Hej, jag fick en kommentar på inlägget: "smygtitt till min trogna vän"

"Postat av: anonym

guud vad bra berättelser du skriver!!!
Jag gillar också att skriva berättelser men dom brukar inte bil så bra:(
Har du några tips?

2010-05-24 @ 20:03:16"

Svar: Jag har inget särskilt tips tyvärr. Men när jag skriver så försöker jag tänka på att skriva mycket detaljer, även om jag ofta glömmer det. Jag tar förstås ifrån min fantasi, och sånt som händer irl, men gör om det till något mer häftigt. Sen när jag skriver ned allting flyter allting på. Hoppas detta hjälp dig lite iaf :)

Haluu där :D
Här kommer tvåan i serien Äkta känslor. Som jag lovade er. Jag ska försöka jobba på 3an så snabbt jag kan. Men det kommer ta tid eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska göra berättelsen, men jag vet precis vad den ska handla om, precis som med de andra :)

Äkta känslor 2

Alice kollade på honom ännu en gång i ögonen. Hennes ögon blev rödgråtna.
"Vi kan inte vara med varandra längre", sa hon till en kille som hette Lukas.
"Men... Varför? Vi är menade för varandra!" sa han.
"Du vet att jag redan är ihop med Samuel. Jag och Samuel älskar varandra..." sa hon och kramade om honom.
"Jag önskar bara att det inte vore så. Jag önskar att vi kunde få det vi ville ha", sa han. Alice suckade.
"Jag vill ha ett liv med Samuel och ingen annan. Han har gjort saker för mig som ingen annan kan göra, inte ens du." Lukas suckade.
"Jag vet att du vill ha mig", sa han. "Du kommer att ångra dig när du lämnat mig. Du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig, du vill ha mig..." upprepade han gång på gång. Lukas kysste henne innan allt övergick i ett häftigt kysskalas. De la sig ner, höll om varandra och ville inte släppa taget.
"Du vill ha mig..."
"Jag vill ha dig..."

Nästa dag vaknade Alice hos Lukas. Hon hade 4 stycken sms och 5 missade samtal från Samuel. Hon ringde genast upp honom.
"Var är du?!" skrek han i luren.
"Ta det lugnt! Jag är hos en kompis bara. Allt är bra. Jag kommer hem ikväll", sa hon.
"Varför ringde du mig inte?" sa han.
"Jag glömde, vi hade så kul..." sa hon.
"Jaja, men jag har en överraskning hemma. Jag hade tänkt att vi skulle äta en romantisk middag ihop."
"Det låter toppen!" sa Alice.
"Okej, vi ses ikväll. Hejdå, sötnos."
"Detsamma." Alice la på. Hon suckade. Lukas kollade på henne.
"Vad är det?" Hon slog honom på käften.
"Det är ditt fel! Du har gjort mig förälskad i dig, trots att du vet att jag är tillsammans med Samuel." skrek hon. "Låt mig vara. Jag vill inte ha något med dig och göra längre." Sedan sprang ut genom dörren. Hon tog bussen in till trollhättan och knackade på Frida. Hennes mamma öppnade.
"Åh, hej, Alice."
"Hej, jag vill bara prata med Frida en snabbis", sa hon och försökte tränga sig fram. Fridas mamma blockade dörren.
"Tyvärr. Hon är med Anders nu. Du får komma..."
"Jag skiter i vilket! Detta är akut!" Fridas mamma gick in i Fridas rum och sa att det var akut.
"Vad är det nu då?" sa hon nästan lite tyket. "Jag är med Anders, du vet, ditt ex."
"Vad är det med dig?" sa Alice.
"Jag kanske bara vill vara i fred mitt ditt ex, som jag fick, som jag snodde", sa hon.
"Men vad fan är det med dig?" sa Alice. Alice gick ut genom dörren och sprang ned. Vad hade hänt med hennes bästa vän? Och varför hade hon gått på hennes fest och möta Lukas och bli kär?
Hon slutade fundera och tog bussen hem till sig, d.v.s. hem till Samuel. När hon var hemma kollade han på henne med oförstående blick.
"Hej, sötnos, vad är det?" frågade han. Hon suckade.
"Inget, jag undrar bara varför Frida beter sig så konstigt nu för tiden." Samuel höll om henne.
"Det går bra", sa han. "Det kommer att ordna sig, jag finns här för dig." Alice tänkte, att hon hade en förälskelse med Lukas fick henne att tänka efter ordentligt. Om Samuel fick reda på det skulla han kanske avsluta deras förhållande! Nej, imorgon skulle hon avsluta hennes förälskelse med Lukas.
Samuel sken upp. "Jag sa ju att vi skulle äta en romantisk middag ju! Kl är ju 7 nu så vi kan ju lika bra börja nu." Alice nickade. Han satte en bindel framför hennes ögon och ledde in henne i ett rum. När han tog bort ögonbindeln såg hon en fint uppdukat bord i deras sovrum. Massor av fin svag belysning syndes. Det var mycket vackert och Alice förstod att han lagt ned mycket tid på detta. Han ledde Alice till stolen och satte sig sedan själv. Han klappade händerna två gånger och en av hans bästisar kom in med mat och dricka. Mycket fina glas och tallrikar. De åt under tystnad och efter en stund så var dom klara. Samuel satte sig på knä framför Alice.
"Jag har väntat länge på det här ögonblicket", sa han. Han väntade några minuter. Alice höll för munnen när Samuel tog fram en ask med en ring i.
"Alice, Alice... Alice, vill du gifta dig med mig?" sa han och ledde sitt finaste leende. Alice bara tittade på honom. Samuel väntade på sitt svar.
Alice tänkte, hon var alldeles för ung. Bara sexton och han sjutton. Visst behövde dem ju inte gifta sig direkt, men ändå. Men till sist utbrast hon:
"Ja! Ja! Ja, Samuel, jag vill gifta mig med dig!" Han lyfte upp Alice och kysste henne en stund. Han satte henne i knät och kollade på henne.
"Du tror väl inte att kvällen är slut än?" sa han och flinade smått.
"Nej", sa hon och skrattade.

Nästa dag ringde det på telefonen kl 5 på morgonen. Samuel svarade.
"Ja hallå?"
"Ja, hej. Jag heter Lukas, jag är stolt tillsammans med Alice, oj och, jag söker henne."
Samuel skrattade. "Är du dum i bollen eller? Jag och Alice är förlovade!" sa han och la på luren.
"Skumma killar det där." sa han och gjorde en förvirrad min. Han gick in till Alice som pratade med någon i mobilen.
"Vem är det?" sa han viskande. Han hörde smått om 'vi kan rymma'.
"En kompis bara", svarade Alice.
"Okej, men jag vill prata med dig sen", sa han och gick.
"Vi kan inte bli tillsammans, jag ska gifta mig med Samuel. Han är min stora kärlek." Hon hörde en suck i mobilen.
"Det sa du om Andreas också. Enligt Frida. Eh, jag menar Lisa..." Alice blev misstänksam.
"Va?"
"Lisa är en som känner, eh... Frida..."
"Jaha..." sa Alice. "Men jag måste gå. Samuel vill prata med mig nu. Och kom ihåg, det är slut." Alice la på. Hon gick in i köket där Samuel var.
"Hej", sa hon.
"Jag undrar bara en sak, det ringde en man alldeles nyligen och sa att han var tillsammans med dig. Han hette tydligen Lukas." Han tog en paus. "Är det sant?" Alice blev röd i ansiktet.
"Nej! Varför tror du det?" ljög hon.
"Han lät rätt seriös", svarade han och ryckte på axlarna.
"Okej, men jag känner inte någon som heter Lukas", ljög Alice. Samuel kollade på henne.
"Du vet att du kan berätta allt för mig, Oavsett vad det handlar om." Alice tänkte, tänk om han kunde förstå att hon blivit kär av misstag och att hon inte skulle träffa honom mer? Nej, tänkte Alice. Han skulle aldrig förstå, han skulle avsluta förhållandet och jag skulle bli singel igen.

Lukas knackade på dörren. Alice öppnade, och som tur var, var inte Samuel hemma.
"Vad gör du här, pucko?" sa hon.
"Hej älskling. Jag tänkte bara komma över lite", sa han och tog av sig skorna.
"Gå härifrån", sa Alice bestämt. Lukas tittade på henne.
"Varför då? Jag vet att du vill ha mig. Mig, mig, mig, och ingen annan."
"Nej!" skrek Alice. "Jag vill ha Samuel! När ska du fatta att jag redan är upptagen?!" Lukas suckade. Han försökte hålla om Alice men hon puttade bort honom.
"Jag vill inte ha dig. Jag vill inte, fattar du, jag vill inte!" sa hon.
"Kom, vi går hem till mig, jag har en överraskning till dig. Den är inte romantisk, jag lovar", sa Lukas. Alice suckade. "Lovar du att låta mig vara efter det?" sa hon. Han nickade.
Alice och Lukas åkte med Lukas bil hem till honom. När hon öppnade dörren så föll det ner rosa och röda hjärtan ner från dörren.
"Du lovade..." sa hon men hon hann inte längre innan det föll ner en skylt där det stod: "Lukas <3 Alice"
Alice kollade på allt, över hela väggarna var det hjärtan och rosor. Lukas kysste henne.
"Låt mig va!" sa hon.
"Du sa att efter detta skulla jag låta dig vara. Men det är inte efter än..." sa Lukas. Han kysste henne en lång stund, tills Alice gick med på det.
"Jag älskar dig", sa han. Men Alice var förhäxad.
"Jag älskar dig också." Lukas lyfte upp henne och gick till soffan. Han la sig ner med Alice.
"Jag kan inte", sa hon. "Jag är tillsammans med Samuel och ingen annan." Lukas kysste henne en gång till. "Jo. Du kan, du ska, du ska va med mig och inte Samuel. Kyss han aldrig igen. Krama han inte, ta inte på honom", mumlade Lukas medan han kysste henne. "Lova mig det."
Alice mumlade tyst. "Jag lovar."

Nästa dag vaknade Alice i Lukas säng igen. Hon kollade sig omkring efter Samuel, men såg honom inte någonstans. Hon fattade ingenting, tills hon såg Lukas.
"Vad gör jag här?" sa hon tyst.
"Vet du inte det?" frågade Lukas förvånat.
"Varför tar du på mig, kramar mig och kysser mig? Mitt hjärta finns hos Samuel och inte dig!" Lukas suckade.
"Du fattar tydligen inte... Du är hos mig och kommer till mig. Du älskar mig och är mer med mig än med Samuel! För att du vill ha mig."
"Nej!" skrek Alice. "Låt mig va och rör mig inte mer!" Hon reste sig upp, stampade med fötterna i golvet  och sprang ut till hallen. Hon tog på sig skorna, öppnade dörren, gick ut och smällde igen dörren.
När Alice var hemma mötte hon Samuel i dörröppningen.
"Hej", sa hon och pussade honom på kinden. Hon gick in till sovrummet och satte sig i sängen. Hon grät. Samuel kom in.
"Vad är det som har hänt?" frågade han.
"Jag vill inte prata om det", svarade Alice. Men Samuel gav sig inte.
"Säg nu, du kan berätta allt för mig, och det vet du", sa han.
"Jag vet. Men det är alldeles för komplicerat", sa hon. Samuel suckade och lyfte hennes huvud.
"Vad är det du döljer för mig?" Alice kollade på Samuel med rödgråtna ögon.
"Det är inget", ljög hon. Samuel suckade.
"Jag vet att det är något du döljer för mig!" sa Samuel med lite högre röst.
"Nej", sa Alice. "Jag har inget att dölja för dig." Samuel gick ut ur rummet med klampande steg.
Alice ringde upp Frida.
"Ja hallå?" hördes det i luren.
"Hej Frida, det är Alice."
"Vad vill du?" frågade Frida.
"Jag behöver din hjälp, det har hänt något frukansvärt!" Frida suckade.
"Har du gjort slut med Samuel, eller gjorde han det?" frågade hon nästan lite glatt.
"Va? Nej, det är en annan sak..." svarade Alice. Frida suckade i luren.
"Kan jag komma över?" frågade hon.
"Javisst", svarade Alice. De sa hej då och la på.
Efter en kvart plingade det på dörren. Alice öppnade dörren.
"Hej Frida", sa hon.
"Bor du här än?" frågade Frida.
"Vad har hänt med dig?" frågade Alice. "Du beter dig så konstigt nu för tiden..."
"Ja, jag har väl förändrats..." sa Frida. Alice suckade.
"Men varför hånade du mig sådär om mitt ex?"
"Det var la kul." svarade hon. Alice blängde på henne.
"Va?! Var det kul?" Frida nickade sakta.
"Jaha... Så kul då. Men du kan gå nu. För om du fortsätter såhär kommer du inte ha med mig och göra längre", sa Alice och pekade på dörren. Frida gick som en modell ut genom dörren.
Kul? tänkte Alice. Javisst, så kul va! Alice väntade på Samuel i hallen. Mobilen pep under den tiden.
"Ja hallå?"
"Hej Alice. Jag saknar dig jättemycket! Kan du komma hit?" Lukas röst, tänkte Alice. Inte han igen.
"Fattar du inte att jag är upptagen än?" sa Alice tyket. "Och nej, jag vill inte komma till dig!" En suck hördes i luren.
"Snälla Alice. Jag behöver dig", sa han. Alice la på luren. Nej, hon tänkte inte träffa honom mer.
När Samuel kom hem gav Alice honom en lång kyss.
"Trevligt sätt att komma hem på", sa han. Alice log.
"Kan du inte göra så varje gång?" frågade han. Alice ryckte på axlarna.
"Du får väl se", sa hon. Samuel gick in till sovummet. Alice stod kvar i hallen.
Plötsligt hörde hon hur dörren knackade. "Jag öppnar", skrek Alice till Samuel. Hon öppnade dörren. Lukas sprang fram och kysste henne länge. Alice försökte ta sig loss. Hon förstod. Lukas ville att Samuel skulle se allting. Vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte ta sig loss. Alice hörde steg som sakta skulle komma till hallen. Alice hann inte ta sig loss. Samuel stod vid dörren till hallen och bara kollade.
"Låt mig va!" försökte Alice säga, men det hördes inte.
Samuel såg att Alice försökte ta sig loss. Han sprang fram, slog Lukas i ansiktet och höll om Alice.
"Låt henne va!" skrek han det högsta han kunde.
"Jaså Samuel. Hej i alla fall. Vi har ju inte träffats förut", sa Lukas. "Jag och Alice är faktiskt tillsammans, och igår så sov hon över hos mig, vi hade det jättemysigt... Och ändå sa hon hela tiden 'Samuel, jag vill ha Samuel. Mitt hjärta tillhör Samuel. Jag är upptagen' och bla, bla, bla. Nå Alice, vem vill du ha?"
Samuel bara stirrade på honom. Sedan släppte han taget om Alice och gick till sovrummet igen.
"Din lilla jävel!" skrek Alice. "Fattar du vad du har gjort?! Du har krossat mitt hjärta! Samuel kommer att lämna mig!" Hon sprang in till vardagsrummet, slängde sig i soffan och grät. Lukas kom in.
"Kan du inte se det från den ljusa sidan?" frågade Lukas. "Nu kan vi ju vara tillsammans." Alice skrattade falskt.
"Jaha? Så du tror att vi kommer bli tillsammans? Jag ska allt se till att vi blir tillsammans!" Alice sprang fram och slog det hårdaste slaget i Lukas ansikte. Han ramlade och kröp ihop. Alice sparkade honom. Sedan sprang hon ut mot hallen och tog på sig jacka och skor. Samuel kom ut ur sovrummet.
"Alice, vart ska du?" frågade han.
"Jag vet inte, iväg", sa hon.
"Nej", sa Samuel. Han gick fram och tog hennes hand. "Du måste säga sanningen till mig." Alice började gråta.
"Jag gick på Fridas fest du vet, och då träffade jag Lukas och vi... vi liksom blev förälskade och... Sedan försökte jag hålla mig ifrån och så, men Lukas bara gjorde mig förhäxad hela tiden och..."
Samuel avbröt henne. "Jag fattar. Men varför sa du ingenting?" Alice suckade.
"Jag trodde du skulle avsluta vårt förhållande om du fick reda på det."
"Det skulle jag aldrig göra för en sån småsak", sa Samuel.
"Men jag var ju otrogen mot dig..." sa Alice. Samuel vickade fram och tillbaka på huvudet.
"Tja, kanske det. Men jag hörde hur du skrek på honom i hallen, jag förstår att du tjatat länge på honom. Jag förstår att du inte ville såra mig och så..." Alice avbröt honom.
"Det skulle jag aldrig göra med mening, jag försökte komma ifrån honom men han kom hela tiden ."
Samuel höll om Alice.
"Så det är inte slut?" frågade hon. Samuel skrattade.
"Såklart inte!" Han kysste Alice och gjorde det länge, länge.

Lukas vaknade till slut. Samuel gick fram till honom.
"Jaja, hej du. Men asså, Alice stannar hos mig och ingen annan. Fattar du?" Lukas sken upp.
"Så du tror att du har vunnit? Då har du fel! Du kan ta och tacka snälla lilla Frida för allt detta helvete! Du kommer till slut att få veta, Alice. Men tiden är inte inne ännu."
Alice kollade förvånat på Lukas. "Va? Vad menar du?" frågade hon.
"Som sagt är tiden inte inne än", svarade Lukas och gick ut ur lägenheten. Samuel ryckte på axlarna.
"Jag fattar inte ett dugg om vad den där jäkeln sa. Inte ett skit." Alice kollade på honom med valpögon.
"Tja, men nu är vi ju ensamma så..." Alice log. Samuel lyfte upp henne och gick mot sängen, la sig ner med henne och de började kyssa varandra.

Nästa dag var det fredag.
Och idag så skulle Alice prata med Frida. Hon gjorde sig i ordning och fick skjuts av Samuel till Frida.

Alice knackade på dörren. Frida öppnade. Bakom henne stod Anders.
"Hej Alice", sa båda två.
"Hej Frida", Alice drog på i:et. Anders förstod och gick iväg.
"Vad är det?" frågade Frida tyket.
"Igår, så kom så kallad Lukas till mig och försökte göra så att Samuel såg när vi kysstes. Och han lyckades." Plötsligt blev Fridas läppar bredare.
"Och hur gick det?" frågade hon.
"Det gick utmärkt, jag och Samuel är fortfarande ett par", sa Alice glatt. Fridas leende sänktes ned igen.
"Och Lukas sa någonting om dig, har du något med detta att göra?" Frida skakade på huvudet.
"Jag lägger mig inte i ditt privatliv. Eller om hur det ska gå."
"Jag menar allvar! Du fattar inte, jag måste få veta sanningen."
"Och det har du ju!" fräste Frida.
"Jag tror dig inte. Dom senaste veckorna har du uppträtt dig helt annorlunda! Det är nästan som om du är en annan person", sa Alice och kollade konstigt på henne. "Har du färgat håret? Det har jag inte tänkt på förut."
Frida nickade. "Ja, jag har färgat håret mörktbrunt."
"Du sa ju förra månaden att du hatade den färgen..."
Frida avbröt henne. "Man kan väl ångra sig!" Alice ryckte på axlarna.
"Tja, du hade väldigt bra anledningar och så..."
"Skiter jag i", sa Frida tyket.
Plötsligt fick Alice syn på ett födelsemärke under Fridas öga, som aldrig suttit där förut. Alice kollade runt på Frida. Alice fick syn på tre andra födelsemärken Frida aldrig haft förut. Alice blev förvirrad.
"Var är Frida?" frågade hon fort.
"Va? Du tittar på henne!" sa "Frida" tyket. Men Alice kände igen de där födelsemärkerna. Det var Malin, Fridas tvillingsyster. Det var nästan löljligt hur lika dem faktiskt var.
"Du är inte Frida!" utbrast hon.
"Jo. Vem skulle jag annars va?" svarade Malin.
"Nej, det är du inte!" sa Alice. "Var är Frida?"
"Du kanske listat ut vem jag är. Men du kommer aldrig få reda på vart Frida är!" Malin skrattade falskt.
Alice sprang ut ur dörren.
Hon tog bussen hem.
"Samuel!" skrek hon. "SAMUEL!" Samuel kom ut ur dörren till sovrummet.
"Malin, Fridas tvillingsyster, låtsas vara Frida!" sa hon flämtande. Samuel blev lite förvirrad och skakade lite på huvudet.
"Va? Är du säker?" frågade han.
"Ja, hon nästan erkände det", svarade Alice.
"Jaha... Men det är ju hemskt!" sa Samuel. "Men var är den riktiga Frida då?"
Alice ryckte på axlarna. "Hon vill inte berätta det för mig. Fast det är ju uppenbart." Samuel nickade.
"Ja, hon vill ju inte att någon ska förstöra hennes planer", sa Samuel.
"Men jag måste i alla fall hitta Frida!" sa Alice. "Kan du inte hjälpa mig?" Samuel nickade.
"Jovisst!" Men dom hade ett stort problem, dom hade inte en aning om var de skulle leta.
Alice och Samuel åkte hem till Malin. När dom stötte på henne tog Samuel fram en kniv, tryckte ner Malin i marken och höll kniven mot halsen.
"Nu berättar du vart Frida är!" skrek han högt. Malin kröp ihop bakom kniven.
"Låt mig va!" kved hon tyst. Samuel tryckte kniven längre mot Malins hals.
"Nu berättar du för det första varför du låtsades vara Frida och var Frida är!" skrek han.
"Hon är inlåst hos en kompis!" skrek hon. Samuel tog bort kniven.
"Och varför låtsades du vara Frida?" frågade Samuel lungt, men inte vänligt.
"Det vill du inte veta, och särskilt inte Alice", svarade Malin. Samuel tog kniven närmare.
"Okej, okej! Jag berättar." Samuel tog bort kniven igen.
"Det var för dig! Okej? Jag ville ha DIG, Samuel. Mitt enda sätt att få dig var att låtsas vara Frida, det var hon jag kunde vara. Så jag träffade Lukas, som var singel och ledsen och kände att han inte hade någon vid sin sida. Så då kom vi överens att vi kunde starta ett party, jag sa att han skulle stöta på Alice, och försöka med henne. Och han lyckades, så planerna gick som smord! Jag trodde att om Alice var otrogen mot dig så skulle ni avsluta erat förhållande. Och så kunde jag stöta på dig."
Samuel skakade lite på huvudet. "Så det var för mig?" frågade han. Malin nickade.
"Okej, men det är dags att du börjar vara dig själv, och släpper Frida fri. Din stora kärlek kommer tids nog, men det är inte jag." Malin förstod men suckade.
"Jag ska."

Nästa dag var Frida fri från "fängelset". Alice och Frida kramade om varandra.
"Jag har saknat dig! Jag fattar inte att jag trodde att Malin var du", sa Alice.
"Äsch, vi är ju tvillingsystrar, och vi är ju lika varandra. Så jag kan fatta att du inte tänkte på det." svarade Frida. Alice nickade.
"Ja, det var kanske inte så konstigt. Nu kan jag leva lugnt igen. Utan att oroa mig för... Vänta lite nu! Hur blir det med Lukas?" frågade Alice.
"Han kommer att bli förkrossad." Frida nickade.
"Ja, det är synd. Kanske kan Lukas och Malin bli ett par?" skojade hon. Alice skrattade.
"Ja, det skulle ju knappast hända."
Alice och Samuel planerade inför deras bröllop. "Nej!" sa Samuel. "Vi kan inte bli man och hustru på ett långt tag. Vi är ju så unga." Alice nickade.
"Ja, det är vi. Men sålänge kan vi nog ha mycket, mycket kul", sa Alice och la armarna om Samuel. Samuel gav henne en lång kyss. Alice gav en lång kyss tillbaka som svar på uppskattning. Alice försökte ta bort armarna från Samuel, men han tog tag i dom igen.
"Varför tänker du ens tanken att släppa mig? Just nu är det en viktig order att hålla om mig, en lång, lång, lång stund."
"Aj, aj, kapten!" skrattade Alice och började kyssa Samuel. De gick långsamt fram till soffan och la sig ner. De kysste varandra en lång, lång stund.

Nästa morgon hörde Alice en god nyhet.
"Hej Alice. Jag har goda nyheter! Jag ska flytta ihop med Anders!" sa Frida i telefonluren.
"Gud vad roligt att höra!" svarade Alice. "Ni kommer säkert få det lika bra som Samuel och jag."
"Vet du vad?" frågade Frida och fnissade.
"Nej", svarade Alice.
"Jag såg Lukas och syrran i parken igår, och dom kysstes!" utbrast Frida.
"Va?" Fast Alice blev ändå lite ledsen. Frida hörde hennes suckning.
"Vad är det?" frågade hon.
"Alltså, jag har liksom fortfarande känslor för Lukas. Men jag har det bra som jag har det", svarade Alice lugnt.
"Kan vi träffas?" frågade Frida.
"Jag kan inte", svarade Alice. "Jag har redan lite inplanerat."
"Samuel?" utbrast Frida.
"Hallå eller! Det är exakt ett år sen jag och Samuel blev tillsammans", sa Alice. Frida skrattade.
"Jaha, det visste jag inte. Grattis då." De sa hejdå och la på.
Alice tog bussen in till stan och försökte hitta en fin present. Hon kollade in på allt möjligt.
Till slut hittade hon tre t-shirtar, som var dyra och jättefina och två par jeans av högsta kvalité.
När hon kom hem var Samuel vid dörrhålet. Han drog kassarna ur Alices grepp och rotade.
"Nej!" skrek hon förskräckt och ryckte åt sig dom. "Det är faktiskt hemligt!" Hon gick in i sitt rum och slog in varorna.
"Sådär ja!" sa hon lättat. Hon la dom under sängen. Efteråt såg hon en lapp som låg på sängen. Hon läste.
"Hej älskling. Detta är en ledtråd! Den ska leda dig till din 'överraskning'! Om du vill hitta nästa ledtråd så försök förstå detta: Jag älskar dig!" Alice tänkte. Kanske var det vid hjärttavlorna nästa var? Hon kollade där och där fanns det en lapp till.
"Bravo gumman! Detta är ledtråd två. Försök förstå detta om du vill hitta nästa: Du tycker visst inte om mig längre..." Alice tänkte på vad hon tyckt om men inte tycker om längre. Brödrosten, hon hatade den verkligen! Den var så dålig, i början var den ju minsann älskvärd! Hon gick till brödrosten. Där satt det en lapp till.
"Bra! Du fattade. För att hitta nästa, förstå min tredje ledtråd: Om du gillar mig, kom till mig!" Alice tänkte. Någonting som lockar mig, tänkte hon. Datorn! Hon sprang till vardagsrummet. Där låg en lapp på datorn.
"Du har kommit till sista ledtråden, men för att komma till 'överraskningen' så måste du fatta min sista: Bäst att vara om man röker ..." ...Om man röker? tänkte Alice. Just det! Balkongen. Hon sprang dit och där stod det två askar. Hon öppnade dom. I den ena asken var det ett halsband av guld, och i den andra en ring av guld. Det var en lapp där också.
"Du hittade din överraskning! Jag älskar dig älskling." Hon tog på sig smyckena och sprang till Samuel och kramade om honom.
"Tack så mycket!" sa hon. Samuel höll om henne.
"Det var så lite så. Du är jättevacker." Hon kysste honom ett långt tack. Efter det hämtade hon sina presenter.
"Här!" sa hon.
Han öppnade paket snabbt som blixten. Han sneglade på sina presenter.
"Är det meningen att jag ska ha på dom nu?" frågade han.
"Ja, du ska ha på dig dom nu!" svarade Alice.
"Helt säkert?"
"Ja." Han prövade dom. Alice tyckte han var jättesöt i kläderna.
"Du är jättesöt", sa hon.
"Inte lika fin som du, min älskling." Han kysste henne och höll om henne ännu hårdare. Dom började kyssa varandra och kunde knappt stå stilla.
"Jag älskar dig", sa Samuel.
"Jag älskar dig också", svarade Alice.

Nästa dag skulle Alice och Frida träffas.
Alice började göra sig i ordning. Efteråt så kysste hon Samuel och sprang ivrigt iväg till busshållplatsen. Bussen kom och hon kom till Frida efter en kvart.
Hon plingade. Frida öppnade dörren.
"Hej", sa Alice och kramade om Frida.
"Hej."
"När ska du flytta ihop med Anders?" frågade Alice.
"Nästa vecka. Vi håller på att flytta allt till han nu."
Alice nickade. "Okej."
Den dagen hjälpte Alice Frida med att flytta alla saker till Anders. Dom hann halvlångt.
"Sådär ja!" Frida klappade händerna av småglädje. "Hjälper du mig imorgon också?"
Alice nickade. "Javisst. Jag har inget för mig imorgon." Alice kramade om Frida.
"Vi ses imorgon!" sa hon och gick.
När Alice var hemma var Samuel såklart där. "Hej", sa dom båda samtidigt. Alice såg att Samuel väntade på sin långkyss.
"Jaha..." sa hon och gav han den. När Alice försökte ta sig loss så höll Samuel fast henne vid hans mun. "Nej", mumlade han och kysste henne ännu längre. Alice gick med på det såklart. Dom kysste varandra en lång, lång stund innan Alice släppte.
"Jag måste sova nu. Det är sent och jag är trött." Samuel nickade och gick efter henne till sovrummet. Alice bytte om till nattlinne och Samuel tog av sig allt förutom kalsonger. Alice somnade efter sju minuter.

Nästa dag åkte Alice till Frida igen och hjälpte till med flytten. Idag hann dom klart med allt. Alice bestämde sig för att sova över hos Frida idag. När allt var färdigt bäddade dom en säng och satte på en film. När filmen var slut så pratade dom om det som hade hänt.
"Jag fattar inte det här", sa Frida. "Hur kunde syrran vilja ha en hon inte känner?"
Alice ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Kärlek vid första ögonkastet. Men nu har hon ju i alla fall Lukas."
Frida nickade. "Ja, tur att du och Samuel fortfarande är ett par!"
Alice nickade. "Ja. Tack och lov!" Plötsligt kom Alice på. "Vet du om att jag och Samuel ska gifta oss?" utbrast hon.
"Nej. Vad kul, Alice. Men är du inte lite ung än?" frågade Frida. "Jo, men det kommer inte bli av än. Det blir nog om några år framåt så att vi blir lite äldre", svarade Alice.
"Okej. Men jag är lite trött nu... Ska vi sova nu eller?" frågade Frida. Alice nickade och drog täcket över sig. Nu var allt bra igen, hon hade Samuel, hon hade Frida och hon skulle gifta sig!

Författare: Cecilia Kristiansson

Hej där ;)
Jag har inte skrivit något på länge, men spela roll. Jag har ju redan förvarnat er om detta :) Jag har iaf lovat er att ni ska få läsa äkta känslor serien. Eftersom denna skrevs för lite mer än ett år sen vill jag bara förvarna er att det kan vara lite fort och sådär - men jag har försökt bättra den lite och rättat felen. Så nu kan ni väl bara läsa alla läsfreak (som jag!!) där ute :D
Det här är första delen ur serien, andra kommer när jag rättat den (håller på med det just nu). Trean är ännu inte klar, men ska försöka orka att skriva på den.

Äkta känslor

"Varför?" Alice kollade på Anders som aldrig förr.
"För att det är slut, gå! Jag klarar inte av att se dig!" Men Alice gick inte. Anders fick gå själv och kvar stod Alice med röda ögon. Efter tre sekunder kom ösregnet. Alice T-shirt blev alldeles blöt. Men hon stod kvar. Trots att myra kröp upp på hennes ben, hon får väldigt mycket panik bara hon ser en myra, så blev hon inte rädd. Men hon kände sig helt matt, hon kunde nästan inte stå. Hon hade just blivit av med hennes stora kärlek. Den var plötsligt borta. Hur kunde detta hända? Alice satte sig på en bänk och frös. Hade han känslor för en annan? tänkte Alice. Var jag inte duglig längre?
Hon slutade att fundera och gick långsamt hemåt. Grejen var att hon inte kunde gå hem, hon bodde i Göteborg och hon var i Trollhättan där Anders bodde. Som tur var, hade hon en kompis i Trollhättan som hon säkert skulle kunna sova hos, och det var inte en vanlig kompis, utan hennes närmaste kompis. Hon ringde upp henne på mobilen.
"Hej Frida", sa hon stönande. Frida hörde att något var på tok.
"Hej Alice, vad har hänt?"
"En hemsk sak! Kan jag sova hos dig, jag är i Trollhättan, nära din lägenhet."
"Visst, jag finns här för dig!"
De la på och Alice tog en snabb buss till Frida. Alice gick en trappa upp och plingade på ringklockan. Det dröjde inte länge förrän Frida var i dörrhålet. Hon såg de rödgråtna ögonen. De kramade om varandra och gick sedan upp till Fridas rum. Mamma trodde att hon sov hos Anders, men hon visste inte att det plötsligt var slut på en grå trottoar! De satte sig i sängen.
"Nå, Alice. Vad har hänt?"
Meningen brast ut i gråt. "Anders gjorde slut!" Frida grät med henne.
"Varför?", grät hon.
"Jag vet inte, vi bara kysstes och så helt plötsligt sa han att han hade något att säga. Han sa bara: Det är slut, Alice. Jag frågade varför men han sa att han inte tålde att se mig!" Meningen var svår att förstå men Frida förstod den lika bra som om hon hade hört den helt normalt. De grät. Även om inte Frida varit med kände hon alla Alice smärtor och lidande. De grät tills de inte orkade mer.
Då kom Fridas mamma in. "Vad har hänt?" sa hon förskräckt. Men det dröjde inte länge innan telefonen ringde och hennes mamma stack ut igen. Nu var det dags att bädda en säng åt Alice. De tog fram lakan, madrass, kudde och påslakan. När bädden var klar började det roliga. Egentligen borde dom bara gråta, men de hade jämt så kul när de sovde över hos varandra. Efter tre minuter satte de igång och plockade fram läsk och chips. De satte på en film och njöt. Anders hade dom glömt bort, men det skulle komma tillbaka. När filmen var slut började hemlisarna. Det pratade om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag kom det fram.
"Hur går det med dig och Anders då?"
Fridas minne kom tillbaka när hon såg tåren som gled ner över Alices kind. "Förlåt Alice! Jag menade inte..." Alice skakade på huvudet.
"Det gör ingenting, det är inte ditt fel, vi hade så kul att vi glömde bort..." Frida nickade.
"Mm. Men du måste glömma honom, Alice! Det kommer inte hjälpa att gråta hela livet för det. Du måste gå vidare, det gjorde jag när min kille gjorde slut av ingen anledning." Alice nickade sorgset, men tänk om han ångrade sig och ville ha tillbaka henne? Då kanske hon hade en ny och... Då kan hon ju inte gå tillbaka och såra den andra och... Nej, detta funkar inte, hon måste ta reda på det, hon klarar inte mer, hon hade äkta känslor för den där Anders! Hon måste ta reda på varför han gjorde slut.
"Jag tänker ta reda på varför", sa Alice.
"Ge upp, Alice. Inse bara, det är slut..." Alice såg en min i Fridas ansikte hon aldrig sett förut, vad betydde den?

Nästa dag vaknade Alice tidigt. Nästan klockan 6. Hon hatade den konstiga min Frida gjorde när dem pratade om Anders, så hon skulle ta bussen till Göteborg idag, utan att Frida märkte nått. Hon tog sakta och tyst på sig kläderna och tog sin väska. Hon gick mot hallen och tog på sig skor och jacka. Hon öppnade dörren och gick ut. När hon kommit mot sista trappsteget hörde hon hur någon öppnade en dörr. Hon gick sakta upp och spionerade. Frida kollade sig omkring och gick sedan snabbt in när hon plötsligt hade sett Alice, men Alice märkte inte att hon sett henne. Mycket konstigt, tänkte Alice och gick ner för andra gången. När hon kommit ner och gått ut kollade hon upp mot balkongen, där satt Frida. Alice gömde sig snabbt. Alice trodde hon grät, men hon hade fel. Hon satt och ledde glatt faktiskt, men det visste hon inte. Efter några minuter gick hon in igen och kusten var klar. Hon sprang nedåt gatan och letade snabbt upp en buss till Göteborg. Hon satte på mp3-spelaren och lyssnade lugnt.
Efter en timmes åkande vaknade hon med ett ryck. Hon var inte i Göteborg. Hon gick fram till busschaufören och frågade om Göteborg var här.
"Ledsen tjejen, vi var där för en trekvart sen."
"Kan du inte köra mig dit?" frågade hon.
"Jag slutar för idag nu..." sa busschaufören. Hon suckade och steg av. Hon satte sig på en bänk och väntade på att en buss som skulle till Göteborg skulle komma. Men det kom ingen alls. Nu var klockan två och fortfarande ingen till Göteborg. Till slut började hon gråta.
Jag skulle aldrig lämnat Frida, tänkte hon. Jag kommer aldrig komma hem!
Alice visste att vid den här tiden skulle hon vart hemma. Hennes mobil var helt död och hon visste inte vart hon kunde låna en telefon. Men hon gav inte upp. Hon letade upp en person och undrade vart hon kunde låna en telefon. Hon gick dit och frågade om en telefon. Det kostade 10 kronor att betala. Det hade hon inte. "Jag vill bara komma hem, min mobil är död och jag hittar ingen buss till Göteborg!" sa Alice besviket.
"På vilken gata bor du exakt?" frågade en man. Hon sa adressen och han sa en buss som skulle gå dit. Han bad om hennes mobil och telefonnummer och hon gav honom det också.
Hon tog bussen till Göteborg och tog sedan spårvagn till hennes gata. När hon kommit in till lägenheten märkte hon att ingen var hemma. Men ändå var dörren upplåst. Varför då? Hon funderade och slutfunderingen var att hon trodde att mamma glömt att låsa bara.
När hon gick inte igen hörde hon något. Det var en röst som sjöng. Det kom från duschen. Hon kände mycket väl igen rösten, men det var ingen som stod henne nära som Frida, mamma och pappa sådär.
Plötsligt stannade vattnet. Alice gömde sig under en säng. Förskräckt såg hon hur mannen vid telefon stället gick ut med bara handduken. Han la sig i Alices föräldrars säng och slängde iväg handduken. Han såg ut att vänta på någon. Alices fick ett sms efter tre sekunder, och det hördes.
Det stod: "kommer du snart?" Hon blev jättestressad. Mannen som låg i sängen stod upp nu. Han kollade under sängen, det värsta som kunnat hända. Han drog ut Alices under sängen. Han slängde henne i sängen och gick efter henne. Hon försökte komma därifrån. Men mannen blockade dörren. Hon sprang runt, runt i rummet och såg upp för den nakna mannen. När han fick fast henne drog han ner byxorna på henne, men hon kom undan. Hon öppnade dörren och låste den. Hon tog snabbt på sig ett par jeans och sprang ut.
Hon fick flera sms utav mannen. Dolt nummer. Hon sprang iväg. Hon undrade vart mamma var. Hennes mobil hade fått lite energi. Hon ringde till Frida. "Ja hallå?" Hon andades ut. "Du måste hjälpa mig! Jag är förföljd! Jag vet inte var min mamma är och den är någon man som föjler efter mig!" Tårarna kom. "Jag ber mamma komma och hämta dig med en gång!" sa Frida fort som blixten. Alices sa vart hon var och Frida sa att hon skulle stanna där.
Efter en trekvart ungefär kom Fridas mamma och hämtade henne. Hon var i säkerhet nu.

Nu satt Alice vid Fridas köksbord. Hon grät och Frida tröstade henne mycket bra. Det var just då hon hörde något från garderoben. Men hon struntade i det och bara fortsatte att gråta och gråta. Alice var otröstlig. Hon var så ledsen som någon människa kunde vara, hon hade nästan blivit våldtagen bara för att hon gett en man hon inte kände hennes adress och telefonnummer. Mest grät hon för sin mamma, tänk om hon gick hem och blev våldtagen av mannen? Hon hade försökt att ringa henne, men ingen signal hade ens gått fram till hennes mamma. Alice reste sig från stolen.
"Vi kan inte gråta och sitta här hela kvällen, jag måste nog sova..." Klockan var egentligen bara 5 men det räckte, Alice behövde sömn och lugn och ro, om hon skulle kunna komma över det som hänt.
Alice la sig ner i bädden, men föll inte i sömn, i stället tänkte hon på mannen hela tiden.
Efter någon timme kom Fridas mamma in. "Jo, jag fick inte tag i din mamma men... Jag ringde polisen. Dom hade inte direkt glädjande nyheter för dig, Alice..." Alice väntade på svaret, hon trodde att mamma hade blivit våldtagen.
"Din mamma, d...d...i...i...n mamma, ä...ä...r...r, död." Alice satt helt stilla och förblev stilla resten av natten.

Nästa morgon satt Alice i samma ställning, men till skillnad från igår, var hennes ögon helt spräckta av gråt. Frida sov än, klockan var åtta nu. Frida brukade gå upp klockan tio. Hon fick ett sms. Men hon kollade inte på det, hon märkte det inte ens, trots den höga tonen.
Frida vaknade. "Hur är det med dig, Alice? frågade hon Alice. Alice sa inte ett knyst. Frida satte sig bredvid Alice och höll om henne hårt.
"Det kommer att gå bra, Alice. Jag lovar, både med mannen och trots att din mamma är död. Livet måste gå vidare. Oavsett vad man har mist, så kan man inte få tillbaka det. Och det är inget värdigt liv att bara gråta och sörja. Och sitta still för den delen." Alice gav till sig ett tyst "jag vet", men oavsett om det var tyst, så hörde Frida.
"Men jag vet bara inte... h...ur."
"Det enda man behöver göra är att sörja någon gång då och då, den första månaden. Sedan måste man faktiskt försöka gå vidare här i livet. Jag vet att du gått igenom mycket, och jag sörjer verkligen med dig! Men mannen är fast. Din mamma är död och Anders gjorde slut."Just då fick Frida den där minen igen.
"Varför får du jämt den där minen när vi pratar om Anders? Döljer du något för mig?" frågade Alice. Frida blev röd om kinderna. Alice blev misstänksam.
"Du döljer något! Vad är det du döljer för mig, Frida?" Frida tittade bort.
"Frida, jag är din bästa vän, du kan berätta vad som helst för mig!" Frida kollade in i Alice ögon.
"Det är komplicerat, och jag vill inte såra dig, Alice! Det är därför jag inte vågar säga det till dig."
"Men Frida! Oavsett om du sårar mig, så gör det inget, för jag har sårat dig också. Många gånger."
"Detta är annorlunda. Okej, jag ska säga det. Men jag vet att du kommer att mista mig som bästa vän. För då hade inte du velat vara med mig. Jag kommer såra dig. Jag vill inte, detta är ingen vanlig sak."
"Säg!"
"Jag och Anders är ett par." Alice föll ihop på marken och reste sig inte upp.
"Alice, du kan få tillbaka honom, om du vill."
"Varför? Varför har du inte sagt nått? Du kunde ha sagt till mig att du hade känslor för Anders!" Alice började gråta. Sedan började Frida gråta.
"Varför har båda känslor för Anders? Och varför stötte jag på honom när jag visste att du och Anders var ett par? Jag hatar mig själv, Alice!"
En timme senare började Alice fundera vart Alice skulle hamna nu när mamma var död, för hennes pappa hade gått bort för länge sedan. Men hon visste inte, kanske hade hon en fadder? Hon orkade inte fundera mer. Hon gick istället och åt en liten frukost som knappt gjorde nått. Sen la hon sig i sängen och bara låg där, och tänkte på hennes mamma.
Efter några timmar försökte Fridas mamma få upp henne. Men hon lyckades inte direkt.
"Jag har hört att det kommer en fest ikväll. Den heter Årets Fest till och med! Det blir väl kul att kanske få tänka på lite annat?"
Alice funderade en stund. "Okej, jag går väl..." Fridas mammas leende blev brett.
"Det var kul att höra, men sup inte bara..."
"Jag lovar."

Nu var klockan 7, klockan halv 9 började discot. De gjorde sig i ordning. De sminkade sig, valde kläder samt tog några kort. Alice kände sig mycket bättre.
Snart drog sig klockan mot kvart över 8, så de tog bussen in eftersom Fridas mamma inte hade tid. När de var framme vid festen gick de in genom en dörr som var större än båda två tillsammans. När de var inne så såg dom en hel del människor, några söp, några dansade och några bara satt ner och slappade. När de kom dit reste sig några killar upp och gick emot dom.
"Ska vi dansa?" frågade en Frida. Hon kollade på Alice. Alice nickade.
"Kan vi dansa?" sa den andra till Alice.
"Nej." sa Alice vänligt. Killen suckade och satte sig. Alice satte sig bredvid en annan kille som kollade på henne. Han bjöd henne på ett glas Wodka.
"Nja, jag har lovat att inte dricka..." sa Alice tveksamt.
"Men ett glad kan väl inte skada? Jag heter Samuel förresten."
"Nja, vet inte... Jag heter Alice. Hur gammal är du?" frågade hon och började omedvetet dricka glaset med Wodka.
"Jag är 16 år gammal." svarade han och fyllde på Alice glas, och hans eget. Alice drack. "Du då?" frågade han Alice.
"Åh! Jag är 15 och ett halft..." Samuel fyllde glaset en tredje gång. Samt sitt eget. De drack.
"Vill du ha öl?" frågade en kille intill. Alice nickade och sträckte fram glaset. Killen fyllde glaset och Alice drack upp glaset på 5 sekunder.
"Mer." Killen fyllde på. Alice drack. De fortsatte och dricka. Frida kom fram.
"Vad har ni gjort!?" skrek hon. "Hon får inte lov att dricka just nu!" Killarna skrattade. Alice kände sig yr. Väldigt yr. Plötsligt började en Samuel komma närmare. Han kysste henne. Han fortsatte, tills det övergick till ett hångelkalas.

Nästa morgon kände Alice en helt okänd lukt. Hon kände inte igen lakanen, inte kudden och inte täcket. Hon kände inte igen rummet heller. Hon hade inte på sig något nattlinne och inga trosor. Hon var naken.
Hon vände sig om. Där låg en annan kille. Hon tyckte hon kände igen honom, men det var ingen hon kände väl. Alice funderade. Nu visste hon, det var Samuel från festern igår. Men vad gjorde hon här?
Plötsligt slog Samuel upp sina ögon.
"Hej, god morgon!" sa han.
"Vad gör jag här?" frågade Alice.
"Kommer du inte ihåg?" Samuel kollade på henne med allvarlig blick. Hon hade varit med om det här förut, när hon vart på en fest. Hon hade blivit full och hade legat med Samuel omedvetet. Hon gick genast upp ur sängen och klädde på sig. Samuel gick emot henne.
"Låt mig va!" sa hon tyket. Men Samuel gick ändå närmare henne.
"Jag ska härifrån, nu."
"Nej, snälla! Stanna en liten stund till." Samuel kollade på henne med valpögon.
"Nej."
Samuel började gråta. "Jag trodde det hände något igår." Alice suckade.
"Jag var full. Jag kunde inte hjälpa det. Nu går jag." Alice gick ut ifrån rummet och tog på sig sina skor.
Samuel gick efter henne.
"Har du en pojkvän?" frågade han.
"Nej, hurså?"
Samuel ryckte på axlarna. "Jag bara undrade." Alice öppnade dörren. Samuel tog hennes hand.
"Lämna mig inte!" Alice kollade konstigt på honom. Hon ryckte ur handen ur hans grepp. Precis innan hon hann gå tog han en lapp med hennes mobilnummer på ur hennes jeans.

Alice tog bussen till Frida. Nu behövde hon hennes stöd. När hon var framme vid dörren slog hon upp den. Hon gick in till Fridas rum. Och där låg hon och Anders och kysstes. Alice blev förstelnad.
Efter ett par minuter märkte Anders att Alice stod och kollade. Han puttade på Frida, hon kollade på honom. Han pekade smått på Alice.
"Oj... Eh, hej Alice..." Frida kollade på Alice. Alice började gråta.
"Förlåt Alice!" Fridas ögon blev röda.
"Det är inte du och Anders jag gråter för!" grät Alice.
"Vad har hänt?" frågade Frida.
"Jag vill prata med dig i enrum." sa Alice och kollade på Anders. Han gick ut.
"Vad har hänt?" frågade Frida.
"Jag låg med honom!" sa hon gråtande. Frida kramade om henne.
"Du var full, det var inte ditt fel. Det var hans fel!" Frida kollade in i Alice ögon. Hon nickade.
"Mm, det är det", sa hon snyftande. Frida tog in Anders in i rummet igen. Anders kollade på Alice.
"Du..." sa han.
"Strunt samma... Det spelar ingen roll, jag duger tydligen inte bara för dig", sa hon och började gråta.
"Såklart att du duger!" sa Anders. "Men jag vet inte, jag fick liksom bara känslor för Frida..."
"Du dejtade henne bakom min rygg!" skrek Alice argt.
Anders skämdes. "Jag menade inte att såra dig", sa han.
"Men det gjorde du!" skrek Alice och gick ut ur rummet. Hon satte sig i vardagsrummet och satte på teven.
Anders kom ut efter en liten stund. "Alice."
"Gå."
"Du, jag tycker verkligen om dig, men det kommer liksom någonting emellan.
"GÅ!" skrek hon.
En minut senare fick hon ett sms. Det stod ett nummer hon inte kände igen.
"Hej Alice. Jag var också full. Men jag kände något den kvällen! Jag ville liksom inte gå så fort. Jag vill pröva. Snälla! Ge mig en chans att bevisa att jag menar det jag säger!" Alice gissade på att det var Samuel.
"Vem var det ifrån?" frågade Anders.
"Det kan du ta och skita i", sa hon tyket. Han gick. Alice svarade tillbaka.
"Du ska få din chans. Ring mig." Efter någon minut pep mobilen och Alice svarade.
"Hej Alice!" hördes det i luren.
"Hej Samuel."
"Jag menar det jag säger, Alice. Jag kände något i mitt hjärta, något som var obeskrivligt!" sa han. "Kan vi inte mötas, jag lovar att inte göra några förhastade saker..."
"Visst, jag ger dig en chans, men bara en." Hon och Samuel bestämde en plats. De skulle mötas på en pizzeria klockan 6.
När klockan var 5 började hon sminka sig och välja kläder. När klockan var halv 6 så gick hon in på bilddagboken och la upp bilderna som Alice och Frida tog igår.
Nu var klockan kvart i 6, så hon tog bussen in till pizzerian.
Samuel satt vid ett bord, klädd i en fin kostym och på bordet fanns det två pizzor. Hon satte sig ner.
"Hej", sa hon.
"Hej, Alice. Jag menar verkligen det jag skrev och sa förut..." Alice trodde honom. När hon kollade på honom så såg hon hur söt Samuel var, det hade hon inte tänkt på förut. Hon och Samuel började äta. De åt under tystnad. När pizzorna var slut så reste de sig upp och kollade på varandra. Samuel gick fram och betalade. Sedan gick de ut och satte sig på en bänk.
"Jag måste nog gå..." sa Alice och tänkte på Frida.
"Okej." Alice pussade Samuel och gick sedan iväg till busshållplatsen.
När Alice var hos Frida igen så mötte hon hennes mamma.
"Hej, Alice. Hur är det?" frågade hon. "Super." Fridas mamma kollade på henne.
"Var har du varit?" frågade hon. "Iväg", sa Alice och gick mot Fridas rum.
"Vänta!" sa Fridas mamma. Alice vände sig om. "Anders är fortfarande här, jag tror att Frida och Anders vill vara ifred..." sa hon.
"Visst, jag sätter på en film då..." sa Alice. "Har vi chips eller popcorn?"
"Vi har båda."
Alice tog en chipspåse och satte på en film.

Nästa morgon hade Alice fått tre stycken sms från Samuel. Alice la till honom i sin kontaktlista. Hon kollade på dom.
"Längtar efter dig, sötnos. Kvällen var fantastisk!" Alice rodnade lite.
"Ska vi ses idag?" Hon svarade direkt. "Såklart vi kan! Ring mig klockan 3."
Hon kollade på det sista sms:et.
"Kan du svara?" Oj då, hon hade visst sovit till klockan tolv idag. Hon kollade när sms:en var skickade. Det senaste var skickat klockan 10:03. Hon gäspade och gick upp. Hon tog på sig kläder och gick till köket. Hon tog fram flingor och mjölk. Hon hällde i allt i en röra och började äta. När hon var klar visade sig Frida. Bredvid henne stod Anders i kalsonger och t-shirt. Hon kollade på dom.
"Anders sovde över här... Var det okej?" sa Frida oroligt.
"Jadå", svarade Alice lugnt. Frida andades ut. Hon satte sig bredvid Alice.
"Jag är ledsen om du störs av att han är här, men jag kan skicka iväg honom om du vill..." Alice avbröt henne.
"Det är okej, Frida. Jag har inte ont av att se honom längre." Frida blev misstänksam.
"Var nånstans var du igår?" frågade hon.
"Det vill jag inte prata om när Anders är här", svarade Alice. De gick in till Fridas rum.
"Nå, var någonstans var du igår?"
"På en dejt", sa Alice snabbt.
"Va?" sa Frida förvånat.
"Hallå! Du fattar väl att jag vill gå vidare. Du tog Anders från mig. Får jag lov att gå vidare eller?" frågade Alice.
"Ja... Men redan?" sa Frida.
"Jag struntar i när du vill att jag ska börja. Jag har redan börjat, Frida."
Frida nickade. De gick ut igen.
"Jag och Anders skulle vilja mysa..." sa Frida blygt.
"Men Frida! Sluta. Du får göra vad du vill. Jag är bara här för att min mamma är död, inte för att vara med dig egentligen", sa Alice suckande.
"Jaja, okej..." sa Frida och gick in på sitt rum med Anders.
Nu var klockan 3. Mobilen pep.
"Ja hallå?" Alice svarade.
"Jo, hej. Det är Samuel..." Oj! Alice hade nästan glömt att hon hade bett Samuel ringa klockan 3.
"Hej Samuel. Kul att du ringer! Kan vi kanske mötas klockan 4?" frågade Alice.
"Javisst! Det kan vi. Var ska vi mötas?"
"Vi kan mötas vid pizzerian och se vad vi kan hitta på!" sa Alice glatt. Det godkände Samuel. De sa hejdå och la på. Alice började sminka sig och välja kläder. Resultatet blev en blå kort klänning med vita leggings och svarta pumasockor. När hon var klar var klockan kvart i fyra. Hon knackade på Fridas dörr. Hon hörde ett svagt "kom in". Hon öppnade dörren och sa att hon skulle iväg. Hon blinkade till Frida. Hon stängde dörren och gick ut genom dörren.

När hon var framme vid pizzerian mötte hon Samuel. Han tittade vänligt på henne.
"Hej", sa Alice blygt.
"Hej, sötnos. Vad fin du är!" sa han trevligt.
"Tack. Du också", sa Alice och ledde ett brett, men sött leende. De tog varandra arm i arm och bara gick. De hittade ett ställe med en fontän med bänkar runt. De satte sig. De bara satt tills Samuel började prata.
"Du Alice, du är verkligen söt."
Hon rodnade. "Du också..." sa Alice tyst. Han pussade henne på kinden. Hennes kinder blev röda. Det såg Samuel.
"Vill du komma hem till mig sen?" frågade han.
"Jag vet inte." Hon pausade. "Men okej. Visst." Samuel ledde sitt oslagbara leende. Hon kysste honom.
"Förlåt." sa hon och suckade.
"Det gör inget, Alice. Ingenting alls", sa han och kysste henne tillbaka. Dom kysste varandra en stund.
Klockan var nu 5. Alice la händerna om hans axlar. Samuel la händerna om hennes. Snart frågade Samuel om de skulle gå till honom, och då var klockan halv 6. Hon svarade ja. De gick hand i hand till hans lägenhet.
När de var framme satte de sig i soffan. Alice gav honom en mjuk kyss. Men det slutade med att det blev ett häftigare kysskalas. Ingen av dom tröttnade, de bara satt där. Nu var klockan 7. De hyrde en film och åt chips. Det var en riktig myskväll. Som tur var, hade Samuel flyttat hemifrån sen ett år tillbaka. Då kunde ingen störa dom. Myskvällen slutade aldrig, för Alice stannade hos Samuel hela kvällen.

Nästa morgon vaknade Alice med ett ryck. Hon kände igen den här kudden, det här täcket och det här lakanet. Just då kom hon ihåg att hon sovit hos Samuel. Men till skillnad från förra gången, hade hon trosor och tröja. Samuels ögon slogs upp.
"God morgon Alice. Vad kul att vakna upp med dig!" sa han vänligt. Alice fnissade.
"Hehe, ja." Hon kollade på honom. Han kysste henne god morgon. Hon kysste honom tillbaka. De gick närmare varandra och började kyssa varandra. De låg tätt intill varandra. Alice kände sig trygg hos honom.
"Jag borde ringa Frida", sa hon och suckade.
"Varför då?"
"Hon vet inte vart jag är..." sa Alice och tog mobilen och slog numret. Samuel nickade förstående. "Frida här", hördes det i luren.
"Hej Frida, det är jag", sa Alice.
"Tack och lov att du ringer! Jag har varit så orolig. Kommer du hem snart?" frågade Frida.
"Någon gång ikväll är troligt", svarade Alice.
"Okej. Återigen tack och lov att du ringde. Ha det så kul nu. Hejdå, puss."
"Puss." Alice la på. Sedan kollade hon på Samuel med änglaögon.
"Jag älskar dig", sa han och det hördes inga tvivel. Alice blev glad över hans ord. Men än kunde hon inte säga samma sak.
"Älskar du mig?" frågade han. Alice kollade in i hans ögon. Han förstod. Han suckade och vände sig om. Alice tog tag i honom.
"Du, det kommer. Men jag tycker mycket om dig." Samuel vände sig om igen.
"Men varför kan du inte älska mig? Vi har haft det så himla bra nu ju!" En tår föll från Alices kind.
"Jag är ledsen, men det kommer, sötnos. Det är helt enkelt inte dags." Samuel suckade och drog sig upp ur den varma sängen och tog på sig kläder. Alice gjorde samma sak. Men hon hade känslor för Samuel, hon kände något speciellt mellan dom.
"Men du är speciell för mig och jag har känslor!" sa Alice och kramade om Samuel.
"Men du älskar mig inte", sa Samuel och kysste henne. "Varför? Duger jag inte?"
"Du är en av dom bästa personerna jag känner, du duger mer än nån annan kille. Jag har känslor men dom är inte riktigt väckta än." Samuel suckade, men han var glad på samma gång.
"Då får vi väl ta och väcka de där jäkla känslorna då", sa Samuel och började kyssa Alice.
Alice och Samuel låg i sängen i underkläder. Alice kände det nu, Samuel hade väckt hennes känslor. Hon kände sig redo för ett förhållande, hon älskar honom. Men hon säger inget, hon vill ge det lite tid, även om hon är redo. Hon visste ju inte hur det låg till med Samuel.
"Är du redo att inleda ett förhållande?" frågade hon utan att knappt veta det.
"Ja, jag är redo. Är du?" Alice blev röd.
"Ja." Samuel log.
"Jag fick fram känslorna tillslut. Ska vi försöka?" frågade han. Alice nickade och kysste honom. Samuel började kyssa henne häftigt, nu var han lycklig.
Kvällen kom till sig, Alice och Samuel hade haft det mysigt. Men nu skulle hon dra sig hem till Frida igen.
"Hejdå", sa Alice och kysste Samuel en sista gång innan hon gick till busshållplatsen. När bussen hade kommit satte hon sig långt bak och lyssnade på musik. Det kändes knappt som några minuter hem till Frida, men det tog en kvart. När hon öppnat dörren kom Frida farande.
"Gud vad orolig jag blev! Varför kom du inte hem igår, varför ringde du inte? Varför..."
"Ta det lugnt! Det är okej. Jag var hos Samuel, hela natten."
"Okej, hur går det mer erat dejtande?"
"Vi är tillsammans nu." svarade Alice. Frida tappade hakan.
"Va? Hur länge har ni dejtat egentligen?" frågade hon förvånat.
"Inte länge, men jag känner att jag är redo, och han är också redo. Jag vet att det kommer plötsligt, men det är såhär nu." Frida accepterade hennes beslut.
"Visst, men om han sårar dig så kom inte till mig och sök tröst, nu är det du som får hålla tag i det." Alice nickade. "Jag lovar." Frida trodde henne. Alice kramade om henne hårt. Frida tog fram sin mobil och de tog några egobilder. Alice gjorde samma sak.
Efter en stund pep det från Alice mobil.
"Ja hallå?"
"Hej Alice, det är jag, Samuel", hördes det i luren.
"Åh, hej. Hur är det?" sa Alice.
"Jo, bättre än någonsin. Du då, sötnos?" svarade han.
"Okej, vad bra. Samma här du", sa hon glatt.
"Kan vi ses imorgon? Jag tänkte att du kunde komma till mig klockan 10 eller något." Alice kollade på Frida.
"Kan jag?"
"Ja, det är klart. Du är inte här för att vara med mig, bara för att din mamma är död." Alice ledde ett glatt leende.
"Jodå, det går allt. Jag kanske kan komma vid 11, för jag hinner inte göra mig i ordning annars..."
Samuel skrattade. "Det behöver du inte! Du kanske bara kan kamma håret och klä på dig ett par kläder. Och ta med dig smink och en finklänning."
"Varför då?" frågade Alice nyfiket.
"Jag hade tänkt att vi skulle gå på ett alkoholfritt disco", sa Samuel i luren. Alice skrattade. De sa hejdå och la på.
"Jag kommer nog inte hem på några dagar", sa Alice till Frida. "Okej, vi tar några bilder bara!" sa Frida och log glatt. Alice nickade och de tog mer bilder än väntat.

Nästa dag när Alice vaknade var klockan nio.
Hon tog på sig kläder och tog lite mascara på sig. Sedan tog hon kammen och kammade sig långsamt. Hon åt en snabb frukost och gick sedan till busshållplatsen.
När bussen kom åkte hon till en affär och köpte en glass. Hon sparade den tills hon kommit till Samuel. När hon var där kramade han om henne och kysste henne.
"Jag tänkte att vi kunde dela på en glass." Samuel nickade. Han hämtade två skedar.
"Det behövs bara en", sa Alice och skrattade. Samuel tog en sked glass och tog lite i mun, resten gav han till Alice. "Mums", sa Alice och flinade. Alice tog in glassen i munnen och puttade in lite i Samuels mun. När han tuggat klart så sa han:
"Jag vill inte ha glassen längre." Alice kollade på honom. Han började kyssa henne. De la sig i soffan, de bara låg där.
Efter några timmar så började klockan dra sig mot 6. Alice bytte om till sin blå klänning medans Samuel kollade på, han var redan klar.
"Vad kollar du på?" sa Alice och skrattade. Hon slog armarna om honom och kysste han. Han kysste henne tillbaka. Alice drog sig ur greppet och började sminka sig. När hon var klar så gick de till busshållplatsen. Bussen kom och de satte sig långt fram och höll om varandra. När de var framme där discot skulle hålla gick de in genom portarna, och hade den bästa kvällen någonsin, med varandra.

Författare: Cecilia Kristiansson.