll och det var ett av de sämsta sporterna som fanns. Så jag brukade antingen skolka från lektionen eller bara sitta ned och strunta i spelet, visst var det väl inte så smart, men jag orkade faktiskt inte med brännboll. Och särskilt inte idag.
Idag så bestämde jag mig för att bara sitta ned på planen och låta alla klaga på mig, jag ville inte skolka och riskera att få möta Oscar.
Jag satt ned på planen, jag var i utelaget just nu och det var nog värst. Man var tvungen att springa efter bollen och alla slog...
Jag fick syn på en sten som låg på asfalten. Jag tog upp den och granskade den. Formen var som en kaffeböna, men alldeles för liten för att vara en. Men det var något med den, den var vacker och den hade fångat min uppmärksamhet, ytterst ovanligt. Jag ville behålla den, så jag la den i min sko.
Jag skrek till.

Varför skrek Ella till? ..