Äkta känslor 2
Haluu där :D
Här kommer tvåan i serien Äkta känslor. Som jag lovade er. Jag ska försöka jobba på 3an så snabbt jag kan. Men det kommer ta tid eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska göra berättelsen, men jag vet precis vad den ska handla om, precis som med de andra :)
Äkta känslor 2
Alice kollade på honom ännu en gång i ögonen. Hennes ögon blev rödgråtna.
"Vi kan inte vara med varandra längre", sa hon till en kille som hette Lukas.
"Men... Varför? Vi är menade för varandra!" sa han.
"Du vet att jag redan är ihop med Samuel. Jag och Samuel älskar varandra..." sa hon och kramade om honom.
"Jag önskar bara att det inte vore så. Jag önskar att vi kunde få det vi ville ha", sa han. Alice suckade.
"Jag vill ha ett liv med Samuel och ingen annan. Han har gjort saker för mig som ingen annan kan göra, inte ens du." Lukas suckade.
"Jag vet att du vill ha mig", sa han. "Du kommer att ångra dig när du lämnat mig. Du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig..." upprepade han gång på gång. Lukas kysste henne innan allt övergick i ett häftigt kysskalas. De la sig ner, höll om varandra och ville inte släppa taget.
"Du vill ha mig..."
"Jag vill ha dig..."
Nästa dag vaknade Alice hos Lukas. Hon hade 4 stycken sms och 5 missade samtal från Samuel. Hon ringde genast upp honom.
"Var är du?!" skrek han i luren.
"Ta det lugnt! Jag är hos en kompis bara. Allt är bra. Jag kommer hem ikväll", sa hon.
"Varför ringde du mig inte?" sa han.
"Jag glömde, vi hade så kul..." sa hon.
"Jaja, men jag har en överraskning hemma. Jag hade tänkt att vi skulle äta en romantisk middag ihop."
"Det låter toppen!" sa Alice.
"Okej, vi ses ikväll. Hejdå, sötnos."
"Detsamma." Alice la på. Hon suckade. Lukas kollade på henne.
"Vad är det?" Hon slog honom på käften.
"Det är ditt fel! Du har gjort mig förälskad i dig, trots att du vet att jag är tillsammans med Samuel." skrek hon. "Låt mig vara. Jag vill inte ha något med dig och göra längre." Sedan sprang ut genom dörren. Hon tog bussen in till trollhättan och knackade på Frida. Hennes mamma öppnade.
"Åh, hej, Alice."
"Hej, jag vill bara prata med Frida en snabbis", sa hon och försökte tränga sig fram. Fridas mamma blockade dörren.
"Tyvärr. Hon är med Anders nu. Du får komma..."
"Jag skiter i vilket! Detta är akut!" Fridas mamma gick in i Fridas rum och sa att det var akut.
"Vad är det nu då?" sa hon nästan lite tyket. "Jag är med Anders, du vet, ditt ex."
"Vad är det med dig?" sa Alice.
"Jag kanske bara vill vara i fred mitt ditt ex, som jag fick, som jag snodde", sa hon.
"Men vad fan är det med dig?" sa Alice. Alice gick ut genom dörren och sprang ned. Vad hade hänt med hennes bästa vän? Och varför hade hon gått på hennes fest och möta Lukas och bli kär?
Hon slutade fundera och tog bussen hem till sig, d.v.s. hem till Samuel. När hon var hemma kollade han på henne med oförstående blick.
"Hej, sötnos, vad är det?" frågade han. Hon suckade.
"Inget, jag undrar bara varför Frida beter sig så konstigt nu för tiden." Samuel höll om henne.
"Det går bra", sa han. "Det kommer att ordna sig, jag finns här för dig." Alice tänkte, att hon hade en förälskelse med Lukas fick henne att tänka efter ordentligt. Om Samuel fick reda på det skulla han kanske avsluta deras förhållande! Nej, imorgon skulle hon avsluta hennes förälskelse med Lukas.
Samuel sken upp. "Jag sa ju att vi skulle äta en romantisk middag ju! Kl är ju 7 nu så vi kan ju lika bra börja nu." Alice nickade. Han satte en bindel framför hennes ögon och ledde in henne i ett rum. När han tog bort ögonbindeln såg hon en fint uppdukat bord i deras sovrum. Massor av fin svag belysning syndes. Det var mycket vackert och Alice förstod att han lagt ned mycket tid på detta. Han ledde Alice till stolen och satte sig sedan själv. Han klappade händerna två gånger och en av hans bästisar kom in med mat och dricka. Mycket fina glas och tallrikar. De åt under tystnad och efter en stund så var dom klara. Samuel satte sig på knä framför Alice.
"Jag har väntat länge på det här ögonblicket", sa han. Han väntade några minuter. Alice höll för munnen när Samuel tog fram en ask med en ring i.
"Alice, Alice... Alice, vill du gifta dig med mig?" sa han och ledde sitt finaste leende. Alice bara tittade på honom. Samuel väntade på sitt svar.
Alice tänkte, hon var alldeles för ung. Bara sexton och han sjutton. Visst behövde dem ju inte gifta sig direkt, men ändå. Men till sist utbrast hon:
"Ja! Ja! Ja, Samuel, jag vill gifta mig med dig!" Han lyfte upp Alice och kysste henne en stund. Han satte henne i knät och kollade på henne.
"Du tror väl inte att kvällen är slut än?" sa han och flinade smått.
"Nej", sa hon och skrattade.
Nästa dag ringde det på telefonen kl 5 på morgonen. Samuel svarade.
"Ja hallå?"
"Ja, hej. Jag heter Lukas, jag är stolt tillsammans med Alice, oj och, jag söker henne."
Samuel skrattade. "Är du dum i bollen eller? Jag och Alice är förlovade!" sa han och la på luren.
"Skumma killar det där." sa han och gjorde en förvirrad min. Han gick in till Alice som pratade med någon i mobilen.
"Vem är det?" sa han viskande. Han hörde smått om 'vi kan rymma'.
"En kompis bara", svarade Alice.
"Okej, men jag vill prata med dig sen", sa han och gick.
"Vi kan inte bli tillsammans, jag ska gifta mig med Samuel. Han är min stora kärlek." Hon hörde en suck i mobilen.
"Det sa du om Andreas också. Enligt Frida. Eh, jag menar Lisa..." Alice blev misstänksam.
"Va?"
"Lisa är en som känner, eh... Frida..."
"Jaha..." sa Alice. "Men jag måste gå. Samuel vill prata med mig nu. Och kom ihåg, det är slut." Alice la på. Hon gick in i köket där Samuel var.
"Hej", sa hon.
"Jag undrar bara en sak, det ringde en man alldeles nyligen och sa att han var tillsammans med dig. Han hette tydligen Lukas." Han tog en paus. "Är det sant?" Alice blev röd i ansiktet.
"Nej! Varför tror du det?" ljög hon.
"Han lät rätt seriös", svarade han och ryckte på axlarna.
"Okej, men jag känner inte någon som heter Lukas", ljög Alice. Samuel kollade på henne.
"Du vet att du kan berätta allt för mig, Oavsett vad det handlar om." Alice tänkte, tänk om han kunde förstå att hon blivit kär av misstag och att hon inte skulle träffa honom mer? Nej, tänkte Alice. Han skulle aldrig förstå, han skulle avsluta förhållandet och jag skulle bli singel igen.
Lukas knackade på dörren. Alice öppnade, och som tur var, var inte Samuel hemma.
"Vad gör du här, pucko?" sa hon.
"Hej älskling. Jag tänkte bara komma över lite", sa han och tog av sig skorna.
"Gå härifrån", sa Alice bestämt. Lukas tittade på henne.
"Varför då? Jag vet att du vill ha mig. Mig, mig, mig, och ingen annan."
"Nej!" skrek Alice. "Jag vill ha Samuel! När ska du fatta att jag redan är upptagen?!" Lukas suckade. Han försökte hålla om Alice men hon puttade bort honom.
"Jag vill inte ha dig. Jag vill inte, fattar du, jag vill inte!" sa hon.
"Kom, vi går hem till mig, jag har en överraskning till dig. Den är inte romantisk, jag lovar", sa Lukas. Alice suckade. "Lovar du att låta mig vara efter det?" sa hon. Han nickade.
Alice och Lukas åkte med Lukas bil hem till honom. När hon öppnade dörren så föll det ner rosa och röda hjärtan ner från dörren.
"Du lovade..." sa hon men hon hann inte längre innan det föll ner en skylt där det stod: "Lukas <3 Alice"
Alice kollade på allt, över hela väggarna var det hjärtan och rosor. Lukas kysste henne.
"Låt mig va!" sa hon.
"Du sa att efter detta skulla jag låta dig vara. Men det är inte efter än..." sa Lukas. Han kysste henne en lång stund, tills Alice gick med på det.
"Jag älskar dig", sa han. Men Alice var förhäxad.
"Jag älskar dig också." Lukas lyfte upp henne och gick till soffan. Han la sig ner med Alice.
"Jag kan inte", sa hon. "Jag är tillsammans med Samuel och ingen annan." Lukas kysste henne en gång till. "Jo. Du kan, du ska, du ska va med mig och inte Samuel. Kyss han aldrig igen. Krama han inte, ta inte på honom", mumlade Lukas medan han kysste henne. "Lova mig det."
Alice mumlade tyst. "Jag lovar."
Nästa dag vaknade Alice i Lukas säng igen. Hon kollade sig omkring efter Samuel, men såg honom inte någonstans. Hon fattade ingenting, tills hon såg Lukas.
"Vad gör jag här?" sa hon tyst.
"Vet du inte det?" frågade Lukas förvånat.
"Varför tar du på mig, kramar mig och kysser mig? Mitt hjärta finns hos Samuel och inte dig!" Lukas suckade.
"Du fattar tydligen inte... Du är hos mig och kommer till mig. Du älskar mig och är mer med mig än med Samuel! För att du vill ha mig."
"Nej!" skrek Alice. "Låt mig va och rör mig inte mer!" Hon reste sig upp, stampade med fötterna i golvet och sprang ut till hallen. Hon tog på sig skorna, öppnade dörren, gick ut och smällde igen dörren.
När Alice var hemma mötte hon Samuel i dörröppningen.
"Hej", sa hon och pussade honom på kinden. Hon gick in till sovrummet och satte sig i sängen. Hon grät. Samuel kom in.
"Vad är det som har hänt?" frågade han.
"Jag vill inte prata om det", svarade Alice. Men Samuel gav sig inte.
"Säg nu, du kan berätta allt för mig, och det vet du", sa han.
"Jag vet. Men det är alldeles för komplicerat", sa hon. Samuel suckade och lyfte hennes huvud.
"Vad är det du döljer för mig?" Alice kollade på Samuel med rödgråtna ögon.
"Det är inget", ljög hon. Samuel suckade.
"Jag vet att det är något du döljer för mig!" sa Samuel med lite högre röst.
"Nej", sa Alice. "Jag har inget att dölja för dig." Samuel gick ut ur rummet med klampande steg.
Alice ringde upp Frida.
"Ja hallå?" hördes det i luren.
"Hej Frida, det är Alice."
"Vad vill du?" frågade Frida.
"Jag behöver din hjälp, det har hänt något frukansvärt!" Frida suckade.
"Har du gjort slut med Samuel, eller gjorde han det?" frågade hon nästan lite glatt.
"Va? Nej, det är en annan sak..." svarade Alice. Frida suckade i luren.
"Kan jag komma över?" frågade hon.
"Javisst", svarade Alice. De sa hej då och la på.
Efter en kvart plingade det på dörren. Alice öppnade dörren.
"Hej Frida", sa hon.
"Bor du här än?" frågade Frida.
"Vad har hänt med dig?" frågade Alice. "Du beter dig så konstigt nu för tiden..."
"Ja, jag har väl förändrats..." sa Frida. Alice suckade.
"Men varför hånade du mig sådär om mitt ex?"
"Det var la kul." svarade hon. Alice blängde på henne.
"Va?! Var det kul?" Frida nickade sakta.
"Jaha... Så kul då. Men du kan gå nu. För om du fortsätter såhär kommer du inte ha med mig och göra längre", sa Alice och pekade på dörren. Frida gick som en modell ut genom dörren.
Kul? tänkte Alice. Javisst, så kul va! Alice väntade på Samuel i hallen. Mobilen pep under den tiden.
"Ja hallå?"
"Hej Alice. Jag saknar dig jättemycket! Kan du komma hit?" Lukas röst, tänkte Alice. Inte han igen.
"Fattar du inte att jag är upptagen än?" sa Alice tyket. "Och nej, jag vill inte komma till dig!" En suck hördes i luren.
"Snälla Alice. Jag behöver dig", sa han. Alice la på luren. Nej, hon tänkte inte träffa honom mer.
När Samuel kom hem gav Alice honom en lång kyss.
"Trevligt sätt att komma hem på", sa han. Alice log.
"Kan du inte göra så varje gång?" frågade han. Alice ryckte på axlarna.
"Du får väl se", sa hon. Samuel gick in till sovummet. Alice stod kvar i hallen.
Plötsligt hörde hon hur dörren knackade. "Jag öppnar", skrek Alice till Samuel. Hon öppnade dörren. Lukas sprang fram och kysste henne länge. Alice försökte ta sig loss. Hon förstod. Lukas ville att Samuel skulle se allting. Vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte ta sig loss. Alice hörde steg som sakta skulle komma till hallen. Alice hann inte ta sig loss. Samuel stod vid dörren till hallen och bara kollade.
"Låt mig va!" försökte Alice säga, men det hördes inte.
Samuel såg att Alice försökte ta sig loss. Han sprang fram, slog Lukas i ansiktet och höll om Alice.
"Låt henne va!" skrek han det högsta han kunde.
"Jaså Samuel. Hej i alla fall. Vi har ju inte träffats förut", sa Lukas. "Jag och Alice är faktiskt tillsammans, och igår så sov hon över hos mig, vi hade det jättemysigt... Och ändå sa hon hela tiden 'Samuel, jag vill ha Samuel. Mitt hjärta tillhör Samuel. Jag är upptagen' och bla, bla, bla. Nå Alice, vem vill du ha?"
Samuel bara stirrade på honom. Sedan släppte han taget om Alice och gick till sovrummet igen.
"Din lilla jävel!" skrek Alice. "Fattar du vad du har gjort?! Du har krossat mitt hjärta! Samuel kommer att lämna mig!" Hon sprang in till vardagsrummet, slängde sig i soffan och grät. Lukas kom in.
"Kan du inte se det från den ljusa sidan?" frågade Lukas. "Nu kan vi ju vara tillsammans." Alice skrattade falskt.
"Jaha? Så du tror att vi kommer bli tillsammans? Jag ska allt se till att vi blir tillsammans!" Alice sprang fram och slog det hårdaste slaget i Lukas ansikte. Han ramlade och kröp ihop. Alice sparkade honom. Sedan sprang hon ut mot hallen och tog på sig jacka och skor. Samuel kom ut ur sovrummet.
"Alice, vart ska du?" frågade han.
"Jag vet inte, iväg", sa hon.
"Nej", sa Samuel. Han gick fram och tog hennes hand. "Du måste säga sanningen till mig." Alice började gråta.
"Jag gick på Fridas fest du vet, och då träffade jag Lukas och vi... vi liksom blev förälskade och... Sedan försökte jag hålla mig ifrån och så, men Lukas bara gjorde mig förhäxad hela tiden och..."
Samuel avbröt henne. "Jag fattar. Men varför sa du ingenting?" Alice suckade.
"Jag trodde du skulle avsluta vårt förhållande om du fick reda på det."
"Det skulle jag aldrig göra för en sån småsak", sa Samuel.
"Men jag var ju otrogen mot dig..." sa Alice. Samuel vickade fram och tillbaka på huvudet.
"Tja, kanske det. Men jag hörde hur du skrek på honom i hallen, jag förstår att du tjatat länge på honom. Jag förstår att du inte ville såra mig och så..." Alice avbröt honom.
"Det skulle jag aldrig göra med mening, jag försökte komma ifrån honom men han kom hela tiden ."
Samuel höll om Alice.
"Så det är inte slut?" frågade hon. Samuel skrattade.
"Såklart inte!" Han kysste Alice och gjorde det länge, länge.
Lukas vaknade till slut. Samuel gick fram till honom.
"Jaja, hej du. Men asså, Alice stannar hos mig och ingen annan. Fattar du?" Lukas sken upp.
"Så du tror att du har vunnit? Då har du fel! Du kan ta och tacka snälla lilla Frida för allt detta helvete! Du kommer till slut att få veta, Alice. Men tiden är inte inne ännu."
Alice kollade förvånat på Lukas. "Va? Vad menar du?" frågade hon.
"Som sagt är tiden inte inne än", svarade Lukas och gick ut ur lägenheten. Samuel ryckte på axlarna.
"Jag fattar inte ett dugg om vad den där jäkeln sa. Inte ett skit." Alice kollade på honom med valpögon.
"Tja, men nu är vi ju ensamma så..." Alice log. Samuel lyfte upp henne och gick mot sängen, la sig ner med henne och de började kyssa varandra.
Nästa dag var det fredag.
Och idag så skulle Alice prata med Frida. Hon gjorde sig i ordning och fick skjuts av Samuel till Frida.
Alice knackade på dörren. Frida öppnade. Bakom henne stod Anders.
"Hej Alice", sa båda två.
"Hej Frida", Alice drog på i:et. Anders förstod och gick iväg.
"Vad är det?" frågade Frida tyket.
"Igår, så kom så kallad Lukas till mig och försökte göra så att Samuel såg när vi kysstes. Och han lyckades." Plötsligt blev Fridas läppar bredare.
"Och hur gick det?" frågade hon.
"Det gick utmärkt, jag och Samuel är fortfarande ett par", sa Alice glatt. Fridas leende sänktes ned igen.
"Och Lukas sa någonting om dig, har du något med detta att göra?" Frida skakade på huvudet.
"Jag lägger mig inte i ditt privatliv. Eller om hur det ska gå."
"Jag menar allvar! Du fattar inte, jag måste få veta sanningen."
"Och det har du ju!" fräste Frida.
"Jag tror dig inte. Dom senaste veckorna har du uppträtt dig helt annorlunda! Det är nästan som om du är en annan person", sa Alice och kollade konstigt på henne. "Har du färgat håret? Det har jag inte tänkt på förut."
Frida nickade. "Ja, jag har färgat håret mörktbrunt."
"Du sa ju förra månaden att du hatade den färgen..."
Frida avbröt henne. "Man kan väl ångra sig!" Alice ryckte på axlarna.
"Tja, du hade väldigt bra anledningar och så..."
"Skiter jag i", sa Frida tyket.
Plötsligt fick Alice syn på ett födelsemärke under Fridas öga, som aldrig suttit där förut. Alice kollade runt på Frida. Alice fick syn på tre andra födelsemärken Frida aldrig haft förut. Alice blev förvirrad.
"Var är Frida?" frågade hon fort.
"Va? Du tittar på henne!" sa "Frida" tyket. Men Alice kände igen de där födelsemärkerna. Det var Malin, Fridas tvillingsyster. Det var nästan löljligt hur lika dem faktiskt var.
"Du är inte Frida!" utbrast hon.
"Jo. Vem skulle jag annars va?" svarade Malin.
"Nej, det är du inte!" sa Alice. "Var är Frida?"
"Du kanske listat ut vem jag är. Men du kommer aldrig få reda på vart Frida är!" Malin skrattade falskt.
Alice sprang ut ur dörren.
Hon tog bussen hem.
"Samuel!" skrek hon. "SAMUEL!" Samuel kom ut ur dörren till sovrummet.
"Malin, Fridas tvillingsyster, låtsas vara Frida!" sa hon flämtande. Samuel blev lite förvirrad och skakade lite på huvudet.
"Va? Är du säker?" frågade han.
"Ja, hon nästan erkände det", svarade Alice.
"Jaha... Men det är ju hemskt!" sa Samuel. "Men var är den riktiga Frida då?"
Alice ryckte på axlarna. "Hon vill inte berätta det för mig. Fast det är ju uppenbart." Samuel nickade.
"Ja, hon vill ju inte att någon ska förstöra hennes planer", sa Samuel.
"Men jag måste i alla fall hitta Frida!" sa Alice. "Kan du inte hjälpa mig?" Samuel nickade.
"Jovisst!" Men dom hade ett stort problem, dom hade inte en aning om var de skulle leta.
Alice och Samuel åkte hem till Malin. När dom stötte på henne tog Samuel fram en kniv, tryckte ner Malin i marken och höll kniven mot halsen.
"Nu berättar du vart Frida är!" skrek han högt. Malin kröp ihop bakom kniven.
"Låt mig va!" kved hon tyst. Samuel tryckte kniven längre mot Malins hals.
"Nu berättar du för det första varför du låtsades vara Frida och var Frida är!" skrek han.
"Hon är inlåst hos en kompis!" skrek hon. Samuel tog bort kniven.
"Och varför låtsades du vara Frida?" frågade Samuel lungt, men inte vänligt.
"Det vill du inte veta, och särskilt inte Alice", svarade Malin. Samuel tog kniven närmare.
"Okej, okej! Jag berättar." Samuel tog bort kniven igen.
"Det var för dig! Okej? Jag ville ha DIG, Samuel. Mitt enda sätt att få dig var att låtsas vara Frida, det var hon jag kunde vara. Så jag träffade Lukas, som var singel och ledsen och kände att han inte hade någon vid sin sida. Så då kom vi överens att vi kunde starta ett party, jag sa att han skulle stöta på Alice, och försöka med henne. Och han lyckades, så planerna gick som smord! Jag trodde att om Alice var otrogen mot dig så skulle ni avsluta erat förhållande. Och så kunde jag stöta på dig."
Samuel skakade lite på huvudet. "Så det var för mig?" frågade han. Malin nickade.
"Okej, men det är dags att du börjar vara dig själv, och släpper Frida fri. Din stora kärlek kommer tids nog, men det är inte jag." Malin förstod men suckade.
"Jag ska."
Nästa dag var Frida fri från "fängelset". Alice och Frida kramade om varandra.
"Jag har saknat dig! Jag fattar inte att jag trodde att Malin var du", sa Alice.
"Äsch, vi är ju tvillingsystrar, och vi är ju lika varandra. Så jag kan fatta att du inte tänkte på det." svarade Frida. Alice nickade.
"Ja, det var kanske inte så konstigt. Nu kan jag leva lugnt igen. Utan att oroa mig för... Vänta lite nu! Hur blir det med Lukas?" frågade Alice.
"Han kommer att bli förkrossad." Frida nickade.
"Ja, det är synd. Kanske kan Lukas och Malin bli ett par?" skojade hon. Alice skrattade.
"Ja, det skulle ju knappast hända."
Alice och Samuel planerade inför deras bröllop. "Nej!" sa Samuel. "Vi kan inte bli man och hustru på ett långt tag. Vi är ju så unga." Alice nickade.
"Ja, det är vi. Men sålänge kan vi nog ha mycket, mycket kul", sa Alice och la armarna om Samuel. Samuel gav henne en lång kyss. Alice gav en lång kyss tillbaka som svar på uppskattning. Alice försökte ta bort armarna från Samuel, men han tog tag i dom igen.
"Varför tänker du ens tanken att släppa mig? Just nu är det en viktig order att hålla om mig, en lång, lång, lång stund."
"Aj, aj, kapten!" skrattade Alice och började kyssa Samuel. De gick långsamt fram till soffan och la sig ner. De kysste varandra en lång, lång stund.
Nästa morgon hörde Alice en god nyhet.
"Hej Alice. Jag har goda nyheter! Jag ska flytta ihop med Anders!" sa Frida i telefonluren.
"Gud vad roligt att höra!" svarade Alice. "Ni kommer säkert få det lika bra som Samuel och jag."
"Vet du vad?" frågade Frida och fnissade.
"Nej", svarade Alice.
"Jag såg Lukas och syrran i parken igår, och dom kysstes!" utbrast Frida.
"Va?" Fast Alice blev ändå lite ledsen. Frida hörde hennes suckning.
"Vad är det?" frågade hon.
"Alltså, jag har liksom fortfarande känslor för Lukas. Men jag har det bra som jag har det", svarade Alice lugnt.
"Kan vi träffas?" frågade Frida.
"Jag kan inte", svarade Alice. "Jag har redan lite inplanerat."
"Samuel?" utbrast Frida.
"Hallå eller! Det är exakt ett år sen jag och Samuel blev tillsammans", sa Alice. Frida skrattade.
"Jaha, det visste jag inte. Grattis då." De sa hejdå och la på.
Alice tog bussen in till stan och försökte hitta en fin present. Hon kollade in på allt möjligt.
Till slut hittade hon tre t-shirtar, som var dyra och jättefina och två par jeans av högsta kvalité.
När hon kom hem var Samuel vid dörrhålet. Han drog kassarna ur Alices grepp och rotade.
"Nej!" skrek hon förskräckt och ryckte åt sig dom. "Det är faktiskt hemligt!" Hon gick in i sitt rum och slog in varorna.
"Sådär ja!" sa hon lättat. Hon la dom under sängen. Efteråt såg hon en lapp som låg på sängen. Hon läste.
"Hej älskling. Detta är en ledtråd! Den ska leda dig till din 'överraskning'! Om du vill hitta nästa ledtråd så försök förstå detta: Jag älskar dig!" Alice tänkte. Kanske var det vid hjärttavlorna nästa var? Hon kollade där och där fanns det en lapp till.
"Bravo gumman! Detta är ledtråd två. Försök förstå detta om du vill hitta nästa: Du tycker visst inte om mig längre..." Alice tänkte på vad hon tyckt om men inte tycker om längre. Brödrosten, hon hatade den verkligen! Den var så dålig, i början var den ju minsann älskvärd! Hon gick till brödrosten. Där satt det en lapp till.
"Bra! Du fattade. För att hitta nästa, förstå min tredje ledtråd: Om du gillar mig, kom till mig!" Alice tänkte. Någonting som lockar mig, tänkte hon. Datorn! Hon sprang till vardagsrummet. Där låg en lapp på datorn.
"Du har kommit till sista ledtråden, men för att komma till 'överraskningen' så måste du fatta min sista: Bäst att vara om man röker ..." ...Om man röker? tänkte Alice. Just det! Balkongen. Hon sprang dit och där stod det två askar. Hon öppnade dom. I den ena asken var det ett halsband av guld, och i den andra en ring av guld. Det var en lapp där också.
"Du hittade din överraskning! Jag älskar dig älskling." Hon tog på sig smyckena och sprang till Samuel och kramade om honom.
"Tack så mycket!" sa hon. Samuel höll om henne.
"Det var så lite så. Du är jättevacker." Hon kysste honom ett långt tack. Efter det hämtade hon sina presenter.
"Här!" sa hon.
Han öppnade paket snabbt som blixten. Han sneglade på sina presenter.
"Är det meningen att jag ska ha på dom nu?" frågade han.
"Ja, du ska ha på dig dom nu!" svarade Alice.
"Helt säkert?"
"Ja." Han prövade dom. Alice tyckte han var jättesöt i kläderna.
"Du är jättesöt", sa hon.
"Inte lika fin som du, min älskling." Han kysste henne och höll om henne ännu hårdare. Dom började kyssa varandra och kunde knappt stå stilla.
"Jag älskar dig", sa Samuel.
"Jag älskar dig också", svarade Alice.
Nästa dag skulle Alice och Frida träffas.
Alice började göra sig i ordning. Efteråt så kysste hon Samuel och sprang ivrigt iväg till busshållplatsen. Bussen kom och hon kom till Frida efter en kvart.
Hon plingade. Frida öppnade dörren.
"Hej", sa Alice och kramade om Frida.
"Hej."
"När ska du flytta ihop med Anders?" frågade Alice.
"Nästa vecka. Vi håller på att flytta allt till han nu."
Alice nickade. "Okej."
Den dagen hjälpte Alice Frida med att flytta alla saker till Anders. Dom hann halvlångt.
"Sådär ja!" Frida klappade händerna av småglädje. "Hjälper du mig imorgon också?"
Alice nickade. "Javisst. Jag har inget för mig imorgon." Alice kramade om Frida.
"Vi ses imorgon!" sa hon och gick.
När Alice var hemma var Samuel såklart där. "Hej", sa dom båda samtidigt. Alice såg att Samuel väntade på sin långkyss.
"Jaha..." sa hon och gav han den. När Alice försökte ta sig loss så höll Samuel fast henne vid hans mun. "Nej", mumlade han och kysste henne ännu längre. Alice gick med på det såklart. Dom kysste varandra en lång, lång stund innan Alice släppte.
"Jag måste sova nu. Det är sent och jag är trött." Samuel nickade och gick efter henne till sovrummet. Alice bytte om till nattlinne och Samuel tog av sig allt förutom kalsonger. Alice somnade efter sju minuter.
Nästa dag åkte Alice till Frida igen och hjälpte till med flytten. Idag hann dom klart med allt. Alice bestämde sig för att sova över hos Frida idag. När allt var färdigt bäddade dom en säng och satte på en film. När filmen var slut så pratade dom om det som hade hänt.
"Jag fattar inte det här", sa Frida. "Hur kunde syrran vilja ha en hon inte känner?"
Alice ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Kärlek vid första ögonkastet. Men nu har hon ju i alla fall Lukas."
Frida nickade. "Ja, tur att du och Samuel fortfarande är ett par!"
Alice nickade. "Ja. Tack och lov!" Plötsligt kom Alice på. "Vet du om att jag och Samuel ska gifta oss?" utbrast hon.
"Nej. Vad kul, Alice. Men är du inte lite ung än?" frågade Frida. "Jo, men det kommer inte bli av än. Det blir nog om några år framåt så att vi blir lite äldre", svarade Alice.
"Okej. Men jag är lite trött nu... Ska vi sova nu eller?" frågade Frida. Alice nickade och drog täcket över sig. Nu var allt bra igen, hon hade Samuel, hon hade Frida och hon skulle gifta sig!
Författare: Cecilia Kristiansson
Här kommer tvåan i serien Äkta känslor. Som jag lovade er. Jag ska försöka jobba på 3an så snabbt jag kan. Men det kommer ta tid eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska göra berättelsen, men jag vet precis vad den ska handla om, precis som med de andra :)
Äkta känslor 2
Alice kollade på honom ännu en gång i ögonen. Hennes ögon blev rödgråtna.
"Vi kan inte vara med varandra längre", sa hon till en kille som hette Lukas.
"Men... Varför? Vi är menade för varandra!" sa han.
"Du vet att jag redan är ihop med Samuel. Jag och Samuel älskar varandra..." sa hon och kramade om honom.
"Jag önskar bara att det inte vore så. Jag önskar att vi kunde få det vi ville ha", sa han. Alice suckade.
"Jag vill ha ett liv med Samuel och ingen annan. Han har gjort saker för mig som ingen annan kan göra, inte ens du." Lukas suckade.
"Jag vet att du vill ha mig", sa han. "Du kommer att ångra dig när du lämnat mig. Du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig..." upprepade han gång på gång. Lukas kysste henne innan allt övergick i ett häftigt kysskalas. De la sig ner, höll om varandra och ville inte släppa taget.
"Du vill ha mig..."
"Jag vill ha dig..."
Nästa dag vaknade Alice hos Lukas. Hon hade 4 stycken sms och 5 missade samtal från Samuel. Hon ringde genast upp honom.
"Var är du?!" skrek han i luren.
"Ta det lugnt! Jag är hos en kompis bara. Allt är bra. Jag kommer hem ikväll", sa hon.
"Varför ringde du mig inte?" sa han.
"Jag glömde, vi hade så kul..." sa hon.
"Jaja, men jag har en överraskning hemma. Jag hade tänkt att vi skulle äta en romantisk middag ihop."
"Det låter toppen!" sa Alice.
"Okej, vi ses ikväll. Hejdå, sötnos."
"Detsamma." Alice la på. Hon suckade. Lukas kollade på henne.
"Vad är det?" Hon slog honom på käften.
"Det är ditt fel! Du har gjort mig förälskad i dig, trots att du vet att jag är tillsammans med Samuel." skrek hon. "Låt mig vara. Jag vill inte ha något med dig och göra längre." Sedan sprang ut genom dörren. Hon tog bussen in till trollhättan och knackade på Frida. Hennes mamma öppnade.
"Åh, hej, Alice."
"Hej, jag vill bara prata med Frida en snabbis", sa hon och försökte tränga sig fram. Fridas mamma blockade dörren.
"Tyvärr. Hon är med Anders nu. Du får komma..."
"Jag skiter i vilket! Detta är akut!" Fridas mamma gick in i Fridas rum och sa att det var akut.
"Vad är det nu då?" sa hon nästan lite tyket. "Jag är med Anders, du vet, ditt ex."
"Vad är det med dig?" sa Alice.
"Jag kanske bara vill vara i fred mitt ditt ex, som jag fick, som jag snodde", sa hon.
"Men vad fan är det med dig?" sa Alice. Alice gick ut genom dörren och sprang ned. Vad hade hänt med hennes bästa vän? Och varför hade hon gått på hennes fest och möta Lukas och bli kär?
Hon slutade fundera och tog bussen hem till sig, d.v.s. hem till Samuel. När hon var hemma kollade han på henne med oförstående blick.
"Hej, sötnos, vad är det?" frågade han. Hon suckade.
"Inget, jag undrar bara varför Frida beter sig så konstigt nu för tiden." Samuel höll om henne.
"Det går bra", sa han. "Det kommer att ordna sig, jag finns här för dig." Alice tänkte, att hon hade en förälskelse med Lukas fick henne att tänka efter ordentligt. Om Samuel fick reda på det skulla han kanske avsluta deras förhållande! Nej, imorgon skulle hon avsluta hennes förälskelse med Lukas.
Samuel sken upp. "Jag sa ju att vi skulle äta en romantisk middag ju! Kl är ju 7 nu så vi kan ju lika bra börja nu." Alice nickade. Han satte en bindel framför hennes ögon och ledde in henne i ett rum. När han tog bort ögonbindeln såg hon en fint uppdukat bord i deras sovrum. Massor av fin svag belysning syndes. Det var mycket vackert och Alice förstod att han lagt ned mycket tid på detta. Han ledde Alice till stolen och satte sig sedan själv. Han klappade händerna två gånger och en av hans bästisar kom in med mat och dricka. Mycket fina glas och tallrikar. De åt under tystnad och efter en stund så var dom klara. Samuel satte sig på knä framför Alice.
"Jag har väntat länge på det här ögonblicket", sa han. Han väntade några minuter. Alice höll för munnen när Samuel tog fram en ask med en ring i.
"Alice, Alice... Alice, vill du gifta dig med mig?" sa han och ledde sitt finaste leende. Alice bara tittade på honom. Samuel väntade på sitt svar.
Alice tänkte, hon var alldeles för ung. Bara sexton och han sjutton. Visst behövde dem ju inte gifta sig direkt, men ändå. Men till sist utbrast hon:
"Ja! Ja! Ja, Samuel, jag vill gifta mig med dig!" Han lyfte upp Alice och kysste henne en stund. Han satte henne i knät och kollade på henne.
"Du tror väl inte att kvällen är slut än?" sa han och flinade smått.
"Nej", sa hon och skrattade.
Nästa dag ringde det på telefonen kl 5 på morgonen. Samuel svarade.
"Ja hallå?"
"Ja, hej. Jag heter Lukas, jag är stolt tillsammans med Alice, oj och, jag söker henne."
Samuel skrattade. "Är du dum i bollen eller? Jag och Alice är förlovade!" sa han och la på luren.
"Skumma killar det där." sa han och gjorde en förvirrad min. Han gick in till Alice som pratade med någon i mobilen.
"Vem är det?" sa han viskande. Han hörde smått om 'vi kan rymma'.
"En kompis bara", svarade Alice.
"Okej, men jag vill prata med dig sen", sa han och gick.
"Vi kan inte bli tillsammans, jag ska gifta mig med Samuel. Han är min stora kärlek." Hon hörde en suck i mobilen.
"Det sa du om Andreas också. Enligt Frida. Eh, jag menar Lisa..." Alice blev misstänksam.
"Va?"
"Lisa är en som känner, eh... Frida..."
"Jaha..." sa Alice. "Men jag måste gå. Samuel vill prata med mig nu. Och kom ihåg, det är slut." Alice la på. Hon gick in i köket där Samuel var.
"Hej", sa hon.
"Jag undrar bara en sak, det ringde en man alldeles nyligen och sa att han var tillsammans med dig. Han hette tydligen Lukas." Han tog en paus. "Är det sant?" Alice blev röd i ansiktet.
"Nej! Varför tror du det?" ljög hon.
"Han lät rätt seriös", svarade han och ryckte på axlarna.
"Okej, men jag känner inte någon som heter Lukas", ljög Alice. Samuel kollade på henne.
"Du vet att du kan berätta allt för mig, Oavsett vad det handlar om." Alice tänkte, tänk om han kunde förstå att hon blivit kär av misstag och att hon inte skulle träffa honom mer? Nej, tänkte Alice. Han skulle aldrig förstå, han skulle avsluta förhållandet och jag skulle bli singel igen.
Lukas knackade på dörren. Alice öppnade, och som tur var, var inte Samuel hemma.
"Vad gör du här, pucko?" sa hon.
"Hej älskling. Jag tänkte bara komma över lite", sa han och tog av sig skorna.
"Gå härifrån", sa Alice bestämt. Lukas tittade på henne.
"Varför då? Jag vet att du vill ha mig. Mig, mig, mig, och ingen annan."
"Nej!" skrek Alice. "Jag vill ha Samuel! När ska du fatta att jag redan är upptagen?!" Lukas suckade. Han försökte hålla om Alice men hon puttade bort honom.
"Jag vill inte ha dig. Jag vill inte, fattar du, jag vill inte!" sa hon.
"Kom, vi går hem till mig, jag har en överraskning till dig. Den är inte romantisk, jag lovar", sa Lukas. Alice suckade. "Lovar du att låta mig vara efter det?" sa hon. Han nickade.
Alice och Lukas åkte med Lukas bil hem till honom. När hon öppnade dörren så föll det ner rosa och röda hjärtan ner från dörren.
"Du lovade..." sa hon men hon hann inte längre innan det föll ner en skylt där det stod: "Lukas <3 Alice"
Alice kollade på allt, över hela väggarna var det hjärtan och rosor. Lukas kysste henne.
"Låt mig va!" sa hon.
"Du sa att efter detta skulla jag låta dig vara. Men det är inte efter än..." sa Lukas. Han kysste henne en lång stund, tills Alice gick med på det.
"Jag älskar dig", sa han. Men Alice var förhäxad.
"Jag älskar dig också." Lukas lyfte upp henne och gick till soffan. Han la sig ner med Alice.
"Jag kan inte", sa hon. "Jag är tillsammans med Samuel och ingen annan." Lukas kysste henne en gång till. "Jo. Du kan, du ska, du ska va med mig och inte Samuel. Kyss han aldrig igen. Krama han inte, ta inte på honom", mumlade Lukas medan han kysste henne. "Lova mig det."
Alice mumlade tyst. "Jag lovar."
Nästa dag vaknade Alice i Lukas säng igen. Hon kollade sig omkring efter Samuel, men såg honom inte någonstans. Hon fattade ingenting, tills hon såg Lukas.
"Vad gör jag här?" sa hon tyst.
"Vet du inte det?" frågade Lukas förvånat.
"Varför tar du på mig, kramar mig och kysser mig? Mitt hjärta finns hos Samuel och inte dig!" Lukas suckade.
"Du fattar tydligen inte... Du är hos mig och kommer till mig. Du älskar mig och är mer med mig än med Samuel! För att du vill ha mig."
"Nej!" skrek Alice. "Låt mig va och rör mig inte mer!" Hon reste sig upp, stampade med fötterna i golvet och sprang ut till hallen. Hon tog på sig skorna, öppnade dörren, gick ut och smällde igen dörren.
När Alice var hemma mötte hon Samuel i dörröppningen.
"Hej", sa hon och pussade honom på kinden. Hon gick in till sovrummet och satte sig i sängen. Hon grät. Samuel kom in.
"Vad är det som har hänt?" frågade han.
"Jag vill inte prata om det", svarade Alice. Men Samuel gav sig inte.
"Säg nu, du kan berätta allt för mig, och det vet du", sa han.
"Jag vet. Men det är alldeles för komplicerat", sa hon. Samuel suckade och lyfte hennes huvud.
"Vad är det du döljer för mig?" Alice kollade på Samuel med rödgråtna ögon.
"Det är inget", ljög hon. Samuel suckade.
"Jag vet att det är något du döljer för mig!" sa Samuel med lite högre röst.
"Nej", sa Alice. "Jag har inget att dölja för dig." Samuel gick ut ur rummet med klampande steg.
Alice ringde upp Frida.
"Ja hallå?" hördes det i luren.
"Hej Frida, det är Alice."
"Vad vill du?" frågade Frida.
"Jag behöver din hjälp, det har hänt något frukansvärt!" Frida suckade.
"Har du gjort slut med Samuel, eller gjorde han det?" frågade hon nästan lite glatt.
"Va? Nej, det är en annan sak..." svarade Alice. Frida suckade i luren.
"Kan jag komma över?" frågade hon.
"Javisst", svarade Alice. De sa hej då och la på.
Efter en kvart plingade det på dörren. Alice öppnade dörren.
"Hej Frida", sa hon.
"Bor du här än?" frågade Frida.
"Vad har hänt med dig?" frågade Alice. "Du beter dig så konstigt nu för tiden..."
"Ja, jag har väl förändrats..." sa Frida. Alice suckade.
"Men varför hånade du mig sådär om mitt ex?"
"Det var la kul." svarade hon. Alice blängde på henne.
"Va?! Var det kul?" Frida nickade sakta.
"Jaha... Så kul då. Men du kan gå nu. För om du fortsätter såhär kommer du inte ha med mig och göra längre", sa Alice och pekade på dörren. Frida gick som en modell ut genom dörren.
Kul? tänkte Alice. Javisst, så kul va! Alice väntade på Samuel i hallen. Mobilen pep under den tiden.
"Ja hallå?"
"Hej Alice. Jag saknar dig jättemycket! Kan du komma hit?" Lukas röst, tänkte Alice. Inte han igen.
"Fattar du inte att jag är upptagen än?" sa Alice tyket. "Och nej, jag vill inte komma till dig!" En suck hördes i luren.
"Snälla Alice. Jag behöver dig", sa han. Alice la på luren. Nej, hon tänkte inte träffa honom mer.
När Samuel kom hem gav Alice honom en lång kyss.
"Trevligt sätt att komma hem på", sa han. Alice log.
"Kan du inte göra så varje gång?" frågade han. Alice ryckte på axlarna.
"Du får väl se", sa hon. Samuel gick in till sovummet. Alice stod kvar i hallen.
Plötsligt hörde hon hur dörren knackade. "Jag öppnar", skrek Alice till Samuel. Hon öppnade dörren. Lukas sprang fram och kysste henne länge. Alice försökte ta sig loss. Hon förstod. Lukas ville att Samuel skulle se allting. Vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte ta sig loss. Alice hörde steg som sakta skulle komma till hallen. Alice hann inte ta sig loss. Samuel stod vid dörren till hallen och bara kollade.
"Låt mig va!" försökte Alice säga, men det hördes inte.
Samuel såg att Alice försökte ta sig loss. Han sprang fram, slog Lukas i ansiktet och höll om Alice.
"Låt henne va!" skrek han det högsta han kunde.
"Jaså Samuel. Hej i alla fall. Vi har ju inte träffats förut", sa Lukas. "Jag och Alice är faktiskt tillsammans, och igår så sov hon över hos mig, vi hade det jättemysigt... Och ändå sa hon hela tiden 'Samuel, jag vill ha Samuel. Mitt hjärta tillhör Samuel. Jag är upptagen' och bla, bla, bla. Nå Alice, vem vill du ha?"
Samuel bara stirrade på honom. Sedan släppte han taget om Alice och gick till sovrummet igen.
"Din lilla jävel!" skrek Alice. "Fattar du vad du har gjort?! Du har krossat mitt hjärta! Samuel kommer att lämna mig!" Hon sprang in till vardagsrummet, slängde sig i soffan och grät. Lukas kom in.
"Kan du inte se det från den ljusa sidan?" frågade Lukas. "Nu kan vi ju vara tillsammans." Alice skrattade falskt.
"Jaha? Så du tror att vi kommer bli tillsammans? Jag ska allt se till att vi blir tillsammans!" Alice sprang fram och slog det hårdaste slaget i Lukas ansikte. Han ramlade och kröp ihop. Alice sparkade honom. Sedan sprang hon ut mot hallen och tog på sig jacka och skor. Samuel kom ut ur sovrummet.
"Alice, vart ska du?" frågade han.
"Jag vet inte, iväg", sa hon.
"Nej", sa Samuel. Han gick fram och tog hennes hand. "Du måste säga sanningen till mig." Alice började gråta.
"Jag gick på Fridas fest du vet, och då träffade jag Lukas och vi... vi liksom blev förälskade och... Sedan försökte jag hålla mig ifrån och så, men Lukas bara gjorde mig förhäxad hela tiden och..."
Samuel avbröt henne. "Jag fattar. Men varför sa du ingenting?" Alice suckade.
"Jag trodde du skulle avsluta vårt förhållande om du fick reda på det."
"Det skulle jag aldrig göra för en sån småsak", sa Samuel.
"Men jag var ju otrogen mot dig..." sa Alice. Samuel vickade fram och tillbaka på huvudet.
"Tja, kanske det. Men jag hörde hur du skrek på honom i hallen, jag förstår att du tjatat länge på honom. Jag förstår att du inte ville såra mig och så..." Alice avbröt honom.
"Det skulle jag aldrig göra med mening, jag försökte komma ifrån honom men han kom hela tiden ."
Samuel höll om Alice.
"Så det är inte slut?" frågade hon. Samuel skrattade.
"Såklart inte!" Han kysste Alice och gjorde det länge, länge.
Lukas vaknade till slut. Samuel gick fram till honom.
"Jaja, hej du. Men asså, Alice stannar hos mig och ingen annan. Fattar du?" Lukas sken upp.
"Så du tror att du har vunnit? Då har du fel! Du kan ta och tacka snälla lilla Frida för allt detta helvete! Du kommer till slut att få veta, Alice. Men tiden är inte inne ännu."
Alice kollade förvånat på Lukas. "Va? Vad menar du?" frågade hon.
"Som sagt är tiden inte inne än", svarade Lukas och gick ut ur lägenheten. Samuel ryckte på axlarna.
"Jag fattar inte ett dugg om vad den där jäkeln sa. Inte ett skit." Alice kollade på honom med valpögon.
"Tja, men nu är vi ju ensamma så..." Alice log. Samuel lyfte upp henne och gick mot sängen, la sig ner med henne och de började kyssa varandra.
Nästa dag var det fredag.
Och idag så skulle Alice prata med Frida. Hon gjorde sig i ordning och fick skjuts av Samuel till Frida.
Alice knackade på dörren. Frida öppnade. Bakom henne stod Anders.
"Hej Alice", sa båda två.
"Hej Frida", Alice drog på i:et. Anders förstod och gick iväg.
"Vad är det?" frågade Frida tyket.
"Igår, så kom så kallad Lukas till mig och försökte göra så att Samuel såg när vi kysstes. Och han lyckades." Plötsligt blev Fridas läppar bredare.
"Och hur gick det?" frågade hon.
"Det gick utmärkt, jag och Samuel är fortfarande ett par", sa Alice glatt. Fridas leende sänktes ned igen.
"Och Lukas sa någonting om dig, har du något med detta att göra?" Frida skakade på huvudet.
"Jag lägger mig inte i ditt privatliv. Eller om hur det ska gå."
"Jag menar allvar! Du fattar inte, jag måste få veta sanningen."
"Och det har du ju!" fräste Frida.
"Jag tror dig inte. Dom senaste veckorna har du uppträtt dig helt annorlunda! Det är nästan som om du är en annan person", sa Alice och kollade konstigt på henne. "Har du färgat håret? Det har jag inte tänkt på förut."
Frida nickade. "Ja, jag har färgat håret mörktbrunt."
"Du sa ju förra månaden att du hatade den färgen..."
Frida avbröt henne. "Man kan väl ångra sig!" Alice ryckte på axlarna.
"Tja, du hade väldigt bra anledningar och så..."
"Skiter jag i", sa Frida tyket.
Plötsligt fick Alice syn på ett födelsemärke under Fridas öga, som aldrig suttit där förut. Alice kollade runt på Frida. Alice fick syn på tre andra födelsemärken Frida aldrig haft förut. Alice blev förvirrad.
"Var är Frida?" frågade hon fort.
"Va? Du tittar på henne!" sa "Frida" tyket. Men Alice kände igen de där födelsemärkerna. Det var Malin, Fridas tvillingsyster. Det var nästan löljligt hur lika dem faktiskt var.
"Du är inte Frida!" utbrast hon.
"Jo. Vem skulle jag annars va?" svarade Malin.
"Nej, det är du inte!" sa Alice. "Var är Frida?"
"Du kanske listat ut vem jag är. Men du kommer aldrig få reda på vart Frida är!" Malin skrattade falskt.
Alice sprang ut ur dörren.
Hon tog bussen hem.
"Samuel!" skrek hon. "SAMUEL!" Samuel kom ut ur dörren till sovrummet.
"Malin, Fridas tvillingsyster, låtsas vara Frida!" sa hon flämtande. Samuel blev lite förvirrad och skakade lite på huvudet.
"Va? Är du säker?" frågade han.
"Ja, hon nästan erkände det", svarade Alice.
"Jaha... Men det är ju hemskt!" sa Samuel. "Men var är den riktiga Frida då?"
Alice ryckte på axlarna. "Hon vill inte berätta det för mig. Fast det är ju uppenbart." Samuel nickade.
"Ja, hon vill ju inte att någon ska förstöra hennes planer", sa Samuel.
"Men jag måste i alla fall hitta Frida!" sa Alice. "Kan du inte hjälpa mig?" Samuel nickade.
"Jovisst!" Men dom hade ett stort problem, dom hade inte en aning om var de skulle leta.
Alice och Samuel åkte hem till Malin. När dom stötte på henne tog Samuel fram en kniv, tryckte ner Malin i marken och höll kniven mot halsen.
"Nu berättar du vart Frida är!" skrek han högt. Malin kröp ihop bakom kniven.
"Låt mig va!" kved hon tyst. Samuel tryckte kniven längre mot Malins hals.
"Nu berättar du för det första varför du låtsades vara Frida och var Frida är!" skrek han.
"Hon är inlåst hos en kompis!" skrek hon. Samuel tog bort kniven.
"Och varför låtsades du vara Frida?" frågade Samuel lungt, men inte vänligt.
"Det vill du inte veta, och särskilt inte Alice", svarade Malin. Samuel tog kniven närmare.
"Okej, okej! Jag berättar." Samuel tog bort kniven igen.
"Det var för dig! Okej? Jag ville ha DIG, Samuel. Mitt enda sätt att få dig var att låtsas vara Frida, det var hon jag kunde vara. Så jag träffade Lukas, som var singel och ledsen och kände att han inte hade någon vid sin sida. Så då kom vi överens att vi kunde starta ett party, jag sa att han skulle stöta på Alice, och försöka med henne. Och han lyckades, så planerna gick som smord! Jag trodde att om Alice var otrogen mot dig så skulle ni avsluta erat förhållande. Och så kunde jag stöta på dig."
Samuel skakade lite på huvudet. "Så det var för mig?" frågade han. Malin nickade.
"Okej, men det är dags att du börjar vara dig själv, och släpper Frida fri. Din stora kärlek kommer tids nog, men det är inte jag." Malin förstod men suckade.
"Jag ska."
Nästa dag var Frida fri från "fängelset". Alice och Frida kramade om varandra.
"Jag har saknat dig! Jag fattar inte att jag trodde att Malin var du", sa Alice.
"Äsch, vi är ju tvillingsystrar, och vi är ju lika varandra. Så jag kan fatta att du inte tänkte på det." svarade Frida. Alice nickade.
"Ja, det var kanske inte så konstigt. Nu kan jag leva lugnt igen. Utan att oroa mig för... Vänta lite nu! Hur blir det med Lukas?" frågade Alice.
"Han kommer att bli förkrossad." Frida nickade.
"Ja, det är synd. Kanske kan Lukas och Malin bli ett par?" skojade hon. Alice skrattade.
"Ja, det skulle ju knappast hända."
Alice och Samuel planerade inför deras bröllop. "Nej!" sa Samuel. "Vi kan inte bli man och hustru på ett långt tag. Vi är ju så unga." Alice nickade.
"Ja, det är vi. Men sålänge kan vi nog ha mycket, mycket kul", sa Alice och la armarna om Samuel. Samuel gav henne en lång kyss. Alice gav en lång kyss tillbaka som svar på uppskattning. Alice försökte ta bort armarna från Samuel, men han tog tag i dom igen.
"Varför tänker du ens tanken att släppa mig? Just nu är det en viktig order att hålla om mig, en lång, lång, lång stund."
"Aj, aj, kapten!" skrattade Alice och började kyssa Samuel. De gick långsamt fram till soffan och la sig ner. De kysste varandra en lång, lång stund.
Nästa morgon hörde Alice en god nyhet.
"Hej Alice. Jag har goda nyheter! Jag ska flytta ihop med Anders!" sa Frida i telefonluren.
"Gud vad roligt att höra!" svarade Alice. "Ni kommer säkert få det lika bra som Samuel och jag."
"Vet du vad?" frågade Frida och fnissade.
"Nej", svarade Alice.
"Jag såg Lukas och syrran i parken igår, och dom kysstes!" utbrast Frida.
"Va?" Fast Alice blev ändå lite ledsen. Frida hörde hennes suckning.
"Vad är det?" frågade hon.
"Alltså, jag har liksom fortfarande känslor för Lukas. Men jag har det bra som jag har det", svarade Alice lugnt.
"Kan vi träffas?" frågade Frida.
"Jag kan inte", svarade Alice. "Jag har redan lite inplanerat."
"Samuel?" utbrast Frida.
"Hallå eller! Det är exakt ett år sen jag och Samuel blev tillsammans", sa Alice. Frida skrattade.
"Jaha, det visste jag inte. Grattis då." De sa hejdå och la på.
Alice tog bussen in till stan och försökte hitta en fin present. Hon kollade in på allt möjligt.
Till slut hittade hon tre t-shirtar, som var dyra och jättefina och två par jeans av högsta kvalité.
När hon kom hem var Samuel vid dörrhålet. Han drog kassarna ur Alices grepp och rotade.
"Nej!" skrek hon förskräckt och ryckte åt sig dom. "Det är faktiskt hemligt!" Hon gick in i sitt rum och slog in varorna.
"Sådär ja!" sa hon lättat. Hon la dom under sängen. Efteråt såg hon en lapp som låg på sängen. Hon läste.
"Hej älskling. Detta är en ledtråd! Den ska leda dig till din 'överraskning'! Om du vill hitta nästa ledtråd så försök förstå detta: Jag älskar dig!" Alice tänkte. Kanske var det vid hjärttavlorna nästa var? Hon kollade där och där fanns det en lapp till.
"Bravo gumman! Detta är ledtråd två. Försök förstå detta om du vill hitta nästa: Du tycker visst inte om mig längre..." Alice tänkte på vad hon tyckt om men inte tycker om längre. Brödrosten, hon hatade den verkligen! Den var så dålig, i början var den ju minsann älskvärd! Hon gick till brödrosten. Där satt det en lapp till.
"Bra! Du fattade. För att hitta nästa, förstå min tredje ledtråd: Om du gillar mig, kom till mig!" Alice tänkte. Någonting som lockar mig, tänkte hon. Datorn! Hon sprang till vardagsrummet. Där låg en lapp på datorn.
"Du har kommit till sista ledtråden, men för att komma till 'överraskningen' så måste du fatta min sista: Bäst att vara om man röker ..." ...Om man röker? tänkte Alice. Just det! Balkongen. Hon sprang dit och där stod det två askar. Hon öppnade dom. I den ena asken var det ett halsband av guld, och i den andra en ring av guld. Det var en lapp där också.
"Du hittade din överraskning! Jag älskar dig älskling." Hon tog på sig smyckena och sprang till Samuel och kramade om honom.
"Tack så mycket!" sa hon. Samuel höll om henne.
"Det var så lite så. Du är jättevacker." Hon kysste honom ett långt tack. Efter det hämtade hon sina presenter.
"Här!" sa hon.
Han öppnade paket snabbt som blixten. Han sneglade på sina presenter.
"Är det meningen att jag ska ha på dom nu?" frågade han.
"Ja, du ska ha på dig dom nu!" svarade Alice.
"Helt säkert?"
"Ja." Han prövade dom. Alice tyckte han var jättesöt i kläderna.
"Du är jättesöt", sa hon.
"Inte lika fin som du, min älskling." Han kysste henne och höll om henne ännu hårdare. Dom började kyssa varandra och kunde knappt stå stilla.
"Jag älskar dig", sa Samuel.
"Jag älskar dig också", svarade Alice.
Nästa dag skulle Alice och Frida träffas.
Alice började göra sig i ordning. Efteråt så kysste hon Samuel och sprang ivrigt iväg till busshållplatsen. Bussen kom och hon kom till Frida efter en kvart.
Hon plingade. Frida öppnade dörren.
"Hej", sa Alice och kramade om Frida.
"Hej."
"När ska du flytta ihop med Anders?" frågade Alice.
"Nästa vecka. Vi håller på att flytta allt till han nu."
Alice nickade. "Okej."
Den dagen hjälpte Alice Frida med att flytta alla saker till Anders. Dom hann halvlångt.
"Sådär ja!" Frida klappade händerna av småglädje. "Hjälper du mig imorgon också?"
Alice nickade. "Javisst. Jag har inget för mig imorgon." Alice kramade om Frida.
"Vi ses imorgon!" sa hon och gick.
När Alice var hemma var Samuel såklart där. "Hej", sa dom båda samtidigt. Alice såg att Samuel väntade på sin långkyss.
"Jaha..." sa hon och gav han den. När Alice försökte ta sig loss så höll Samuel fast henne vid hans mun. "Nej", mumlade han och kysste henne ännu längre. Alice gick med på det såklart. Dom kysste varandra en lång, lång stund innan Alice släppte.
"Jag måste sova nu. Det är sent och jag är trött." Samuel nickade och gick efter henne till sovrummet. Alice bytte om till nattlinne och Samuel tog av sig allt förutom kalsonger. Alice somnade efter sju minuter.
Nästa dag åkte Alice till Frida igen och hjälpte till med flytten. Idag hann dom klart med allt. Alice bestämde sig för att sova över hos Frida idag. När allt var färdigt bäddade dom en säng och satte på en film. När filmen var slut så pratade dom om det som hade hänt.
"Jag fattar inte det här", sa Frida. "Hur kunde syrran vilja ha en hon inte känner?"
Alice ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Kärlek vid första ögonkastet. Men nu har hon ju i alla fall Lukas."
Frida nickade. "Ja, tur att du och Samuel fortfarande är ett par!"
Alice nickade. "Ja. Tack och lov!" Plötsligt kom Alice på. "Vet du om att jag och Samuel ska gifta oss?" utbrast hon.
"Nej. Vad kul, Alice. Men är du inte lite ung än?" frågade Frida. "Jo, men det kommer inte bli av än. Det blir nog om några år framåt så att vi blir lite äldre", svarade Alice.
"Okej. Men jag är lite trött nu... Ska vi sova nu eller?" frågade Frida. Alice nickade och drog täcket över sig. Nu var allt bra igen, hon hade Samuel, hon hade Frida och hon skulle gifta sig!
Författare: Cecilia Kristiansson
Kommentarer
Trackback