Hej där ;)
Jag har inte skrivit något på länge, men spela roll. Jag har ju redan förvarnat er om detta :) Jag har iaf lovat er att ni ska få läsa äkta känslor serien. Eftersom denna skrevs för lite mer än ett år sen vill jag bara förvarna er att det kan vara lite fort och sådär - men jag har försökt bättra den lite och rättat felen. Så nu kan ni väl bara läsa alla läsfreak (som jag!!) där ute :D
Det här är första delen ur serien, andra kommer när jag rättat den (håller på med det just nu). Trean är ännu inte klar, men ska försöka orka att skriva på den.

Äkta känslor

"Varför?" Alice kollade på Anders som aldrig förr.
"För att det är slut, gå! Jag klarar inte av att se dig!" Men Alice gick inte. Anders fick gå själv och kvar stod Alice med röda ögon. Efter tre sekunder kom ösregnet. Alice T-shirt blev alldeles blöt. Men hon stod kvar. Trots att myra kröp upp på hennes ben, hon får väldigt mycket panik bara hon ser en myra, så blev hon inte rädd. Men hon kände sig helt matt, hon kunde nästan inte stå. Hon hade just blivit av med hennes stora kärlek. Den var plötsligt borta. Hur kunde detta hända? Alice satte sig på en bänk och frös. Hade han känslor för en annan? tänkte Alice. Var jag inte duglig längre?
Hon slutade att fundera och gick långsamt hemåt. Grejen var att hon inte kunde gå hem, hon bodde i Göteborg och hon var i Trollhättan där Anders bodde. Som tur var, hade hon en kompis i Trollhättan som hon säkert skulle kunna sova hos, och det var inte en vanlig kompis, utan hennes närmaste kompis. Hon ringde upp henne på mobilen.
"Hej Frida", sa hon stönande. Frida hörde att något var på tok.
"Hej Alice, vad har hänt?"
"En hemsk sak! Kan jag sova hos dig, jag är i Trollhättan, nära din lägenhet."
"Visst, jag finns här för dig!"
De la på och Alice tog en snabb buss till Frida. Alice gick en trappa upp och plingade på ringklockan. Det dröjde inte länge förrän Frida var i dörrhålet. Hon såg de rödgråtna ögonen. De kramade om varandra och gick sedan upp till Fridas rum. Mamma trodde att hon sov hos Anders, men hon visste inte att det plötsligt var slut på en grå trottoar! De satte sig i sängen.
"Nå, Alice. Vad har hänt?"
Meningen brast ut i gråt. "Anders gjorde slut!" Frida grät med henne.
"Varför?", grät hon.
"Jag vet inte, vi bara kysstes och så helt plötsligt sa han att han hade något att säga. Han sa bara: Det är slut, Alice. Jag frågade varför men han sa att han inte tålde att se mig!" Meningen var svår att förstå men Frida förstod den lika bra som om hon hade hört den helt normalt. De grät. Även om inte Frida varit med kände hon alla Alice smärtor och lidande. De grät tills de inte orkade mer.
Då kom Fridas mamma in. "Vad har hänt?" sa hon förskräckt. Men det dröjde inte länge innan telefonen ringde och hennes mamma stack ut igen. Nu var det dags att bädda en säng åt Alice. De tog fram lakan, madrass, kudde och påslakan. När bädden var klar började det roliga. Egentligen borde dom bara gråta, men de hade jämt så kul när de sovde över hos varandra. Efter tre minuter satte de igång och plockade fram läsk och chips. De satte på en film och njöt. Anders hade dom glömt bort, men det skulle komma tillbaka. När filmen var slut började hemlisarna. Det pratade om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag kom det fram.
"Hur går det med dig och Anders då?"
Fridas minne kom tillbaka när hon såg tåren som gled ner över Alices kind. "Förlåt Alice! Jag menade inte..." Alice skakade på huvudet.
"Det gör ingenting, det är inte ditt fel, vi hade så kul att vi glömde bort..." Frida nickade.
"Mm. Men du måste glömma honom, Alice! Det kommer inte hjälpa att gråta hela livet för det. Du måste gå vidare, det gjorde jag när min kille gjorde slut av ingen anledning." Alice nickade sorgset, men tänk om han ångrade sig och ville ha tillbaka henne? Då kanske hon hade en ny och... Då kan hon ju inte gå tillbaka och såra den andra och... Nej, detta funkar inte, hon måste ta reda på det, hon klarar inte mer, hon hade äkta känslor för den där Anders! Hon måste ta reda på varför han gjorde slut.
"Jag tänker ta reda på varför", sa Alice.
"Ge upp, Alice. Inse bara, det är slut..." Alice såg en min i Fridas ansikte hon aldrig sett förut, vad betydde den?

Nästa dag vaknade Alice tidigt. Nästan klockan 6. Hon hatade den konstiga min Frida gjorde när dem pratade om Anders, så hon skulle ta bussen till Göteborg idag, utan att Frida märkte nått. Hon tog sakta och tyst på sig kläderna och tog sin väska. Hon gick mot hallen och tog på sig skor och jacka. Hon öppnade dörren och gick ut. När hon kommit mot sista trappsteget hörde hon hur någon öppnade en dörr. Hon gick sakta upp och spionerade. Frida kollade sig omkring och gick sedan snabbt in när hon plötsligt hade sett Alice, men Alice märkte inte att hon sett henne. Mycket konstigt, tänkte Alice och gick ner för andra gången. När hon kommit ner och gått ut kollade hon upp mot balkongen, där satt Frida. Alice gömde sig snabbt. Alice trodde hon grät, men hon hade fel. Hon satt och ledde glatt faktiskt, men det visste hon inte. Efter några minuter gick hon in igen och kusten var klar. Hon sprang nedåt gatan och letade snabbt upp en buss till Göteborg. Hon satte på mp3-spelaren och lyssnade lugnt.
Efter en timmes åkande vaknade hon med ett ryck. Hon var inte i Göteborg. Hon gick fram till busschaufören och frågade om Göteborg var här.
"Ledsen tjejen, vi var där för en trekvart sen."
"Kan du inte köra mig dit?" frågade hon.
"Jag slutar för idag nu..." sa busschaufören. Hon suckade och steg av. Hon satte sig på en bänk och väntade på att en buss som skulle till Göteborg skulle komma. Men det kom ingen alls. Nu var klockan två och fortfarande ingen till Göteborg. Till slut började hon gråta.
Jag skulle aldrig lämnat Frida, tänkte hon. Jag kommer aldrig komma hem!
Alice visste att vid den här tiden skulle hon vart hemma. Hennes mobil var helt död och hon visste inte vart hon kunde låna en telefon. Men hon gav inte upp. Hon letade upp en person och undrade vart hon kunde låna en telefon. Hon gick dit och frågade om en telefon. Det kostade 10 kronor att betala. Det hade hon inte. "Jag vill bara komma hem, min mobil är död och jag hittar ingen buss till Göteborg!" sa Alice besviket.
"På vilken gata bor du exakt?" frågade en man. Hon sa adressen och han sa en buss som skulle gå dit. Han bad om hennes mobil och telefonnummer och hon gav honom det också.
Hon tog bussen till Göteborg och tog sedan spårvagn till hennes gata. När hon kommit in till lägenheten märkte hon att ingen var hemma. Men ändå var dörren upplåst. Varför då? Hon funderade och slutfunderingen var att hon trodde att mamma glömt att låsa bara.
När hon gick inte igen hörde hon något. Det var en röst som sjöng. Det kom från duschen. Hon kände mycket väl igen rösten, men det var ingen som stod henne nära som Frida, mamma och pappa sådär.
Plötsligt stannade vattnet. Alice gömde sig under en säng. Förskräckt såg hon hur mannen vid telefon stället gick ut med bara handduken. Han la sig i Alices föräldrars säng och slängde iväg handduken. Han såg ut att vänta på någon. Alices fick ett sms efter tre sekunder, och det hördes.
Det stod: "kommer du snart?" Hon blev jättestressad. Mannen som låg i sängen stod upp nu. Han kollade under sängen, det värsta som kunnat hända. Han drog ut Alices under sängen. Han slängde henne i sängen och gick efter henne. Hon försökte komma därifrån. Men mannen blockade dörren. Hon sprang runt, runt i rummet och såg upp för den nakna mannen. När han fick fast henne drog han ner byxorna på henne, men hon kom undan. Hon öppnade dörren och låste den. Hon tog snabbt på sig ett par jeans och sprang ut.
Hon fick flera sms utav mannen. Dolt nummer. Hon sprang iväg. Hon undrade vart mamma var. Hennes mobil hade fått lite energi. Hon ringde till Frida. "Ja hallå?" Hon andades ut. "Du måste hjälpa mig! Jag är förföljd! Jag vet inte var min mamma är och den är någon man som föjler efter mig!" Tårarna kom. "Jag ber mamma komma och hämta dig med en gång!" sa Frida fort som blixten. Alices sa vart hon var och Frida sa att hon skulle stanna där.
Efter en trekvart ungefär kom Fridas mamma och hämtade henne. Hon var i säkerhet nu.

Nu satt Alice vid Fridas köksbord. Hon grät och Frida tröstade henne mycket bra. Det var just då hon hörde något från garderoben. Men hon struntade i det och bara fortsatte att gråta och gråta. Alice var otröstlig. Hon var så ledsen som någon människa kunde vara, hon hade nästan blivit våldtagen bara för att hon gett en man hon inte kände hennes adress och telefonnummer. Mest grät hon för sin mamma, tänk om hon gick hem och blev våldtagen av mannen? Hon hade försökt att ringa henne, men ingen signal hade ens gått fram till hennes mamma. Alice reste sig från stolen.
"Vi kan inte gråta och sitta här hela kvällen, jag måste nog sova..." Klockan var egentligen bara 5 men det räckte, Alice behövde sömn och lugn och ro, om hon skulle kunna komma över det som hänt.
Alice la sig ner i bädden, men föll inte i sömn, i stället tänkte hon på mannen hela tiden.
Efter någon timme kom Fridas mamma in. "Jo, jag fick inte tag i din mamma men... Jag ringde polisen. Dom hade inte direkt glädjande nyheter för dig, Alice..." Alice väntade på svaret, hon trodde att mamma hade blivit våldtagen.
"Din mamma, d...d...i...i...n mamma, ä...ä...r...r, död." Alice satt helt stilla och förblev stilla resten av natten.

Nästa morgon satt Alice i samma ställning, men till skillnad från igår, var hennes ögon helt spräckta av gråt. Frida sov än, klockan var åtta nu. Frida brukade gå upp klockan tio. Hon fick ett sms. Men hon kollade inte på det, hon märkte det inte ens, trots den höga tonen.
Frida vaknade. "Hur är det med dig, Alice? frågade hon Alice. Alice sa inte ett knyst. Frida satte sig bredvid Alice och höll om henne hårt.
"Det kommer att gå bra, Alice. Jag lovar, både med mannen och trots att din mamma är död. Livet måste gå vidare. Oavsett vad man har mist, så kan man inte få tillbaka det. Och det är inget värdigt liv att bara gråta och sörja. Och sitta still för den delen." Alice gav till sig ett tyst "jag vet", men oavsett om det var tyst, så hörde Frida.
"Men jag vet bara inte... h...ur."
"Det enda man behöver göra är att sörja någon gång då och då, den första månaden. Sedan måste man faktiskt försöka gå vidare här i livet. Jag vet att du gått igenom mycket, och jag sörjer verkligen med dig! Men mannen är fast. Din mamma är död och Anders gjorde slut."Just då fick Frida den där minen igen.
"Varför får du jämt den där minen när vi pratar om Anders? Döljer du något för mig?" frågade Alice. Frida blev röd om kinderna. Alice blev misstänksam.
"Du döljer något! Vad är det du döljer för mig, Frida?" Frida tittade bort.
"Frida, jag är din bästa vän, du kan berätta vad som helst för mig!" Frida kollade in i Alice ögon.
"Det är komplicerat, och jag vill inte såra dig, Alice! Det är därför jag inte vågar säga det till dig."
"Men Frida! Oavsett om du sårar mig, så gör det inget, för jag har sårat dig också. Många gånger."
"Detta är annorlunda. Okej, jag ska säga det. Men jag vet att du kommer att mista mig som bästa vän. För då hade inte du velat vara med mig. Jag kommer såra dig. Jag vill inte, detta är ingen vanlig sak."
"Säg!"
"Jag och Anders är ett par." Alice föll ihop på marken och reste sig inte upp.
"Alice, du kan få tillbaka honom, om du vill."
"Varför? Varför har du inte sagt nått? Du kunde ha sagt till mig att du hade känslor för Anders!" Alice började gråta. Sedan började Frida gråta.
"Varför har båda känslor för Anders? Och varför stötte jag på honom när jag visste att du och Anders var ett par? Jag hatar mig själv, Alice!"
En timme senare började Alice fundera vart Alice skulle hamna nu när mamma var död, för hennes pappa hade gått bort för länge sedan. Men hon visste inte, kanske hade hon en fadder? Hon orkade inte fundera mer. Hon gick istället och åt en liten frukost som knappt gjorde nått. Sen la hon sig i sängen och bara låg där, och tänkte på hennes mamma.
Efter några timmar försökte Fridas mamma få upp henne. Men hon lyckades inte direkt.
"Jag har hört att det kommer en fest ikväll. Den heter Årets Fest till och med! Det blir väl kul att kanske få tänka på lite annat?"
Alice funderade en stund. "Okej, jag går väl..." Fridas mammas leende blev brett.
"Det var kul att höra, men sup inte bara..."
"Jag lovar."

Nu var klockan 7, klockan halv 9 började discot. De gjorde sig i ordning. De sminkade sig, valde kläder samt tog några kort. Alice kände sig mycket bättre.
Snart drog sig klockan mot kvart över 8, så de tog bussen in eftersom Fridas mamma inte hade tid. När de var framme vid festen gick de in genom en dörr som var större än båda två tillsammans. När de var inne så såg dom en hel del människor, några söp, några dansade och några bara satt ner och slappade. När de kom dit reste sig några killar upp och gick emot dom.
"Ska vi dansa?" frågade en Frida. Hon kollade på Alice. Alice nickade.
"Kan vi dansa?" sa den andra till Alice.
"Nej." sa Alice vänligt. Killen suckade och satte sig. Alice satte sig bredvid en annan kille som kollade på henne. Han bjöd henne på ett glas Wodka.
"Nja, jag har lovat att inte dricka..." sa Alice tveksamt.
"Men ett glad kan väl inte skada? Jag heter Samuel förresten."
"Nja, vet inte... Jag heter Alice. Hur gammal är du?" frågade hon och började omedvetet dricka glaset med Wodka.
"Jag är 16 år gammal." svarade han och fyllde på Alice glas, och hans eget. Alice drack. "Du då?" frågade han Alice.
"Åh! Jag är 15 och ett halft..." Samuel fyllde glaset en tredje gång. Samt sitt eget. De drack.
"Vill du ha öl?" frågade en kille intill. Alice nickade och sträckte fram glaset. Killen fyllde glaset och Alice drack upp glaset på 5 sekunder.
"Mer." Killen fyllde på. Alice drack. De fortsatte och dricka. Frida kom fram.
"Vad har ni gjort!?" skrek hon. "Hon får inte lov att dricka just nu!" Killarna skrattade. Alice kände sig yr. Väldigt yr. Plötsligt började en Samuel komma närmare. Han kysste henne. Han fortsatte, tills det övergick till ett hångelkalas.

Nästa morgon kände Alice en helt okänd lukt. Hon kände inte igen lakanen, inte kudden och inte täcket. Hon kände inte igen rummet heller. Hon hade inte på sig något nattlinne och inga trosor. Hon var naken.
Hon vände sig om. Där låg en annan kille. Hon tyckte hon kände igen honom, men det var ingen hon kände väl. Alice funderade. Nu visste hon, det var Samuel från festern igår. Men vad gjorde hon här?
Plötsligt slog Samuel upp sina ögon.
"Hej, god morgon!" sa han.
"Vad gör jag här?" frågade Alice.
"Kommer du inte ihåg?" Samuel kollade på henne med allvarlig blick. Hon hade varit med om det här förut, när hon vart på en fest. Hon hade blivit full och hade legat med Samuel omedvetet. Hon gick genast upp ur sängen och klädde på sig. Samuel gick emot henne.
"Låt mig va!" sa hon tyket. Men Samuel gick ändå närmare henne.
"Jag ska härifrån, nu."
"Nej, snälla! Stanna en liten stund till." Samuel kollade på henne med valpögon.
"Nej."
Samuel började gråta. "Jag trodde det hände något igår." Alice suckade.
"Jag var full. Jag kunde inte hjälpa det. Nu går jag." Alice gick ut ifrån rummet och tog på sig sina skor.
Samuel gick efter henne.
"Har du en pojkvän?" frågade han.
"Nej, hurså?"
Samuel ryckte på axlarna. "Jag bara undrade." Alice öppnade dörren. Samuel tog hennes hand.
"Lämna mig inte!" Alice kollade konstigt på honom. Hon ryckte ur handen ur hans grepp. Precis innan hon hann gå tog han en lapp med hennes mobilnummer på ur hennes jeans.

Alice tog bussen till Frida. Nu behövde hon hennes stöd. När hon var framme vid dörren slog hon upp den. Hon gick in till Fridas rum. Och där låg hon och Anders och kysstes. Alice blev förstelnad.
Efter ett par minuter märkte Anders att Alice stod och kollade. Han puttade på Frida, hon kollade på honom. Han pekade smått på Alice.
"Oj... Eh, hej Alice..." Frida kollade på Alice. Alice började gråta.
"Förlåt Alice!" Fridas ögon blev röda.
"Det är inte du och Anders jag gråter för!" grät Alice.
"Vad har hänt?" frågade Frida.
"Jag vill prata med dig i enrum." sa Alice och kollade på Anders. Han gick ut.
"Vad har hänt?" frågade Frida.
"Jag låg med honom!" sa hon gråtande. Frida kramade om henne.
"Du var full, det var inte ditt fel. Det var hans fel!" Frida kollade in i Alice ögon. Hon nickade.
"Mm, det är det", sa hon snyftande. Frida tog in Anders in i rummet igen. Anders kollade på Alice.
"Du..." sa han.
"Strunt samma... Det spelar ingen roll, jag duger tydligen inte bara för dig", sa hon och började gråta.
"Såklart att du duger!" sa Anders. "Men jag vet inte, jag fick liksom bara känslor för Frida..."
"Du dejtade henne bakom min rygg!" skrek Alice argt.
Anders skämdes. "Jag menade inte att såra dig", sa han.
"Men det gjorde du!" skrek Alice och gick ut ur rummet. Hon satte sig i vardagsrummet och satte på teven.
Anders kom ut efter en liten stund. "Alice."
"Gå."
"Du, jag tycker verkligen om dig, men det kommer liksom någonting emellan.
"GÅ!" skrek hon.
En minut senare fick hon ett sms. Det stod ett nummer hon inte kände igen.
"Hej Alice. Jag var också full. Men jag kände något den kvällen! Jag ville liksom inte gå så fort. Jag vill pröva. Snälla! Ge mig en chans att bevisa att jag menar det jag säger!" Alice gissade på att det var Samuel.
"Vem var det ifrån?" frågade Anders.
"Det kan du ta och skita i", sa hon tyket. Han gick. Alice svarade tillbaka.
"Du ska få din chans. Ring mig." Efter någon minut pep mobilen och Alice svarade.
"Hej Alice!" hördes det i luren.
"Hej Samuel."
"Jag menar det jag säger, Alice. Jag kände något i mitt hjärta, något som var obeskrivligt!" sa han. "Kan vi inte mötas, jag lovar att inte göra några förhastade saker..."
"Visst, jag ger dig en chans, men bara en." Hon och Samuel bestämde en plats. De skulle mötas på en pizzeria klockan 6.
När klockan var 5 började hon sminka sig och välja kläder. När klockan var halv 6 så gick hon in på bilddagboken och la upp bilderna som Alice och Frida tog igår.
Nu var klockan kvart i 6, så hon tog bussen in till pizzerian.
Samuel satt vid ett bord, klädd i en fin kostym och på bordet fanns det två pizzor. Hon satte sig ner.
"Hej", sa hon.
"Hej, Alice. Jag menar verkligen det jag skrev och sa förut..." Alice trodde honom. När hon kollade på honom så såg hon hur söt Samuel var, det hade hon inte tänkt på förut. Hon och Samuel började äta. De åt under tystnad. När pizzorna var slut så reste de sig upp och kollade på varandra. Samuel gick fram och betalade. Sedan gick de ut och satte sig på en bänk.
"Jag måste nog gå..." sa Alice och tänkte på Frida.
"Okej." Alice pussade Samuel och gick sedan iväg till busshållplatsen.
När Alice var hos Frida igen så mötte hon hennes mamma.
"Hej, Alice. Hur är det?" frågade hon. "Super." Fridas mamma kollade på henne.
"Var har du varit?" frågade hon. "Iväg", sa Alice och gick mot Fridas rum.
"Vänta!" sa Fridas mamma. Alice vände sig om. "Anders är fortfarande här, jag tror att Frida och Anders vill vara ifred..." sa hon.
"Visst, jag sätter på en film då..." sa Alice. "Har vi chips eller popcorn?"
"Vi har båda."
Alice tog en chipspåse och satte på en film.

Nästa morgon hade Alice fått tre stycken sms från Samuel. Alice la till honom i sin kontaktlista. Hon kollade på dom.
"Längtar efter dig, sötnos. Kvällen var fantastisk!" Alice rodnade lite.
"Ska vi ses idag?" Hon svarade direkt. "Såklart vi kan! Ring mig klockan 3."
Hon kollade på det sista sms:et.
"Kan du svara?" Oj då, hon hade visst sovit till klockan tolv idag. Hon kollade när sms:en var skickade. Det senaste var skickat klockan 10:03. Hon gäspade och gick upp. Hon tog på sig kläder och gick till köket. Hon tog fram flingor och mjölk. Hon hällde i allt i en röra och började äta. När hon var klar visade sig Frida. Bredvid henne stod Anders i kalsonger och t-shirt. Hon kollade på dom.
"Anders sovde över här... Var det okej?" sa Frida oroligt.
"Jadå", svarade Alice lugnt. Frida andades ut. Hon satte sig bredvid Alice.
"Jag är ledsen om du störs av att han är här, men jag kan skicka iväg honom om du vill..." Alice avbröt henne.
"Det är okej, Frida. Jag har inte ont av att se honom längre." Frida blev misstänksam.
"Var nånstans var du igår?" frågade hon.
"Det vill jag inte prata om när Anders är här", svarade Alice. De gick in till Fridas rum.
"Nå, var någonstans var du igår?"
"På en dejt", sa Alice snabbt.
"Va?" sa Frida förvånat.
"Hallå! Du fattar väl att jag vill gå vidare. Du tog Anders från mig. Får jag lov att gå vidare eller?" frågade Alice.
"Ja... Men redan?" sa Frida.
"Jag struntar i när du vill att jag ska börja. Jag har redan börjat, Frida."
Frida nickade. De gick ut igen.
"Jag och Anders skulle vilja mysa..." sa Frida blygt.
"Men Frida! Sluta. Du får göra vad du vill. Jag är bara här för att min mamma är död, inte för att vara med dig egentligen", sa Alice suckande.
"Jaja, okej..." sa Frida och gick in på sitt rum med Anders.
Nu var klockan 3. Mobilen pep.
"Ja hallå?" Alice svarade.
"Jo, hej. Det är Samuel..." Oj! Alice hade nästan glömt att hon hade bett Samuel ringa klockan 3.
"Hej Samuel. Kul att du ringer! Kan vi kanske mötas klockan 4?" frågade Alice.
"Javisst! Det kan vi. Var ska vi mötas?"
"Vi kan mötas vid pizzerian och se vad vi kan hitta på!" sa Alice glatt. Det godkände Samuel. De sa hejdå och la på. Alice började sminka sig och välja kläder. Resultatet blev en blå kort klänning med vita leggings och svarta pumasockor. När hon var klar var klockan kvart i fyra. Hon knackade på Fridas dörr. Hon hörde ett svagt "kom in". Hon öppnade dörren och sa att hon skulle iväg. Hon blinkade till Frida. Hon stängde dörren och gick ut genom dörren.

När hon var framme vid pizzerian mötte hon Samuel. Han tittade vänligt på henne.
"Hej", sa Alice blygt.
"Hej, sötnos. Vad fin du är!" sa han trevligt.
"Tack. Du också", sa Alice och ledde ett brett, men sött leende. De tog varandra arm i arm och bara gick. De hittade ett ställe med en fontän med bänkar runt. De satte sig. De bara satt tills Samuel började prata.
"Du Alice, du är verkligen söt."
Hon rodnade. "Du också..." sa Alice tyst. Han pussade henne på kinden. Hennes kinder blev röda. Det såg Samuel.
"Vill du komma hem till mig sen?" frågade han.
"Jag vet inte." Hon pausade. "Men okej. Visst." Samuel ledde sitt oslagbara leende. Hon kysste honom.
"Förlåt." sa hon och suckade.
"Det gör inget, Alice. Ingenting alls", sa han och kysste henne tillbaka. Dom kysste varandra en stund.
Klockan var nu 5. Alice la händerna om hans axlar. Samuel la händerna om hennes. Snart frågade Samuel om de skulle gå till honom, och då var klockan halv 6. Hon svarade ja. De gick hand i hand till hans lägenhet.
När de var framme satte de sig i soffan. Alice gav honom en mjuk kyss. Men det slutade med att det blev ett häftigare kysskalas. Ingen av dom tröttnade, de bara satt där. Nu var klockan 7. De hyrde en film och åt chips. Det var en riktig myskväll. Som tur var, hade Samuel flyttat hemifrån sen ett år tillbaka. Då kunde ingen störa dom. Myskvällen slutade aldrig, för Alice stannade hos Samuel hela kvällen.

Nästa morgon vaknade Alice med ett ryck. Hon kände igen den här kudden, det här täcket och det här lakanet. Just då kom hon ihåg att hon sovit hos Samuel. Men till skillnad från förra gången, hade hon trosor och tröja. Samuels ögon slogs upp.
"God morgon Alice. Vad kul att vakna upp med dig!" sa han vänligt. Alice fnissade.
"Hehe, ja." Hon kollade på honom. Han kysste henne god morgon. Hon kysste honom tillbaka. De gick närmare varandra och började kyssa varandra. De låg tätt intill varandra. Alice kände sig trygg hos honom.
"Jag borde ringa Frida", sa hon och suckade.
"Varför då?"
"Hon vet inte vart jag är..." sa Alice och tog mobilen och slog numret. Samuel nickade förstående. "Frida här", hördes det i luren.
"Hej Frida, det är jag", sa Alice.
"Tack och lov att du ringer! Jag har varit så orolig. Kommer du hem snart?" frågade Frida.
"Någon gång ikväll är troligt", svarade Alice.
"Okej. Återigen tack och lov att du ringde. Ha det så kul nu. Hejdå, puss."
"Puss." Alice la på. Sedan kollade hon på Samuel med änglaögon.
"Jag älskar dig", sa han och det hördes inga tvivel. Alice blev glad över hans ord. Men än kunde hon inte säga samma sak.
"Älskar du mig?" frågade han. Alice kollade in i hans ögon. Han förstod. Han suckade och vände sig om. Alice tog tag i honom.
"Du, det kommer. Men jag tycker mycket om dig." Samuel vände sig om igen.
"Men varför kan du inte älska mig? Vi har haft det så himla bra nu ju!" En tår föll från Alices kind.
"Jag är ledsen, men det kommer, sötnos. Det är helt enkelt inte dags." Samuel suckade och drog sig upp ur den varma sängen och tog på sig kläder. Alice gjorde samma sak. Men hon hade känslor för Samuel, hon kände något speciellt mellan dom.
"Men du är speciell för mig och jag har känslor!" sa Alice och kramade om Samuel.
"Men du älskar mig inte", sa Samuel och kysste henne. "Varför? Duger jag inte?"
"Du är en av dom bästa personerna jag känner, du duger mer än nån annan kille. Jag har känslor men dom är inte riktigt väckta än." Samuel suckade, men han var glad på samma gång.
"Då får vi väl ta och väcka de där jäkla känslorna då", sa Samuel och började kyssa Alice.
Alice och Samuel låg i sängen i underkläder. Alice kände det nu, Samuel hade väckt hennes känslor. Hon kände sig redo för ett förhållande, hon älskar honom. Men hon säger inget, hon vill ge det lite tid, även om hon är redo. Hon visste ju inte hur det låg till med Samuel.
"Är du redo att inleda ett förhållande?" frågade hon utan att knappt veta det.
"Ja, jag är redo. Är du?" Alice blev röd.
"Ja." Samuel log.
"Jag fick fram känslorna tillslut. Ska vi försöka?" frågade han. Alice nickade och kysste honom. Samuel började kyssa henne häftigt, nu var han lycklig.
Kvällen kom till sig, Alice och Samuel hade haft det mysigt. Men nu skulle hon dra sig hem till Frida igen.
"Hejdå", sa Alice och kysste Samuel en sista gång innan hon gick till busshållplatsen. När bussen hade kommit satte hon sig långt bak och lyssnade på musik. Det kändes knappt som några minuter hem till Frida, men det tog en kvart. När hon öppnat dörren kom Frida farande.
"Gud vad orolig jag blev! Varför kom du inte hem igår, varför ringde du inte? Varför..."
"Ta det lugnt! Det är okej. Jag var hos Samuel, hela natten."
"Okej, hur går det mer erat dejtande?"
"Vi är tillsammans nu." svarade Alice. Frida tappade hakan.
"Va? Hur länge har ni dejtat egentligen?" frågade hon förvånat.
"Inte länge, men jag känner att jag är redo, och han är också redo. Jag vet att det kommer plötsligt, men det är såhär nu." Frida accepterade hennes beslut.
"Visst, men om han sårar dig så kom inte till mig och sök tröst, nu är det du som får hålla tag i det." Alice nickade. "Jag lovar." Frida trodde henne. Alice kramade om henne hårt. Frida tog fram sin mobil och de tog några egobilder. Alice gjorde samma sak.
Efter en stund pep det från Alice mobil.
"Ja hallå?"
"Hej Alice, det är jag, Samuel", hördes det i luren.
"Åh, hej. Hur är det?" sa Alice.
"Jo, bättre än någonsin. Du då, sötnos?" svarade han.
"Okej, vad bra. Samma här du", sa hon glatt.
"Kan vi ses imorgon? Jag tänkte att du kunde komma till mig klockan 10 eller något." Alice kollade på Frida.
"Kan jag?"
"Ja, det är klart. Du är inte här för att vara med mig, bara för att din mamma är död." Alice ledde ett glatt leende.
"Jodå, det går allt. Jag kanske kan komma vid 11, för jag hinner inte göra mig i ordning annars..."
Samuel skrattade. "Det behöver du inte! Du kanske bara kan kamma håret och klä på dig ett par kläder. Och ta med dig smink och en finklänning."
"Varför då?" frågade Alice nyfiket.
"Jag hade tänkt att vi skulle gå på ett alkoholfritt disco", sa Samuel i luren. Alice skrattade. De sa hejdå och la på.
"Jag kommer nog inte hem på några dagar", sa Alice till Frida. "Okej, vi tar några bilder bara!" sa Frida och log glatt. Alice nickade och de tog mer bilder än väntat.

Nästa dag när Alice vaknade var klockan nio.
Hon tog på sig kläder och tog lite mascara på sig. Sedan tog hon kammen och kammade sig långsamt. Hon åt en snabb frukost och gick sedan till busshållplatsen.
När bussen kom åkte hon till en affär och köpte en glass. Hon sparade den tills hon kommit till Samuel. När hon var där kramade han om henne och kysste henne.
"Jag tänkte att vi kunde dela på en glass." Samuel nickade. Han hämtade två skedar.
"Det behövs bara en", sa Alice och skrattade. Samuel tog en sked glass och tog lite i mun, resten gav han till Alice. "Mums", sa Alice och flinade. Alice tog in glassen i munnen och puttade in lite i Samuels mun. När han tuggat klart så sa han:
"Jag vill inte ha glassen längre." Alice kollade på honom. Han började kyssa henne. De la sig i soffan, de bara låg där.
Efter några timmar så började klockan dra sig mot 6. Alice bytte om till sin blå klänning medans Samuel kollade på, han var redan klar.
"Vad kollar du på?" sa Alice och skrattade. Hon slog armarna om honom och kysste han. Han kysste henne tillbaka. Alice drog sig ur greppet och började sminka sig. När hon var klar så gick de till busshållplatsen. Bussen kom och de satte sig långt fram och höll om varandra. När de var framme där discot skulle hålla gick de in genom portarna, och hade den bästa kvällen någonsin, med varandra.

Författare: Cecilia Kristiansson.